Min familj
Nämen, Elin, du är ju alldeles fantastiskt vacker! Helena tappade hakan av beundran när hon klev in i dotterns rum.
Elin stod framför spegeln och väntade medan hennes vän och tillfälliga stylist Maja fäste den sista hårnålen i frisyren och rättade till slöjan. Så snart Maja var klar, vände sig Elin mot sin mamma.
Menar du det, mamma? Blev det bra?
Underbart, älskling! Du är den vackraste bruden i hela Stockholm! Helena log lite nostalgiskt. Hennes egen mamma hade sagt samma sak till henne en gång i tiden. Jag undrar egentligen om det finns någon mamma i hela Sverige som inte gett sin dotter samma komplimang på bröllopsdagen.
Det där med att välja klänning var hela en vetenskap. Elin var rätt så kräsen med kläder modet struntade hon blankt i, vad andra tyckte också. Huvudsaken var att hon själv kände sig fin. Med Elins utmärkta smak och figuren på hennes sida var det ingen som någonsin vågade påstå att hon varit fel klädd. Inte ens på bröllopet tänkte hon kompromissa med sin egen stil fritt och flödande, men utan en massa krusiduller. Personalen i brudsalongen gick på knäna tills ägarinnan, Karin, räddade situationen.
Jag tror jag har precis det du letar efter, sa Karin mystiskt.
Efter att ha försvunnit ut på lagret, kom hon tillbaka med en dresspåse. Klänningen där i fick Elin att tappa andan. Det var den! Inga överdrifter bara fina linjer och tyg som andades kvalitet. Elin snurrade framför spegeln. Klänningen såg ut att vara sydd rakt efter henne. Ingen sömmerska i världen hade kunnat göra det bättre.
Vad säger du?
Jag tar den, utbrast Elin.
Karin log snett, med ett litet vemod i ögonen som snabbt försvann. För vad skulle Elin med den vetskapen till att Karin själv en gång beställt den där klänningen. Bara att det där bröllopet blev aldrig av. Det ska finnas tillit och kärlek, annars blir det inget. Är det ena borta, försvinner det andra. Jaså, Mattias, varför blev det som det blev? Vad vi ville var ju bara en familj men du skulle prompt tveka mellan två. Jaja. Karin schasade bort sina grubblerier, rättade till sitt lilla leende.
Till den där klänningen har jag en slöja som är rent sagolik!
Elin blinkade mot Helena:
Vad sa jag? Att jag skulle hitta det där man bara vet att man vill ha!
Helena nickade lyckligt tillbaka. Vilken lycka det här skulle bli dagar att minnas. När Helena själv gifte sig var det knappast att bara spatsera in och peka på en klänning. Man fick sy själv eller låta någon moster trolla. Helenas egen klänning hade hennes mammas väninna sytt någon fixade tyg, någon annan fållade. Resultatet blev magiskt men lycka med äktenskapet? Nä, där tog det stopp. De skildes när Elin precis fyllt två. Ny kärlek, nya grejer Helena blev helt enkelt över, liksom dottern. Pappan, Erik, betalade underhåll (det skulle ju sett illa ut annars), men vägrade träffa sin unge.
Jag vill inte ha fler problem.
Inte försökte Helena tvinga honom. Ingen pappa var bättre än en man som inte ville vara det.
Hon försökte fylla luckan på egen hand. Träffade Stefan men den relationen överlevde strax över året. Han gillade Helena (alltså Helena, inte barnen), men att ta hand om hennes dotter var inte på tapeten. När han en dag föreslog att Elin skulle flytta in hos Erik, packade Helena snabbt hans kalsonger och ställde dem i hallen.
Det är lugnt, Elin, vi klarar oss alltid. Vi behöver ingen.
Elin fattade egentligen ingenting just då, bara att mamma valde henne och det minnet hamnade djupt. Kanske var det därför det aldrig blev något krångel under tonåren. Mamma var den viktigaste i världen.
