När jag kom hem från butiken satt en man på bänken utanför porten en man jag aldrig sett förut. Han höll ett gammalt, brunt kuvert i händerna. Så fort jag närmade mig såg han på mig, som om han redan visste vem jag var.
Är du Svea Lindgren?
Jag stannade, påsen med matvaror slog mot mitt knä.
Ja varför undrar du?
Han reste sig långsamt, ungefär femtio år gammal, med gråsprängd hår och trötta ögon.
Jag har letat efter dig i två dagar.
Mitt hjärta bultade under min tröja.
Varför?
Han räckte mig kuvertet.
Det här ska vara hos dig.
Kuvertet var tungt. Jag öppnade försiktigt. Där låg ett gammalt fotografi jag, yngre, på väg genom ett surrealistiskt landskap. Jag stod vid en busshållplats med en bok i handen, och en ryggsäck som nästan svävade bakom mig.
Minnet knackade på. Det var nära tjugo år sedan, en morgon i Malmö, när världen kändes större.
Hur har du fått det här? frågade jag.
Mannen log sorgset.
Från min bror.
En skugga snurrade inuti mig.
Jag har ingen bror.
Nej inte din. Min. Han tog bilden.
Jag satte mig på bänken, för plötsligt vred gatorna sig och jag kände mig yr.
Varför?
För att han då var förälskad i dig.
En märklig tystnad föll. Gatan blev en flod av bilar, och ett avlägset skall hördes som från en hund med päls lika vit som snö, någonstans i drömmen.
Jag har aldrig sett honom, sa jag tyst.
Du har sett honom.
När?
Mannen satte sig bredvid mig.
Han stod där varje morgon, precis vid din hållplats.
Jag letade i minnet, bland de dimmiga morgnarna: folk med kaffemuggar, bussar som slingrade sig som ormar.
Var det någon med mörk jacka och kamera? frågade han.
Och plötsligt mindes jag en man alltid lite vid sidan om, ibland med en Svenska Dagbladet, ibland bara iakttagande.
Ja viskade jag.
Han nickade.
Det var min bror.
Jag såg på bilden igen.
Varför får jag den nu?
Han tystnade, som om själva luften stod och vibrerade.
Min bror gick bort förra veckan.
Jag knep fotografiet.
Och han lämnade det här?
Ja.
Han tog fram något annat ur kuvertet en liten lapp, nästan genomskinlig. Jag vecklade upp den.
Handstilen var prydlig, nästan som stämplad från en annan värld:
Om du någon gång hittar henne, säg att hon var det vackraste jag såg varje morgon.
Mina ögon blev våta, och jag kände mig som en drömvarelse på väg mot stranden av verklighet. Ibland passerar vi människor som förändrar våra liv på sätt vi aldrig förstår, aldrig ser inte ens de som bara är en reflektion i morgonljuset.
Jag såg på mannen bredvid mig.
Varför sa han aldrig något till mig?
Han log på sitt drömlika, sorgsna sätt.
Han trodde du var för lycklig för att vilja bli störd.
Tystnaden blev som mist, och jag höll fotot och försökte minnas hans ansikte men det gled undan, som ansikten gör i drömmar.
Och ibland är den märkligaste känslan att inse att du är någon annans minne utan att någonsin veta om det.
Svara mig ärligt
Om du upptäckte att någon tänkt på dig genom åren, i hemlighet, skulle du vilja veta det tidigare?
