Mamma Katarina
Vad sitter du och snörvlar här för? Inte nog med att det är fuktigt ute, men du sprider bara mer av det här inne!
En stor, bastant kvinna så rund att hon såg ut att bära hela världen på sina axlar slog sig ner bredvid Sigrun på bänken.
Det är tryckande idag! Och regn från morgonen, som om det inte räckte. Nu känns det som bastu! Bara halvdag har gått, och jag är redan dyngsur, måste vrida ur mig snart!
Kvinnan rotade i sin tygkasse, fiskade fram en vattenflaska och trasslade lite innan hon fick upp korken.
Vill du ha? Hon sträckte fram flaskan mot Sigrun. De säger att lite vatten kan lugna nerverna. Hjälper inte mig. Kunde dricka en hel balja, inget händer ändå.
Sigrun såg skräckslaget på sin underliga bänkgranne. Varför skulle allt hända just henne? Vad hade hon gjort för att förtjäna det här ovanpå allt annat olyckligt i livet, nu detta. Eller snarare: denna
Sigrun hade alltid haft svårt för stora människor. De gav henne någon sorts hopplös känsla. Hur kunde man strunta så mycket i sig själv? Var det så svårt att göra några armhävningar, sluta stoppa i sig kakor och tänka lite på sitt yttre? Det såg ju inte vackert ut! Alla dessa veck och stora plaggen, svetten, lukten Usch! Hon mindes när hon och vännerna såg en sådan kvinna i badhuset.
Jag hoppar nog över poolen, tjejer. Faktiskt, nu får det räcka för mig idag, hade hennes bästa vän Lovisa sagt, rest sig långsamt och sträckt ut sin solbrända, vältränade kropp, så perfekt efter alla timmar på gymmet och med sin egen PT.
Hur så? Vi skulle ju vara här hela dagen?
Med det där? Lovisa gjorde en grimas och nickade bort mot poolen. Jag klarar inte ens av att se på henne, än mindre bada samtidigt. Jag mår illa!
Resten av den harangen ville Sigrun helst glömma. Visst hade orden stört henne, men hon kunde inte påstå att hon inte tyckte likadant. Det får bara inte gå så långt. Kan man inte se ut som folk, får man väl stanna hemma, där hade ju Lovisa faktiskt rätt.
Nu satt alltså Sigrun själv bredvid en kvinna minst dubbelt så stor som kvinnan i badhuset och inte nog med det, hon pratade hela tiden också! Sigrun hade ingen ork att resa sig. Hon hade suttit där i timmar, först gråtit, sedan stirrat uppgivet i väggen. Det fanns ju ingen annanstans att gå än till stationen. Motvilligt lyssnade hon på kvinnans prat och blev stilla.
Så vacker du är! Ingen resväska, inte ens en väska. Då ska du inte iväg någonstans. Väntar du på någon? Eller har du ingenstans att gå?
Sigrun släppte blicken från väggen för att titta på kvinnan.
Det vänliga ansiktet strålade av leende, kinderna blossande röda som ett midsommaräpple, men leendet försvann genast när Sigrun började snyfta och snart grät öppet. Vad var det hos denna kvinna som fick henne att instinktivt luta sig in i värmen av hennes famn? Det visste Sigrun aldrig efteråt. Hon grät, tryckte sin rufsiga frisyr mot kvinnans tunna sommarblus. Tygstycket blev genast blött, men det fanns ingen doft av svett, bara något blommigt satte sig i Sigruns minne. Det påminde om mammas händer de hon nästan glömt, eftersom mamman försvann så tidigt. Bara fem år hann Sigrun vara, när mamman dog i en olycka. Hennes enda minne var av en sommaräng, fylld av blommor, där mamman band en krans, satte på Sigruns huvud och hennes händer doftade just så.
Men lilla vän, vem har gjort dig illa?
Sigrun skakade först på huvudet, men nickade sedan.
Snikna typer! Att ge sig på en sån liten. Kvinnan plockade fram smörgåsar och ett rött äpple ur kassen. Här, ta!
Hon vecklade ut paketet, och doften av hembakat bröd och kycklingskinka slog emot Sigrun. Hunger blixtrade till inuti hon hade inte ätit på ett dygn, och pengar till mat fanns inte.
Så, varsågod. Hemmagjord kycklingfilé, det är nyttigt! Ät, du ser ut att ramla sönder snart!
Jag äter inte kött Sigrun svalde och vände sig bort.
Vad sa du? Kvinnan pressade smörgåsen i hennes händer och bröt äpplet i två delar.