Elin, nu måste ni åka, annars blir det sent! Helena rättade till slöjan och klappade Elin på pannan. Var lycklig, min flicka!
Elin fnittrade och slängde armarna om Helena.
Mamma! Gråter du nu så mördar Maja mig. Hon har sminkat mig i en timme för det där naturliga, om jag börjar tjuta förstör du allt.
Sedan viskade hon:
Jag ska försöka
Bröllopsdagen svepte förbi. Helena gick in i en tyst lägenhet, satte sig på bänken i hallen och kände sig plötsligt väldigt ensam. Elin skulle bo hos sin man Hampus i Helenas gamla barndomslya, som hon lämnat över till de unga. Hampus hade ingen egen lägenhet, och tanken att de skulle trängas hemma hos hans föräldrar var Helenas värsta mardröm. Så, så fort Hampus gått en kväll, langade Helena nycklarna till Elin.
Ta det här, min älskling. Ni ska ha något eget!
Men mamma, hyresgästerna då?
Vi har pratat. De drar ut i god tid innan bröllopet.
Men det är ju dina pengar, mamma. Vi kan bo i andra hand.
Vad ska jag med massor av pengar till? Jag jobbar, jag klarar mig. Ni behöver eget! Det ordnar sig.
Elin studsade av glädje med nycklarna i handen.
Mamma, tack! Nu känns det som om drömmen om eget hem är liite närmare!
Hem?
Ja! Stort, ljust och minst tre barnrum! Elin blev röd om kinderna och kramade om Helena. För många?
Nej då! Bara du och barnen mår bra!
Tack för att du fattar, mamma
Och så är det bra för barnen, att få ha en relativt ung mormor Helena skrattade och pussade Elin på huvudet. Hus som hus viktigast att du lever livet på ditt sätt!
Helena berättade förstås inte för Elin om förmötet med Hampus föräldrar, kvällen innan.
De bestämde sig för att hålla frierimiddag hemma hos bruden, enligt gott, svenskt manér. Helena slet i köket hela dagen. Hon älskade ju att laga mat, även om det sällan blev några storkok hemma hos henne och Elin.
Till en början verkade Hampus föräldrar, Barbro och Ulf, helt OK. Det intrycket höll ungefär tills Barbro petade i maten.
Jaha Inte riktigt som hemma hos oss, kanske
Helena förstod ingenting. Ugnsstekt lax och långbakat kött hur kunde man klaga på det? Ulf åt stadigt på medan Barbro redan bestämde sig för att Elin behövde en ordentlig upplärning hemma hos dem.
Hampus är van vid ordning och reda Bra att de bor hos oss, så Elin lär sig. Hon är väl ändå enda barnet?
Ja.
Och du har fostrat henne själv, va? Utan man i huset?
Så blev det.
Det är ju viktigt med rätt förebilder, man lär sig mycket om familjeliv hur har Elin fått chans att se det, tror du?
Helena tog ett djupt andetag. Under bordet fick hon små puffar av Elins fot Mamma, nu håller du tyst, snälla! Elin hade redan varnat för att Hampus inte alls var som sina föräldrar.
Han är fantastisk, mamma. Du kommer förstå. Men ta det bara lugnt, allt som händer är ingen grej för honom han har fullt sjå ändå. Snälla.
När disken skulle tas ut i köket, smög Barbro in efter Helena.
Kan vi prata öppet nu?
Ulf stirrade skoningslöst på bordsduken. Han såg lika bekväm ut som en isbjörn på chartersemester.
Helena Nu skippar vi titlar, vi är ju ändå snart släkt. Det är ju Man oroar sig lite, så här med enda barnet. Jag vill ju att det ska bli bra för Hampus. Jag måste få ställa några frågor, hoppas det är okej?
Kör på.
Jag vet att du och Eriks-Elins pappa gått skilda vägar, men finns det sjukdomar i hans familj? Alkoholism? Annat?
