Idag vill jag skriva av mig lite. Jag gav min svärmor en sådan present att hon skulle få dåligt direkt hon såg den! Det skulle skaka i hela henne varje gång hon tittade på den. Men hon kunde inte gömma undan den eller slänga den, hon skulle tvingas ha den framme på hedersplats. Så, ungefär som ordspråket sägerden som gräver en grop åt andra. Min svärmor, tråkiga Birgitta Karlsson! Under de femton åren jag och Henrik har varit gifta har hon knappt sagt ett vänligt ord till mig. En riktig butter typ. Andra svärmödrar kan viska något elakt genom tänderna, men hos Birgitta är det alltid tyst. Och hennes mörka ögon som bara följer en Jag försöker besöka henne så sällan det går, max fem minuter om året berättade jag, Linnea, för min vän Emma.
Emma lyssnade och höll förstås med. Hon var inte heller så förtjust i sin egen svärmor, Margareta. Det var en sådan där slapp lördagsfika, vår tradition; vi barndomsväninnor jag, Emma och Karolina ses varannan lördag.
Jag är frisör och brukar snabbt styla alla innan jag rusar iväg till mina kunder. Emma är kock och tar alltid med sig en massa gott, som min son Emil kallar det. Karolina, vår tredje väninna, jobbar som sjuksköterska och hade nyss börjat på nytt jobb vi tänkte fråga allt om det, men pratet gled över på svärmödrar.
Jag står bara inte ut med henne! Hon är ingen för mig. Om hon bara inte fanns, då började jag igen, men Karolina, som varit tyst tills nu, avbröt:
Och vad då, Linnea? Skulle allt bli bättre då? sa hon med ett snett leende.
Ja, kanske mumlade jag och tänkte på imorse. När jag bar över presenten, så skadeglad, snyggt inslagen. När Birgitta öppnade, som ett barn, men jag sa åt henne att vänta tills jag gått. Det kändes så skönt att sabotera hennes dag!
Ni undrade ju var jag börjat jobba, sa Karolina.
Båda spetsade öronen.
Privatklinik? gissade jag.
Blir rika nu! flinade Emma.
På hospice, svarade Karolina bara.
Det blev tyst.
Men varför? Det är ju där folk fick Emma fram.
Sluta prata om pengar hela tiden! Linnea, jag måste säga en sak till dig: Du är en enkel idiot, viskade Karolina plötsligt.
Vem? Svärmor? snäste jag.
Nej, du, Linnea. Det du säger och gör är elakt. Jag känner inte din Birgitta så väl. Men när du och Henrik behövde större boende, vem sålde sin centrala lägenhet och flyttade ut till “landet” för er skull? Din svärmor. Hon klagade aldrig. När lille Emil blev svårt sjuk, vem ordnade så att han kom till bästa läkaren? Det var en barndomsvän till henne. Han räddade din pojke! Och när du på återträffen supit bort dig så du hamnade hemma hos en klasskamrat natten? Din Henrik hade aldrig förlåtit dig om han vetat, men Birgitta sa att du varit hos henne. Du biter den hand som matar dig, Linnea! Hur många gånger har du bjudit oss på heminläggningar och sylt och allt hemlagat från din svärmor? Själv kan du inte ens skilja på tomat- och gurkplanta!
Birgitta pratar inte mycket, men visar kärlek i handling. Andra kan snacka, men gör inget. Du borde skämmas! sköt Karolina ut sig och slog näven i bordet.
Jaha, tack för stödet Bäst jag går, sa jag surt, men något gnagde inom mig. Tidigare hade det där lilla krypet inom mig glatt sig över min lilla hämnd. Nu vred det oroligt på sig när Karolina talade. Jag ville slå det och fortsätta vara nöjd men det gick inte.
Emma satt tyst, tryckte i sig fem kålpiroger utan att blinka (hon brukar hetsäta när hon är nervös) och höll inte längre med mig.
Egentligen borde jag blivit arg, stormat ut och aldrig prata med Karolina igen. Jag tänkte göra det. Men det där irriterande krypet höll mig kvar.
