Doften av äldreboende
Vet du vad du luktar? Du luktar som ett äldreboende. Kamferolja och ålderdom. Jag står inte ut längre.
Märta står vid fönstret och blickar ut på innergården där grannens katt försiktigt trippande undviker de djupa pölarna. Hennes mans ord når henne som genom bomull, och det tar en stund innan hon vänder sig om.
Olof står mitt på köksgolvet i nystruken skjorta. Den ljusblå, den där hon köpte på Hötorgets marknad i april, för att han sa att han ville ha något lätt, som inte skrynklar. Hon valde länge, kände på tyget, frågade butiksägaren om materialet. Han satt kvar i bilen och lyssnade på P1.
Hör du mig? säger han.
Jag hör, säger Märta.
Rösten blir stadig. Det förvånar henne lite.
Olof ställer en stor blå sportväska på stolen. Märta känner igen den: den har legat i förrådet under pjäxorna de inte använt på åtta år.
Jag går nu. Vi vet båda att det här borde hänt för länge sen.
Märta tittar på väskan, sen på hans händer. De är lugna. Han pillar inte på skjortknapparna och hans blick är stadig. Han har bestämt sig för länge sedan, det här är bara en formalitet.
För länge sen, säger hon tyst.
Ja. Han rycker på axlarna. Märta, jag vill inte bråka. Vi är helt olika. Du är alltid här, med din mamma, med procedurer, med den där doften. Jag klarar inte det.
Doften. Hon tänker på den. Fem år. Fem år av att vakna klockan sex för att Mormor Siv också gör det, för så fungerar en sjuk kropp som lever efter egna regler. Fem år av kamferolja, inkontinensskydd, som folk nu kallar vårdmaterial, fem år av hosta genom väggen och nattliga samtal till vårdcentralen. Fem år då hennes egen portfolio blivit liggande i organiserade högar på skrivbordet, i ateljén som hon besöker alltmer sällan för att tiden inte räcker för att ingen annan finns kvar. För att han själv sagt: Märta, det är ju bara du, du fattar väl.
Hon förstår.
Du går nu direkt? undrar hon.
Ja.
Okej, säger Märta.
Han tittar ett ögonblick på henne. Väntar kanske på ett utbrott, tårar, en fråga om till vem. Men hon frågar inte. Inte för att hon inte vet svaret, utan för att det känns helt irrelevant.
Olof tar väskan och står sekunden i hallen.
Nycklarna lämnar jag på hyllan i hallen.
Gör det, nickar hon.
Låset klickar. Ytterdörren smäller igen, fyra trappor ner ett ljud hon kan utantill. Tystnaden känns påtaglig, som när man stänger av en radio som surrat så länge att man slutat höra den, och först när den försvunnit märker man bruset.
Märta ser på nycklarna på hallbordet och stolen där väskan stod. Väskan är borta.
Hon går tillbaka till köket, fyller på vatten i kaffebryggaren.
Fem år tidigare fick Siv stroke vid middagsbordet, på Olofs födelsedag. Märta hade bakat kladdkaka med körsbär, Siv sa gott och sedan tappade hon gaffeln och såg på Märta på ett sätt som direkt gav henne kalla kårar. Märta ringde ambulans. Hon satt intill i bilen och höll hennes hand, som redan var slapp.
Olof var på firmafest den kvällen. Svarade på tredje försöket.
Sen sa läkarna att vänstersidan var delvis förlamad, rehabiliteringen skulle troligen bli lång och att hon behövde tillsyn dygnet runt om hon skulle bo hemma. Olof sa: Du jobbar ju inte fullt nu, Märta. Dina projekt är ju inte det vi lever på. Hon protesterade inte. Lade undan sina ritningar, packade ner i en låda och ställde undan i ateljén.
Kaffet är klart. Märta står i fönstret. Katten har försvunnit. Pölen är kvar.
De första tre dagarna lämnar hon knappt lägenheten. Inte för att hon inte kan, utan för att hon inte förstår vart hon skulle gå. Kroppen är van vid rutinen: sex upp, halv åtta procedurer, tio frukost, ett lunch, fyra promenad på balkongen i fåtölj, sju sänggående. Nu finns inget schema.
Hon vandrar från rum till rum och tittar på tingen. Rullstolen mot väggen. Kassar med skydd under sängen. Lådan med medicin, där allt är noggrant uppmärkt med Märtas snabba hand: morgon, kväll, vid högt blodtryck. Siv dog för tre månader sen, stilla i sömnen, och allt står kvar, för Olof har inte rört något och Märta har inte orkat.