Nej. Vi har ganska stabilt släktträd.
Kan du vara mer detaljerad? Man måste ju veta vad det blir för barn om de gifter sig Som läkare förstår du ju vikten? Och ensam uppfostran, osv. Jag har överseende. Men jag vill veta vad det blir för barn som kommer in i släkten!
Någonstans klappade Helenas tålamod ihop som en sufflé på juldan. Hon såg för sitt inre hur det brann i knutarna när Elin kom in i köket. Elin behövde bara se på sin mamma så förstod hon kaosinramningen, och började skaka på huvudet NEJ, mamma Låt bli!
Mamma?
Ja, älskling. Jag fixar snart. Ta och ställ fram farmors finservis så länge.
Helena blev lugn igen, och vände sig till Barbro:
Elins gener är utmärkta, bara så du vet. Vill du kolla papper, så varsågod, men du behöver inte oroa dig. Jag tänker inte gräva i er släkt heller det får ungdomarna själva lösa. Barbro, sa hon och höjde handen när Barbro ville flika in, jag förstår era rädslor. Men låt oss inte göra Hampus val jobbigare än nödvändigt, nu när han ändå bestämt sig.
Hon stack den hemgjorda Prinsesstårtan åt Barbro:
Ok, vi lämnar det där. Kom och hjälp att duka!
På kvällen, när de drack kaffe, antydde Helenas blick tydligt att samtalet var färdigdiskuterat.
Sen sågs de inte mycket innan bröllopet. Elin och Hampus var självständiga, arbetade båda två, betalade allt själva, och ville gärna klara bröllopet utan föräldrabistånd.
Två år senare stod de där på tomten till sitt nya, lilla hus, köpt för vinsten från försäljningen av Helenas lägenhet. Gravid Elin hade läst byggforum tills ögonen blödde och styrde snickarna med järnhand. Bygget blev självklart inte klart före förlossningen. När Elin och lilla Sofia klev ut ur BB samma vinter, bar Hampus försiktigt in barnet, ursäktande:
Jag hoppas det går bra att vi bor hos dig till en början, Helena. Det känns bäst så för oss båda
Självklart, Hampus. Tror du jag är den som sätter mig emot ett nyfött barn? Lilla Sofia får stinkande väl bo här!
Jag vet inte Jag är rädd
Ja, ja. Fadersinstinkterna kommer direkt du får öva.
När Elin försökte smyga in för att ta över, höll Helena henne tillbaka:
Sitt! Låt honom jobba.
Och det gick såklart galant, både med bad och promenad, även om svärmor Barbro fnös:
Inte särskilt manliga sysslor att hålla på med så här?
Det där är gammalmodigt, svarade Helena och blinkade till Hampus som bar lilla Sofia med största varsamhet.
Hur sugen hon än själv var på att lägga beslag på bebisen, sa hon inget.
Sofia växte och mådde utmärkt. I det nya huset funderade Elin efter ett och ett halvt år på nummer två. Men så kom katastrofen.
Mamma, Sofia har feber! Elin lät panikslagen på ett sätt Helena aldrig hört.
Är den hög?
Jättehög. Och går inte ner.
Ring ambulansen! Jag kommer!
Helena brände genom natten i bilen, tjatade HOPPAS BARA HUR BRA DET ÄR, snabbe böner år alla gudar från Ystad till Haparanda.
Ambulans, intensivvård, och två dygns oro innan läkaren sa:
Vi gör allt vi kan. Vänta.
Elin stod orörlig i korridoren Helena tvingade fram lite smörgås och kaffe ibland.
Du måste ha ork när Sofia behöver dig sen
Hampus for som en jojo, och Helena fick krama honom ibland. Barbro dök också upp, orosmoln över hela ansiktet.
Vad är det här? Vems fel? Är det generna eller nån bakterie?
Barbro, snälla suckade Helena. Spelar det någon roll?
