Har ni köpt lägenhet på bolån? utbrast Ylva glatt. Åh, Emilia, vad underbart! Fantastiskt, verkligen!
Emilia skrattade i andra luren, och Ylva kunde höra svärsonen mumla något i bakgrunden.
Mamma, du behöver inte skrika så, grannarna hör ju…
Och? Låt dem höra! flinade Ylva. När får jag komma och titta? Idag? Imorgon? Jag kan baka den där äppelpajen som Erik gillar.
Emilia tystnade för ett ögonblick.
Kom på lördag, då har vi fått ordning på möblerna.
På lördagen stod Ylva mitt i det ljusa vardagsrummet och snurrade långsamt runt, betraktade det höga taket, de breda fönstren, den nymålade väggen. Nybygget doftade färg och trä.
Köket är gigantiskt, kan du tänka dig! Emilia drog med sin mamma genom hallen. Och balkongen är inglasad, perfekt om vi vill ställa barnvagnen där senare.
Otroligt fint, Ylva strök handen mot väggen. Erik, du är duktig!
Svärsonen ryckte bara på axlarna.
Vi gör vårt bästa, Ylva.
Över lunchen tog Ylva ännu en bit paj och sa det som hon haft på tungan hela morgonen.
Jag har varit så orolig för er, ni kan inte ana. Emilia är i sjunde månaden och ni har hyrt lägenhet värden kunde ju ha slängt ut er när som helst. Sånt är ju inte hållbart!
Emilia och Erik utbytte en blick. Ylva såg hur dotterns mun spändes till en smal linje.
Vi klarade oss, mamma.
Klarade oss, Ylva la ifrån sig gaffeln. Men jag låg vaken om nätterna och undrade hur ni egentligen har det, vad som händer om något går snett. Ett barn behöver trygghet, ett hem.
Erik harklade sig, sköt undan tallriken.
Amorteringen är inte liten. Men vi har räknat på det.
Är det mycket? Ylva blev alert.
Helt okej, svarade Emilia snabbt. I Stockholm är det normalt.
Ylva tittade på dottern, hennes spända axlar, Eriks ögon fästa på bordsduken, och förstod deras oro även om de aldrig skulle erkänna det.
Lyssna nu, Ylvas ton blev allvarlig. Jag ska hjälpa er, det är inte ens en diskussion. Och Eriks föräldrar skulle också stötta?
De lovade, nickade Erik. Mamma säger de bidrar varje månad med vad de kan.
Där ser ni! Ylva lutade sig tillbaka i stolen. Ni klarar det. Tillsammans. Ni är ju inte ensamma.
Emilia log svagt, men oron låg kvar i blicken…
Alvar föddes i mars, stor, högljudd och frisk. Ylva kom varje vecka, lagade mat, tvättade små kläder, promenerade med barnvagnen i det nya kvarteret.
Livet rullade på. Erik fick befordran, och Emilia började prata om ett syskon.
Två år senare föddes lilla Maja, och lägenheten fylldes med barnskoj, leksaker och sömnlösa nätter. Ylva såg på dotterns lyckliga ögon och tänkte att allt blivit som det skulle.
Men sedan blev Erik uppsagd.
Ylva fick inte veta det direkt. Emilia slingrade sig, sa att allt var bra, bara lite trötthet. Sanningen kom fram när Ylva oväntat kom över och fann sin dotter gråtande över ett berg av papper.
Vi klarar inte det här, mamma, viskade Emilia. Tre månader efter med lånen. Banken ringer varje dag.
Ylva hjälpte allt hon kunde, samlade pengar från släkten, vänner, men det räckte inte. Eriks föräldrar stod nästan själva på ruinens brant efter det svärfar varit inlagd på sjukhuset.
Ett halvår senare tog banken lägenheten…
Ylva satt hemma hos väninnan Karin, förmådde inte dricka teet.
De bor i en etta nu, sa Ylva och kramade koppen. Två barn, Karin. Alvar är fyra, Maja två. De har inget utrymme, springer ovanpå varann dagarna långa! Fyra personer på ett rum!
Karin skakade på huvudet.
Herregud, så fruktansvärt.
Jag sa ju att de skulle fixa det, Ylva torkade tårarna. Jag lovade hjälpa. Men vad kan jag göra? Pensionen är låg, varje extrajobb räknas. Jag övertygade dem ju om att allt skulle ordna sig!
Du kunde inte veta hur livet skulle bli.
Spelar det någon roll? Ylva ställde ifrån sig koppen. Blir det lättare för barnen? För Emilia?
Ylva gömde ansiktet i händerna. Hon hade trott dotterns liv äntligen rätat upp sig. Nu var det bara värre. Förr hyrde de i alla fall själva. Nu två barn i en etta!
Tiden gick…
Emilia och Erik betalade så småningom av sista skulden till banken. Det var bästa nyheten på länge.