Fjärde dagen hittar hon tre svarta sopsäckar och sätter igång.
Hon städar metodiskt, lugnt. Skydd, katetrar, handskar, underlägg. Sen mediciner, förpackning efter förpackning. Rullstolen är svårast hon minns hur hon skjutsade den längs gatan och hur Siv såg på träden, så som människor gör som vet att det är sista gången. Märta plockar isär stolen och bär ner den till grovsoporna i tre omgångar.
Sen står hon länge under varm dusch.
När hon kommer ut och ser sig i spegeln ser hon någon hon glömt bort: sig själv. Inte undersköterskan, inte frun, inte dottern-i-princip. Bara en kvinna på femtiotvå, med vått hår där det gråa tar över, för hon har inte haft tid att färga på länge. Ingen hade ändå lagt märke till det.
Nästa morgon ringer hon frisören.
Frisören heter Tyra, är kanske trettio och har snabba, säkra händer. När Märta förklarar att hon vill klippa bort längden och göra något med färgen ställer Tyra inga frågor, ser bara i spegeln på det där läkarlika viset.
Du har fin egen färg, säger hon. Lite slingor så syns det gråa som en del av helheten, inte som fläckar. Det blir modernt. En kortare frisyr, men inte jättekort. Du har fin nacke.
Kör på, säger Märta.
I två timmar sitter hon där och ser hur en annan kvinna tar form i spegeln. Inte ny, mer samma person, men renad från något som samlats under åren.
När hon kliver ut blåser en kall vind, oktober. Hon drar fingrarna genom sitt korta hår. Tänk, det var längesen hon kände vinden i håret förut fanns det aldrig tid att stanna ute.
Och nu skyndar hon inte längre.
Hon köper kaffe i pappmugg i den lilla kiosken och promenerar för första gången på länge utan mål.
Skilsmässan tar fyra månader.
Olof kommer till tingsrätten med en ung advokat i märkesjacka som talar fort och ser ovanför folks huvuden. Märta kommer själv, inte som en markering, det känns bara överflödigt med jurist hon planerar ändå inte att kämpa.
Vid andra förhandlingstillfället är Olof där med någon annan.
Märta ser henne i korridoren: kanske trettiofem, blont hår i hästsvans, rutigt ytterplagg, klackskor. Hon står med mobilen, ser inte åt Märta. Olof går till Märta, kvinnan ger henne en snabb, ointresserad blick, sådär som man gör när någon är okänd.
Märta konstaterar det bara. Ingen överlägsenhet, ingen ilska. Bara en annan människa.
Märta, säger Olof tyst. Jag vill prata om lägenheten.
Det behövs inte.
Men…
Olof. Hon ser honom lugnt i ögonen. Jag vill ha min ateljé. Den jag hade innan vi gifte oss. Resten, lägenhet, bil, sommarstuga ta det du vill.
Han blir tyst.
Är du säker?
Ja.
Advokaten skriver snabbt. Olof ser på henne väntar att hon ska börja argumentera, påminna om sjukskötsel, årtal, uppoffringar.
Hon bryr sig inte. Inte för att hon inte har rätt, utan för att hon inte vill ha den sortens samtal. Inte hans försvarstal, inte sitt eget gråt som fortfarande känns parkerat någonstans inuti.
Ateljén ligger på Birkagatan, två trappor upp i ett äldre hus, tjugotvå kvadrat med högt i tak och stort norrfönster. Hon köpte den vid trettiofyra, efter examen, för sparade pengar. Hennes ritbord står där, det gamla med för många märken, men vant. Hyllor fulla av pärmar. Krukväxterna har överlevt allt och står orubbat gröna på fönsterbrädan.
Här tillbringar Märta sin första natt efter att domaren skrivit under pappren.
Ligger på bäddsoffan, stirrar mot taket, undrar vad nu?
Hon får inget svar, men konstigt nog skrämmer det henne mindre än väntat.
Första samtalet gör hon till Ekogrönt landskap, byrån hon jobbade för innan. Sekreteraren känner igen henne och kopplar till Anders Karlsson direkt. Han minns henne, talar vänligt, särskilt om den där parken vid barnsjukhuset, säger fina saker. Men: Märta, fem år är lång paus. Marknaden förändras, nya program, nya kunder… Vi söker om det ändras.
Hon förstår att de inte ringer.