Ni har säkert glömt att jag inte har någon mamma? Jag har levt ensam med den känslan i femton år. Linnea, du har både en mamma och en svärmor varför behandlar du gamla Birgitta så illa? Vem har du trott att du är? När hjälpte du henne senast, som du alltid hjälper oss med hår eller färg? fortsatte Karolina.
Jag drog efter andan. En röst inom mig, min egen fast ändå inte, svarade tyst:
Aldrig.
Allvar? Du har aldrig klippt eller hjälpt henne? Det är faktiskt dåligt gjort, Linnea, suckade Karolina.
Emma sken plötsligt upp:
Min svärmor och jag visst, vi har våra duster, men jag bakar alltid till henne! Hon älskar mina bullar och småkakor. Hon skiner upp när hon ser allt gott! Har såna fina små mjuka händer rena lilla ängeln!
Krypet i mitt bröst blev bara tystare. Jag kunde resa mig och gå nu. Det höll mig inte tillbaka längre.
Jag såg för mitt inre hur Birgittas händer inte var som Emmas svärmors. Jag själv brukade snobbigt kalla dem krabbklor stora och ådriga, slitna. Och hennes ansikteskrynkligt, till och med döpt till ruttna potatisen i mitt huvud. Vad visste jag om Birgitta? Egentligen inget. Jag hade aldrig intresserat mig för henne.
Birgitta hade ju alltid ställt upp när vi behövde hjälp. Henrik hade haft två systrar, sa han; båda gått bort tidigt. Birgitta hade tagit hand om dem och senare sin sjuka make. Hennes son, min man, var hennes stolthet.
Och honom älskade jag ju fortfarande lika mycket som för femton år sedan. Smart, snygg, omtänksam, driftig. Han är sådan för att Birgitta är hans mamma! Han hade kunnat vara elak, otrogen Men han är en guldklimp tack vare henne.
Vad har du själv någonsin sagt eller gjort för henne, Linnea? Vem tror du att du är? Alla får din hjälp med håret utom Birgitta. Skäms! väste den där rösten i mig.
Jag hoppade till.
Mår du bra, Linnea? undrade Karolina oroligt.
Jag skakade på huvudet, tårarna ville spruta fram. Allt sköljde över mig. Som om tjock is höll på att spricka och ta med sig allt mitt förakt.
Jag försökte byta samtalsämne, torkade tårarna snabbt:
Hur är det på jobbet, Karolina?
En sak glömmer man aldrig: deras blickar. Ofta så öppna, goda och fulla av hopp, trots allt. Jag hör så många ord om livet, evigheten Om det som blev ogjort, om tårar, om kärlek. Tänk, en man som aldrig hade tid för sin gamla mammajobbade, tjänade massor. Hans mamma hamnade på vårt hospice. Hon ville bara ta honom till hembyn. Han sköt på det, prioriterade pengar, flärd. När hon dog, bad han på knä: “Mamma, förlåt! Vi skulle åkt, nu åker vi, allt för dig”.
Eller den gamle majoren, som varje dag kom till sin dotter hon tappade allt hår av sjukdomen. Han hade alltid en ny hårklämma med sigoch gav hopp om framtid, trots att han visste sanningen. När hon dog, gav han bort hela samlingen klämmor.
Så, Linnea vi måste lära oss uppskatta det vi har! Vissa sörjer vid graven, andra kämpar för livet, och några slösar bort det på småsint gräl och hämnd. Och till slut, när livet tar en vändning, hinner vi kanske inte säga förlåt.
Emma, som nu såg att pirogerna var slut, skickade ett sms till maken: Familjeträff ikväll! Kolla film, fika. Svärmor och svärfar måste komma och stanna över!
Måste rusa, nu blir det spontankväll hemma! Ses! och så var Emma borta.
Jag reste mig, fumlade efter mobilen i väskan, tappade allt på golvet. Karolina hjälpte tyst till att plocka upp. Sedan gick vi var och en åt vårt håll.