Ingenting Sigrun stirrade på de grova, osminkade händerna, och insåg att planen att ta tåget härifrån nog inte varit så smart. När hon smög en tugga kände hon nöjet genast.
Gott? Såklart. Resten är bara trams.
Kvinnan satte sig till rätta, betraktade Sigrun som redan tuggade på sin andra smörgås.
Ät, ät! Och berätta, vad har hänt? Sitter ensam på stationen, utan grejer och, gissar jag, utan pengar?
Sigrun nickade tyst, tårarna trängde på igen.
Vänta med gråten nu! Berätta allt först. Sen gråter vi tillsammans eller skrattar, vem vet!
Sigrun ville helst slippa men insåg att det inte fanns något val. Hennes liv var kanske inte mycket värt, men det var ändå hennes.
Kvällen innan hade Sigrun lämnat sitt hem rättare sagt rymt, när hennes “pappa” berättade att hon egentligen inte var hans dotter, och att han skulle få ett riktigt barn nu. Hon kunde fortfarande inte andas riktigt, orden rann omkring i huvudet, som om han varit nån annan hela tiden. Och aldrig hade han visat något annat.
Med sin låtsasmamma, Marie, kom hon aldrig överens hur kunde det, när Marie knappt var äldre än Sigrun? Redan vid första mötet spetsade hon bara läpparna.
Så söt! kvittrade Marie, och Sigrun fattade direkt att nu var lugnet slut.
Resten var som en dålig serie; stickor från Marie, pappa påverkad, gråt. Sigrun förstod på tok för sent att allt förändrats för alltid.
Sista droppen var pappans förklaring, hans papper på skrivbordet, beskedet att han aldrig varit hennes riktiga pappa. Hon var adopterad. Och varken frågan om hennes riktiga pappa eller svaren på det fick hon. Mamma var borta.
Sigrun stirrade ut över natten och bara gick. Det var mot morgonen hon kom på att stationen var enda stället hon visste om. Mobilen var död, och tala med någon ville hon inte. Hon hade inget riktigt vänskapsband, för hennes familj flyttade ständigt. I hela sitt liv hade Sigrun levt som i en barnvisa med refrängen: “Älska dig själv, strunta i alla andra, då kommer du långt!” Hennes favoritfigur blev en liten djävul från ett tv-program, och hon bar hans nyckelring på ryggsäcken tills den försvann.
Kvinnan lyssnade på henne utan att avbryta, utan frågor. När Sigrun slutat räckte hon diskret över servetter.
Torka tårarna nu.
Hon rotade igen i den stora tygkassen och drog fram en rejäl plånbok.
Så här: Du borde prata med din pappa, men det får vänta. Har du batteri på mobilen?
Slut.
Här!
Hon fick en gammal knappmobil i handen.
Inte så snygg? Ger fin täckning och stora knappar. Min dotter köpte den till mig. Testa att skriva ett sms, bara så de vet att du är okej. Han är kanske ingen bästa pappa, men du behöver inte oroa honom mer.
Kvinnan reste sig, rättade till blusen som blivit skrynklig och våt av Sigruns tårar.
Jag heter Katarina. Bor utanför Uppsala, i en liten by. Följ med mig hem? Har du ingen annanstans är det väl inte det sämsta?
Varför?
Vad då varför?
Varför vill du hjälpa mig? Jag är ju en främling.
Kvinnans leende mjuknade. Hon lade handen på Sigruns haka varm och len.
Sigrun, det finns inga andras barn. Inga ska lämnas ensamma.
Men jag är ju ingen unge…
Visst är du! Kom nu! Vi måste fixa biljett, annars får vi vänta på nästa tåg.
Så hamnade Sigrun hos Katarina Larsson.
På tåget frågade Katarina ingenting mer. Hon skulle senare förklara för Sigrun att man måste veta när man ska fråga.
Tränga sig in i någons hjärta kräver känsla, barn. En del orkar dela på sorgen direkt, andra behöver tid. När ni är redo, berättar ni allt själv.
Sigrun somnade i tåget och vaknade först när Katarina vänligt ruskade om hennes axel:
Nu är vi framme, lilla vän.
På perrongen stod en lång kvinna och väntade nästan sprang omkull Katarina.
Mamma Katja! Andra tåget för idag, trodde du inte skulle komma. Hur är det med Nina?
Bättre. Jag såg till att de ordnade för henne och Erik. Hälsar på om några dagar.
Pratat med läkaren?
Han lovade hjälpa till. Ung, men verkar kunnig.
Och hon? kvinnan sneglade nyfiket på Sigrun.
Fråga mindre, Linnea. Vi är trötta och hungriga.