Andra samtalet blir till en gammal kurskamrat, Lina, som jobbar på privat studio. Lina är glad men efter fem minuter börjar det handla om andra krav och yngre med nya verktyg och du vet, konkurrensen nu…
Tredje samtalet blir till park- och naturkontoret. Det är fullt.
Märta lägger ifrån sig mobilen och stirrar ut. November, kala träd, folk med uppryckta kragar. Fem år är lång tid, inser hon nu. Inte bara inombords utanför har rollen någon annan redan fyllt.
Hon öppnar datorn, letar fram de nya programmen för landskapsdesign. En del är helt nya, annat bara omdöpta. Hon sitter uppe till två, dricker te, antecknar.
I december får hon jobb. Inte drömjobbet, men ändå ett jobb som assistent i ett litet växthus i stadens utkanter. Chefen heter Vera, vilket får Märta att le åt slumpen. Vera är kort, bestämd och pratar rakt: Kan du växter?
Ja.
Bra. Lönen är låg men arbetet levande.
Jon är det. Dagarna fylls med sticklingar, omplanteringar, kunder. Inte hennes yrkesmål men det är äkta. Jord under naglarna, doft av löv och torv, raka rader med krukor där livet tar plats.
Det är här Märta hör om orangeriet.
Tant Vera nämner att det finns ett bortglömt orangeri vid Stora Botaniska på Årstavägen. Någon chef försöker starta upp, folk saknas.
Märta drar på det först men åker dit en söndag när växthuset ändå är stängt.
Orangeriet syns långt in i parken, förfallet men levande. Glasrutorna är gråslitna, innanför anar man löv och slingrande grönska. Metallen på ramen rostar, en del glas är ersatt med skivor. Gången är täckt av löv.
Men därinne…
Märta öppnar den tunga dörren. Det doftar varmt och fuktigt hon stannar.
Inuti härskar ett levande kaos. Växterna växer som de vill: någon strävar mot ljuset, en lian omsluter en pelare och hänger från taket, mandariner dignar på små träd. Stora palmer dominerar, orkidéer har placerats på hyllor någon med kärlek en gång.
Märta står där och inom henne vecklar något upp sig, något som varit avstängt länge.
Hade du bokat tid?
Hon vänder sig om. En äldre man med grått hår, ylletröja och glasögon på pannan kommer gående. Småväxt, med händer som vittnar om arbete.
Nej, förlåt, jag såg bara och gick in. Kan gå om det är fel?
Nej då. Han ser på henne, på orangeriet. Nils Bergman. Föreståndare, om det går kalla så.
Märta Lund, landskapsarkitekt.
Han funderar.
Arkitekt, säger du.
Med fem års uppehåll.
Han nickar. Han räknar inte, väger inte. Han tänker.
Kom, visa dig runt.
De går i nära två timmar. Nils berättar vad som var, är, försökt bli. Orangeriet stängde för sju år sedan för tillfällig renovering, sen bytte chefer och blev varken nedlagt eller återställt.
Nils fick dispens att vårda växterna men har ingen stab. Han är ensam varje dag.
Jag kan hjälpa till.
Kan inte löna dig.
Det är okej.
Han studerar henne.
Då ses vi torsdag.
Så börjar det. Sedan fortsätter hon. Växthuset lämnar hon, Vera blir inte sur: Bra, du har ju för stor hjärna för bara krukväxter.
Orangeriet blir Märtas första riktiga projekt igen efter alla år.
Först inventerar hon. Varje planta, läge, kondition. Tre veckor tar det, hon dokumenterar som förr men med levande objekt.
Sedan planerar hon om rummet. Det är stort fyra hundra kvadrat och interiören är ostrukturerad: krukor överallt, ingen ordning eller gångar. Märta ritar skisser. Hemma i ateljén om kvällarna drar hon papper över bordet, ritar för hand, det hjälper henne tänka.
Nils granskar och nickar.
Här tänker jag citruszon, säger hon. De gillar torrare luft, kan grupperas mandarin, citron, lime. Det blir fint och doftar gott.
Doften är bäst på vintern.
I mitten spar vi palmerna, de ger höjd, rymligt. Under, tropiska buskar. Här kan vi anlägga en gång.
Folk vill gå där, säger Nils.
Folk kommer, det vet jag.
Hon tror det. Hon vet att människor söker platser där någon har brytt sig om dem i förväg, där miljön är vänlig.