Min kväll var egentligen fullbokad. Men där ute, i sin lilla villa i utkanten av Uppsala, satt min svärmor, den som jag trott hatade mig, och såg på min gåva. Den gåvan som jag valt för att såra. Skulle jag mått bra om hon gjort likadant mot mig? Så klart inte. Jag avbokade alla kunder, bad om ursäkt och erbjöd rabatt nästa gång. Och tog bilen direkt till Birgitta.
Henriks telefon var avstängd. Jag svettades. Vad skulle Henrik säga? Det är ju hans mamma…
Det hade blivit kväll. I fönstret på hennes lilla hus lös det varmt, och för första gången såg blommorna, spetsgardinerna med blåklintar, plötsligt hemtrevliga ut.
Nå, jag får be om ursäkt. Ska jag köpa en ny present? Nej, det hinner jag inte. Jag får tala ut och lova gott istället Vad har jag ställt till med? gruvade jag mig på vägen från grinden.
Dörren var öppen. I köket stod en stor, dekorerad skål med köttbullar och dillstuvad potatis, en kanna filmjölk med gräslök och färska pannkakor Henriks favoriter. Jag blev stående och såg först på matbordet. Henrik satt med Emil, som redan mumsade i sig mormors kåldolmar. Och Birgitta, i blå klänning och med grå knut i nacken, stod vid väggen med grannfruarna och någon pigg farbror på besök.
Titta, vilken vacker present, berömde Birgitta, pekandes på min gåva.
Den har Linnea gjort, min Henrik-fru. Hon är som en prinsessa, vår Linnea. Så fin, mjuk så vacker att det sjunger inom mig när jag ser henne. Gud sände verkligen en sådan skönhet! Och nu får jag ha Linnea hos mig för alltid, hennes porträtt konstnären fångade henne perfekt. Jag grät av lycka när jag såg det, behövde inget finare.
Jag blev högröd i ansiktet. Skämdes värre än som barn, när jag skyllde söndrig vas på yngsta brorsan.
Min hämdpresent till Birgitta var alltså ett porträtt av mig själv. Jag hade trott att om hon hela tiden undviker mig och aldrig berömmer mig, så måste hon hata mig. Därför tänkte jag att ett porträtt av hennes avskydda svärdotter skulle vara världens värsta present. Istället blev det tvärtom.
Linnea är så vacker att jag inte vågar säga något ibland. Som en docka! Stora blå ögon, snidat ansikte. Inte som jag, en gammal klumpig tant som varken talar eller ser ut som folk. Men jag kan visa kärlek ibland, när hon sover över, smyger jag in och lägger över henne filten. Min Gud tog mina döttrar, men han gav mig Linnea. Jag säger alltid till Henrik: din fru är guld värd!
Lev med det, Linnea! pep det där krypet i magen till och försvann för gott.
Jag hann inte lova bot och bättring tiden fanns än. De hade sett mig. Emil rusade fram, Henrik ställde sig upp.
Varför är du här redan? Mamma sa att du gratulerade på morgonen… viskade Henrik.
Jag avbokade allt. Birgitta får jag kalla dig mamma nu? Som min egen. Och grattis på födelsedagen, klumpen i halsen gjorde rösten skrovlig.
Jag ville sjunka ner på knä som mannen i Karolinas berättelse inför hennes förlåtelse och värme.
Linnea! Vad glad jag är att du kom igen. Du är ju min dotter nu! sa Birgitta stolt och glad.
Gästen farbrorn nickade gillande mellan mig och mitt porträtt.
Stämningen blev genast lättare. Alla skrattade, firade tillsammans.
Jag var tacksam. Jag levde, var frisk och hade ändå kvar både min mamma och svärmor. En underbar man, en härlig son. En bra svärmor. Och mitt jobb, som jag älskar. Egentligen var jag ju rik! Riktigt rik.
Nu sätter vi oss till bords! ropade Birgitta.
Underbart! Vi tar en skönhetskväll sen! Jag kan fixa frisyrer och färg för er som vill. Det blir min present till er alla! sa jag och log.
Och det var min sanna gåva, till dem jag verkligen brydde mig om.