Okej! Kom då!
Den gamla Volvon fick Sigrun att le.
Vad? Det här är ju konst! Min bror målade katten, visst är den bra?
Graffiti, rättade Sigrun henne, fingrade på bilden av Pelle Svanslös.
Var har du hittat en sån språkpolis, mamma Katja? Linnea öppnade bildörren åt Katarina.
På centralstationen.
Som jag… Linnea såg noga på Sigrun. Kan du rita själv, eller?
Jag gick på konstskola, faktiskt.
Då gillar du nog brorsans grejer! Han är självlärd.
Imponerande. Ser ut som ett proffsverk.
Det får du säga till honom själv sen. Kom, vi blir väntade på.
Av vem?
Du får se!
Linnea körde fort; Sigrun slöt ögonen i kurvorna.
Kör lugnt, du skrämmer barnet! skrattade Katarina.
Vänjer sig! bromsade Linnea vid en grön villaträdgård. Nu är vi hemma!
Ett helt gäng barn rusade ut ur huset.
Alla mina, lilla vän, Katarina suckade, klev ur bilen. Fast oroa dig inte. Jag bor ensam, dessa väntar alltid bara på mig.
Barnen samlades runt “mamma Katja”, hennes stora händer strök över lockar och kinder.
Mina älskade!
Sigrun lärde känna den stora familjen under veckan hon fattade först inte vem som hörde ihop, förrän Linnea kom med sin egen son för att be Katarina passa honom och sedan gav Sigrun en guidad tur och berättade allt.
Titta, här bor tre av oss Anna, Mikael, Stina alla med egna familjer, barn. Du såg dem när vi kom. På nästa gata ytterligare två Emma och Vera. Emma har två små, Vera gifte sig i somras. Och på andra sidan byn har du mig, min bror Oskar och Nina från staden. Hennes son Erik föddes med hjärtfel. Man hoppas på operation.
Håller inte ordning på alla…
Det kommer! Är många, vet du.
Tant Katarina är en riktig hjälte. Så många barn…
Linnea skrattade.
Hon har inte fött oss, om du tror! Vi är hennes hittebarn precis som du.
Sigrun stannade av.
Vadå?
Lång historia. Kom så berättar jag!
Linneas lilla torp var varmt och prydligt. I köket låg katten Ylva och sov Linnea shasade bort henne och nickade åt Sigrun att sitta.
Du kan vila. Jag skall lägga Viktor så länge.
Allt var så rent och pyntat; på gardinerna fanns noggrant handsbroderade blommor.
Fina, va? Dotterns. Jag broderade när jag låg på sjukhus och väntade barn.
Så fint! Sigrun strök över tyget.
Min mamma lärde mig. Ingenting kunde jag när hon tog hand om mig.
Tog hand om?
Ja, precis som du. Mina föräldrar drack. Jag minns knappt barndomen, faktiskt. Mamma Katja sa att om någon har ont länge så förtränger man det.
Dis… dissociativ amnesi.
Vad?
Minne borta.
Hur vet du sådant?
Läste för att läsa till psykolog. Men blev sjuk operation för ryggen; nu är det bättre, men måste studera på distans. Och pappa har sagt upp stödet.
Vad drabbades du av?
Svart period. Orkade inte ta mig till universitet utan hans pengar.
Allt löser sig. Nu måste du få höra om oss. Mamma Katja hittade mig när jag var tretton. Jag hade rymt hemifrån, ingen ville veta av mig. Hon bjöd på mat och tog hem mig.
Som mig…
Precis. Hon är född för att hitta såna som oss. Hon kämpade för att få bli min vårdnadshavare. När det misslyckades, adopterade hon mig och sen Oskar, som var liten när han kom. Hon gav sitt liv för oss.
Har hon några egna barn?
Nej. Vet du varför hon ser ut som hon gör?
Nej. Trodde bara…
Hon har diabetes länge nu. Hjärtat är inte heller det bästa. Och livet var hårt i början. Hennes förste man slog henne svårt. Det har vi fått höra i efterhand. Han åkte i fängelse för det, men inte länge nog ändå…
Linnea torkade ögonen.
Efter det, inga barn. För mycket oro, sedan sjukdom. Föräldrarna dog unga, systern bor långt bort. Jag var först, sen Anna och alla andra. Hon säger alltid att hon inte letar efter oss vi hittar henne.
Men hur har hon råd?
Hon kan alla lagar efter att ha kämpat för oss. Ibland hjälper staten, ibland får vi kämpa för varje öre. Den stora hjälpen är Paul.
Vem?