Vintern fylls av arbete. Hon hämtar växter, ordnar leverantörer, gastar sina sista sparslantar från skilsmässan. Fixar glas, upphandlar hantverkare. Nils är där, vattnar, sköter, pratar med växterna som de som förstår dem gör; inte galenskap, bara uppriktighet.
I januari ringer hon sin gamla vän från studietiden, Elsa.
Elsa tog först kontakt men slutade när Märta alltid tackade nej Olofs mamma, kan inte lämna. Elsa svarar på tredje signalen, tiger länge innan:
Lever du?
Jodå.
Skönt. Paus. Varför försvann du?
Lång historia. Är du hemma?
Ja, steker pannkakor. Kom hit.
Märta åker dit. De sitter i Elsas kök, dricker te, vin, Märta berättar. Elsa lyssnar, ger inga råd, utbrister inte ibland mumlar hon så det var eller herregud. Det räcker. Det är precis vad Märta behöver.
Och Olof då? Vet han att du jobbar med växter nu?
Spelar ingen roll.
Nå, jag undrade bara. Elsa fyller på te. Hur mår du, Märta?
Märta tänker.
Bra. För första gången på länge.
De lämnar ämnet.
Februari bjuder på överraskning.
Märta har hämtat några nya växter pelargoner och en stor rosmarin hon fyndat. Nils är i andra änden. Plötsligt öppnas dörren.
En man kommer in.
Knappa sextio, kraftig, med ritplatta under armen. Han rör sig vant.
Ursäkta, är Nils här?
Längst in, förbi palmerna.
Tack. Han ser sig omkring. Det har blivit fint här. Såg hur det såg ut i höstas helt annorlunda.
Jo.
Du har gjort det?
Jag och Nils.
Men idéerna…
Hon förstår att han fattar strukturen. Det handlar inte om fina växter utan om planeringen.
Och du är?
Erik Pettersson. Ingenjör. Jag har lagat taket där det läckte.
Tredje och sjunde sektionen, eller?
Han höjer ögonbrynen.
Hur visste du det?
Jag är här varje dag.
Han försvinner in. Kommer tillbaka med dokument, talar snabbt med Nils, på väg ut stannar han till:
En fråga. Dina mandariner där blommar de till våren?
Om temperaturen håller sig.
Hur ser man att de förbereder sig?
Hon dröjer.
Knappt synliga små knoppar. Mörkgröna. Tre veckor senare blommar det.
Tack.
Han går.
Nils kommer fram.
Bra karl. Erik. Hjälpt oss länge. Gör allt själv, drar aldrig ut på det.
Ingenjör, alltså.
Veckan därpå kommer han igen, stannar längre, antecknar, undersöker konstruktionen. Märta arbetar på, de stöter samman bland citronerna.
Vad gjorde du innan? frågar han, genuint.
Landskapsarkitektur, stadens miljöer.
Det märks.
Hur då?
Hur du tänker rörelse, inte bara dekoration.
Hon tittar på honom.
Du kan sånt?
Lite. Jag är främst byggare, men miljön påverkar allt.
Sen kallar Nils.
I mars slår de upp för inofficiell öppning. Bara anslag vid parken och inlägg på Facebook. Första dagen sju besökare. Veckan därpå trettio. Folk följer gångarna, luktar på citrus, tar bilder. En äldre dam stannar länge vid rosmarinen berättar att hennes mormor hade en likadan.
Det fungerar, säger Nils.
Ja, säger Märta.
Jag har fått besked om liten tjänst åt dig. Inte mycket, men fast.
Vilken titel?
Huvudansvarig för grön miljö. Låter byråkratiskt men är vad du gjort hela tiden.
Bra.
Ordet har fått ny tyngd. Inte ett okej, utan bra.
I april bjuder Erik på kaffe.
Inte romantiskt, bara: Jag vet ett bra ställe, du har jobbat utan paus länge nog. Det stämmer. Han berättar om sin dotter, bor i annan stad, han är frånskild sen länge, reser mycket med jobbet och trivs med det varje plats är ny.
Varför gamla byggnader? frågar Märta.
Det finns historia där. Många personers avtryck. En påbörjade, en annan förbättrade, någon räddade. Det blir som ett samtal över tid.
Märta ser ut över Stockholm genom fönstret.
Och orangeriet?
Det samtalet fortgår.
Något levande, säger hon tyst.
Han nickar. Lyssnar. Inte mer.
Samtalet varar över en timme. Sedan följer han henne till orangeriet, vinkar.
I maj frågar Elsa: Är det allvar med Erik?
Vet inte.