Och nu då? frågade Ylva.
Vi sparar till nytt boende igen, sa Emilia. Kanske något enklare den här gången.
Det blir bra, nickade Ylva, fast Emilia inte såg det. Det viktigaste är att det är ert eget.
Ytterligare två år passerade. Alvar fyllde sex. Ylva kom till hans födelsedag med en enorm låda under armen. Hon hade letat byggsats med bilar och garage i timmar Alvar hade önskat sig den sen i vintras.
Mormor! pojken kastade sig om Ylvas hals. Är den till mig?
Din, bara din, sa Ylva och pussade honom på huvudet. Här, ta också den här.
Ylva gav honom ett kuvert. Han kikade in ögonen blev stora som femkronor.
Hur mycket är det?
Tio tusen kronor, Ylva gick ner på huk. Du ville ha ny mobil, eller hur? Nu kan du börja spara. Mormor hjälper till.
Alvar klämde kuvertet mot bröstet och sprang för att visa Maja. Emilia stod i köksdörren och iakttog dem tyst, men Ylva märkte inte hennes märkliga blick.
Två veckor senare ringde Ylva sitt barnbarn. Alvar svarade efter tredje signalen.
Hej mormor!
Hej mitt hjärta! Hur har du det? Allt bra?
Jättebra! babblade Alvar. Jag fick nya shorts och t-shirts och blinkande skor till sommaren!
Ylva blev misstänksam.
Nya kläder? Var fick dina föräldrar pengar till det?
Mamma tog från kuvertet du gav mig, sa Alvar glatt. Hon sa vi köper mobil sen. Kläderna behövdes mer.
Ylva stelnade med luren mot örat. Inombords växte något varmt och tungt.
Kan jag få prata med mamma? viskade Ylva.
Hon är upptagen.
Okej, Ylva log tappert. Hej då, min vän.
Hon lade på och satt stilla i tio minuter. Det var dags att fostra dottern igen!
…Nästa morgon stod Ylva tidigt hos Emilia.
Hur kunde du? stormade Ylva. De där pengarna var till Alvar! Till honom, inte dig!
Emilia blundade trött.
Mamma, lugna dig.
Vad då? Ylva sprutade. Han drömde om mobilen! Jag gav honom pengar för att spara! Och du har slösat bort allt!
Emilias ansikte blev en mask.
Jag gjorde vad jag tyckte behövdes, mamma.
Behövdes? Ylva slog ut med armarna av ilska. Ta ifrån ett barn hans pengar?
Han behövde kläder till sommaren, svarade Emilia lugnt. Vi hade inga extra pengar.
Och du kunde inte fråga mig först? Ylva steg fram. Kunde vi åtminstone pratat?
Nej mamma, Emilia skakade på huvudet. I mitt hem bestämmer jag om ekonomin. Det angår inte dig.
Angår inte?! Ylva skrek nu. Det är klart att jag bryr mig ni tappade ju lägenheten! Ni är hopplösa ibland!
Emilia blev blek men sa inget.
Nu tar ni till och med barnets pengar, Ylva kunde inte sluta. Skamligt! Rakt av pinsamt!
Gå hem, mamma, sa Emilia stilla. Snälla, gå.
Ylva vände sig om och gick utan att säga hejdå. Inombords kokade vreden. Dottern hade gjort fel och kastat ut henne! Snart skulle Emilia säkert krypa tillbaka och be om ursäkt!
Men veckor gick. Emilia svarade inte, ringde aldrig.
Ylva satt åter hos Karin, knycklade en pappersservett.
Hon vill inget med mig göra, Ylva skakade på huvudet. Min egen dotter! Jag får inte träffa barnbarnen, hon svarar inte på samtal.
Karin fyllde på koppen.
Vad sa du egentligen då?
Sanningen! Ylva spärrade upp ögonen. Att de är dåliga på att hantera pengar, att de är klantiga! Det är ju sant?
Karin satt tyst och såg ut genom fönstret.
Ylva, gav du pengarna till Alvar?
Ja…
Då är de hans, Karin vände sig om. Inte dina längre.
Men jag gav ju till mobilen!
De behövde kläder, ryckte Karin på axlarna. Man måste klä barn inför sommaren, inte spara till telefon.
Ylva öppnade munnen, men Karin hejdade henne.
Och ipoteket? Det där gamla, det var onödigt att ta upp. De slet i åratal och klarade barn och arbete ändå. Men du kallade dem värdelösa.
Det var ju bara omtanke, Ylva sjönk ihop. Jag vill bara deras bästa.
Det vill du, Karin nickade. Men det blir bara sårade känslor av det. Varför inte ringa först? Säga förlåt?
Ylva knep envist ihop munnen och vände blicken bort. Nej. Hon var den äldre, hon hade bara velat gott.