Men Ja, ja, förlåt
Två dygn senare bestämde sig Sofia för att överleva och ville omedelbart ha mamma. Helena pustade ut.
Efter ett par dagar kom Helena förbi sjukhuset, lekte med Sofia och såg till att Elin åt. Då ville Elin be om en sak.
Mamma? Kan du hjälpa oss lite nu när vi kommer hem? Jag orkar inte med två små själv, Sofia kräver så mycket.
Självklart. Inte för att jag hade tänkt bo hos er på heltid, men en säsongare kan ni få.
Va? skrattade Hampus där han låg under Sofias täcke. Bara säsongare?
Ja, jovisst. Ni behöver hjälp ett tag, men jag är för gammal för kollektiv Har mitt eget lilla ungliv på gång! Men jag är nära ändå.
Hemma började Helena packa när telefonen ringde.
Hej Helena, det är Barbro. Varför ska du flytta in borde inte JAG hjälpa? Jag har ju tid, kan mycket mer om barn än dig
Barbro, prata med din son i så fall. Jag gör som de vill, inget annat.
Hampus lyssnar inte Vad har du för hemlig dragningskraft på honom? Det är ju faktiskt hans mamma, jag borde vara självskriven!
Du får ta det med Hampus.
Det är omöjligt att prata med dig!
Helena skrattade och la på. Balansen i en familj är ömtålig som knäckebröd att rasera är lätt, bygga är svårt. Hon ringde Hampus.
Vi behöver prata.
Tre år senare.
Mormor, kör du mig till dansen idag eller är det mormor Barbro?
Jag kör. Barbro är i parken med Pontus. Mamma jobbar.
Då äter jag hos dig!
Det gör du. Och ja, det blir kanelbullar.
Yay! Sofia fnittrade i backsätet.
Mormor
Vad, gumman?
Ska vi gå på Skansen i helgen med dig, eller mormor Barbro?
Alla tillsammans! Och morfar också. Han behöver rastas.
Och får Pontus ballonger också?
Självklart, och sockervadd.
Mormor
Ja?
Vet du en hemlis? En JÄTTEHEMLIS?
Kör på!
Jag ska få ett syskon till.
Helena lyfte på ögonbrynen. Ojdå! Elin hade verkat extra lycklig på sistone, men sagt inget. Sedan Helena tackade nej till att permanent bo med Elin och Hampus var de ändå mer sammansvetsade Elin respekterade valet och det blev ändå Elena hon berättade allt för näst efter maken.
Det hade bråkats, laddats och kompromissats i familjen, men till sist stod de där som de var: två barn, två mormödrar, en fantastisk morfar.
Hur vet du det?
Mamma och pappa viskade igår. Jag låtsades sova. Får jag önska en lillasyster?
Klart du får, men om det blir en bror?
Då får jag gosa med honom ändå. Men om jag, du vet, ville ha en tjej, så blir han ju ledsen
Helena log. Vilken son liten storasyster.
Älskar du Pontus?
Jättemycket.
Då kommer du älska nästa syskon också.
Mm!
Vi får se vad doktorn säger innan vi köper gosedjur!
Tror du vi får en överraskning till jul? Som ett paket man vet inte vad som är i förrän man öppnat.
Precis! Och födelsedagspresenten är redan färdigköpt. Men det får du inte veta vad det är!
Nejmen! Mormor, du är orättvis!
Snart är det din födelsedag du får snart veta.
Sofia tog sin kanin i handen och traskade i väg mot grinden.
Helena rafsade fram badväskan och nickade åt Barbro som kom med Pontus på armen.
Tjena, mormor!
Men hej på dig, själv!
Vi ska ut på stan.
Vi drar till dansen men vi ses snart!
När Helena såg Sofia trycka sig mot Barbro och babbla på, tänkte hon att så svårt och så enkelt är det ibland att bara älska dem man har nära och se till att alla får vara med. Det är att vara familj.