Och han?
Inte frågat.
Märta! Femtiotre nu…
Just därför! svarar Märta och skrattar som hon inte gjort på åratal.
Om Olof hör hon genom bekanta. Med viss försiktighet: Hans Hanna du vet, nya tjejen har dragit. Han ville ha barn, hon ville inte… eller tvärtom… Sen ringer en av Olofs gamla vänner:
Han blev uppsagd, för tre månader sen. Ville du veta?
Varför ringer du nu?
Han ringde mig. Mår inte så bra.
Jag är glad han har vänner. Men jag har ingen roll i det.
Nej, förlåt.
Märta går ut i orangeriet. Syrenerna blommar utanför, inne är konditioneringen igång. Mandariner börjar sätta frukt, palmerna är lika orubbliga.
Hon vattnar, tänker: Tänker jag på Olof? Ibland. Längtan har försvunnit. Vissa minnen är fina första åren var bra. Sen gick något sönder. Inte på en gång, utan steg för steg, lite mindre närhet, lite mer irritation, färre omsorger, mer avstånd. Hon var heller inte oskyldig hon blev osynlig där hemma.
Men de där orden: doften av äldreboende.
Det var grymt. Ord för att den andre ska känna skuld, inte bara tillstånd.
Hon går vidare mellan växterna.
Erik dyker upp flera gånger i månaden. Pratar, diskuterar byggteknik, tipsar om lösningar. En gång kommer han med färska fikon: Bra till orangeriet, kan vi odla? Nils blir överlycklig, Märta förklarar förutsättningar.
Hon märker: han lyssnar. Inte väntar på sin tur, han lyssnar.
I juli går de på arkitekturmässa. Erik känner folk, berättar om projekt. Märta lyssnar, blir fascinerad.
Varför konservering och inte nytt?
För att gamla fel är mänskliga, inte beräknade. Hittar man dem förstår man någon annan arkitekten, ingenjören, för hundra år sen. Det är en rätt bra känsla, märkligt nog.
Hon funderar länge efteråt: man kan se sitt eget förflutna så som misstag man kan förstå och försonas med, inte bara sörja.
Augusti är ovanligt varm. Orangeriet blir en destination. Fler bokar visning, skolklasser har lektioner. Nils är stolt.
Det är du, säger han.
Vi, korrigerar Märta. Du bär vatten.
Hon skrattar, återvänder till hörnbordet där hon numera har dator och projektmappar, jobbar vidare. Hon skissar på expansion: grannhuset kan få verkstäder och pluggzon för barn. Två stipendier har dykt upp, Nils granskar ansökningarna med professorns allvar.
September. Telefonen ringer sent en fredag.
Hon har inte raderat numret. Olof.
Hon väntar, svarar till sist.
Ja.
Märta. Paus. Är du upptagen?
Ja. Vad gäller?
Egentligen inget. Jag… måste träffa dig.
Varför?
Prata. Jag behöver prata.
Hon reser sig, tittar ut över innerstan.
Vad har vi att prata om?
Mycket. Märta, jag… det är rörigt just nu. Kan jag få komma till dig? Var jobbar du?
Hon tvekar.
Orangeriet på Årstavägen. Under kontorstid.
Och så lägger hon på.
Han kommer i oktober. Vanlig tisdag vid lunch. Märta är upptagen med omplantering. Dörren öppnas steg som inte hör till här.
Olof går över golvet. I handen har han blommor krysantemum, några stycken i plastfolie, sorter som säljs på T-centralen för några hundra kronor.
Hon ser på honom och tänker: femtiosex, rundare, blicken tröttare. När han gick därifrån den där söndagen såg han lättad ut. Lättnaden är borta.
Hej, säger han.
Hej.
Han ser sig om.
Det är vackert här.
Jag vet.
Han räcker över blommorna.
De är till dig.
Märta tar emot.
Tack. Kom, det finns ett fikabord.
De slår sig ner. Två rottingfåtöljer, litet bord, en hylla med trädgårdsböcker. Nils försvinner diskret.
Du ser bra ut, säger Olof.
Tack.
På riktigt. Länge sen jag såg dig… så här.
Så hur?
Levande. Han verkar själv förvånad. Förr var du låst i vård, ansvar, rutiner. Nu är du förändrad.
Jag är densamma.
Nej, säger han.
Märta säger inget. Genom gången syns mandarinerna.
Märta. Jag vet vad jag ställde till med. Jag vet vad jag sa då. Det var… orättvist.