Paul. Han sprang bort när han var liten, Katarina hittade honom. Han blev som en son. Fast han har funktionsnedsättningar. Hans pappa är rik, driver företag, men Paul bor hemma med resursteam. Hans pappa ger hjälp tillbaka pengar, stöd, advokater.
Jaha… Lite som saga.
Det är verkligt. Vi har bara varandra, men det räcker. Du kommer se.
En kväll samlades alla kring köksbordet. Skratten, barnen, de trötta men varma männen. Sigrun hade aldrig ätit så tillsammans hemma åt pappa alltid senare, och efter att Marie flyttade in åt Sigrun hellre ensam. Nu rann tårarna tysta.
Vad nu, lilla vän? Linnea lade armen om henne. Nu hör du till.
Den kvällen öppnade sig Sigrun helt om allt. Smärtan lättade med varje ord. Linnea lyssnade tålmodigt.
Håll inte agg mot din pappa, Sigrun. Han har ändå varit far, även om han säger konstiga saker nu.
Jag vet…
Han har nog trott att han aldrig skulle få barn och så kom ett mirakel… och då blir folk konstiga.
Han har redan tagit faderskapstestet.
Förstår du. Såna är affärsmän. Kan bli rätt fyrkantiga. Men förlåt att jag säger så…
Hur menar du, att folk inte klarar glädje riktigt?
Ibland blir lyckan för mycket, och folk tappar greppet. Som Nina, när hon fick hjälp och köpte hus. Hon firade för mycket, började dricka. När hon blev gravid måste vi hjälpa henne sluta helt. Sedan föddes Erik, och nu hoppas vi på operation.
Men ändå… varför? Varför blev det så?
Hon klamrade sig fast. Hon är “vildbarn”, ett tag levde hon i hundkoja. Katarina tog både henne och hunden Nadja med sig. Det gick inte annars.
Dörren slogs upp.
Linnea! Sigruns farmor ringer, hon vill ha hem henne!
En tjej stack in huvudet men såg på Linnea, bad om ursäkt och försvann.
Det är Ninas äldsta. Fint barn. Sigrun, klarar du dig?
Ja. Sigrun kramade Linnea plötsligt. Tack.
Det är väl självklart! Kom ihåg här har du alltid ett hem.
Det känns ändå märkligt. Ingen är släkt men alla är som familj…
Det är så: Familj är inte alltid blod, ofta är det själen som räknas!
När pappan kom, visste han inte vart han skulle ta blicken. Sigrun kände förstås inte till att Katarina sökt upp honom, talat länge, övertygat honom att komma och be om förlåtelse.
Nej, pappa. Förlåt, men nej. Jag vill inte tillbaka. Inte vara i vägen, det blir bättre så här.
Jag kan hyra en lägenhet åt dig
Sigrun såg på Katarina och nickade.
Jag blir tacksam om du hjälper mig i början. Jag söker jobb, tar distansstudier, betalar resten själv.
Det behövs inte.
Jo. Nu är det dags för mig att ta ansvar över mitt eget liv.
För att du inte litar mer på mig? pappan blev allvarlig.
Sigrun skakade på huvudet.
Nej. För att det är rätt. Du har alltid sagt att man ska vara självständig. Nu gör jag det.
Fadern betalade studierna, Sigrun tog examen som barnpsykolog bäst i Uppsala, månader av väntetid på mottagningen. Marie födde en son, och Sigrun gladde sig ändå för deras skull, men kom sällan på besök. Inte av bitterhet men för att familjen kring Katarina blev hennes verkliga. När Katarina som allt fler kallade mamma blev sjuk, släppte Sigrun allt och flyttade tillbaka för att ta hand om henne. Det blev ett tufft halvår när slaganfallet gjort talet sluddrigt och benen svaga. Samtidigt var det det lyckligaste i Sigruns liv människor behövde henne, och kärleken räckte.
Familjen gjorde det omöjliga. Katarina reste sig igen, men gick sällan långt. Med Sacha och Linneas hjälp byggdes en bänk vid grinden, där satt Katarina om dagarna. Barnen lekte, bjöd henne på skratt och energi.
Hur är det på tronen, ers majestät? skojade barnen. Tekopp?
Katarina fnös skrattande, viftade med handen.
Barnbarnen sprang omkring henne tävlade om vem som gungade högst, vem som gjorde mål, visade sina första, viktiga segrar.
Sigrun återvände till Uppsala först när hon visste att allt var lugnt. När bröllopet kom, var Katarina förstås hennes särskilda gäst.
Mamma Katja, är du med mig?
Alltid, min flicka, alltid…