Ja.
Jag… förstod inte. Jag trodde jag behövde något annat, mer syre. Men egentligen… Han stannar.
Var rädd, säger hon.
Han ser på henne.
Rädd för?
Att vi blir äldre. Att livet inte var som i reklamen. Helt normalt.
Jag visste inte att du tänkte så.
Det kom med tiden. Först gjorde jag det inte heller.
Han är långsam nu. Ute viner löven.
Märta. Han säger Märta, aldrig smeknamn. Jag vill komma tillbaka. Jag förstår att det låter… men jag ber dig tänka på det.
Hon vet svaret, orden finns där.
Olof, jag är inte arg längre. Det är sant. Vreden är borta, kvar är förlikning. Du är inte ond, du valde som du förmådde.
Så det finns hopp?
Nej.
Det dröjer innan han frågar:
Varför då?
För jag har valt något annat.
Vad?
Det här. Hon pekar runt. Det här arbetet, rummet, växterna. Mig själv.
Han ser att hon menar det, att det inte är illa menat.
Och den där mannen? Nils nämnde någon ingenjör.
Nils pratar mycket.
Du är med honom?
Olof. Hon möter hans blick. Det angår dig inte.
Han är tyst en stund, sen nickar han.
Jag förstår.
Jag är glad du kom, faktiskt. Inte för att vi måste tala, men för att det är färdigt nu.
Du var den bästa frun jag kunde haft, säger han lågt. Jag såg det aldrig.
Jag vet. Hon ställer sig. Olof, jag måste arbeta igen. Vill du se orangeriet?
Han reser sig med, ser på henne en sista gång ser kvinnan han delade tjugo år med, nu i vacker vinterdag bland citrus och palmer.
Nej tack. Jag går.
Hej då.
Han passerar ut, stannar i dörren:
Märta. Du… Han tappar tråden. Lycka till.
Detsamma.
Dörren går igen.
Märta står still, sätter blommorna i en hög vas från förrådet, fyller med vatten. Krysantemum står länge om man ger dem nytt vatten. Bra blommor.
Nils kommer tillbaka, låtsas som inget, även om orangeriets ljud bär långt.
Fikapaus? säger han.
Gärna.
De dricker te medan Nils berättar om citrusfjärilar som han läst om perfekta för barnen i sommar om de ordnar det rätt. Märta tänker: fjärilar skulle barnen älska.
Oktober glider över i november. Märta arbetar på expansionen, får positivt besked om ansökan. Nils är så glad att han köper tårta, de äter vid ritbordet, tappar smulor på skisserna och skrattar åt det.
Erik börjar titta förbi även när han inte måste.
En dag har han med glögg i termos.
Det är ändå november.
Hur visste du att jag inte protesterar?
Du gör väl inte det?
Hon skrattar.
De sitter i rottingfåtöljerna, ser ut genom glaset på novemberpark. Erik häller upp glögg som doftar nejlika och apelsin.
Visa expansionen, ber han.
Hon visar ritningarna, får frågor. Han säger: Vänta lite, tar fram surfplattan och förklarar konstruktivt. Märta märker: det här är jämlikhet.
Dubbelglas här, säger han. Då får ni bort kondens. Sett liknande i Finland, fungerar i deras klimat också.
Bär stommen ytterligare våning?
Räknar gärna på det åt dig?
Gärna.
Han ser på henne.
Märta, säger han.
Ja?
Jag gillar att prata med dig.
Hon är tyst en sekund.
Jag med.
Utanför händer något. Hon ser dit.
Snö.
Första snön är tvekande, små flingor som mest smälter, men ändå lägger sig på bänkar och grenar och stigarna i parken. Ljuset är annorlunda, mjukt.
Snö, säger Erik.
Ja.
De betraktar snön.
Märta håller sin lilla kopp, värmen går genom händerna. Utanför snö, inomhus doft av citrus och gran. Nils ställde nyss ut kvistar till vinterkänslan.
Hon känns det starkt: där ute november, här inne varmt och något levande. Det är precis detta hon saknat att skapa ett rum där det kan vara varmt, fastän det är kallt ute.
Tänker du på något? frågar Erik.
Ja, på bra saker.
Hon ser på snön utanför, på mandarinerna, på orkidéraden, på de höga palmerna. Ser snöflingorna smälta på glaset där uppe.
Ja, på bra saker.
Erik svarar inte. Han häller upp mer glögg, och de sitter tysta tillsammans i värmen och ser ut på första snön.
