Oj, vad sträng du är, Vilhelm Lennartsson! Inte undra på att folk kallar dig Vargen! Det är ingen idé att försöka få dig att le. Man blir ju rädd, bara av att titta på dig. Vad är det egentligenhar livet tappat all mening för dig?
Birgitta fortsätter att prata, men Vilhelm lyssnar inte längre. Han samlar ihop sina varor från disken i byns enda butik, nickar stelt och går mot dörren.
Din Lena var här hos sin mamma för några dagar sen. Hon hade med sig pojken. Hörde du det, Vilhelm? Tänk om det är din grabb ändå? Ska han springa omkring utan far i världen? Han är lik dig, det kan jag säga!
Orden hinner ikapp honom i dörröppningen och han snubblar nästan över tröskeln. Men han vänder sig inte om. Varför skulle han? Det tjänar ändå inget till att försöka bevisa något för någon. Vad han och Lena varit med om rör ingen annan. I den här lilla byn vet ändå alla det mesta, och det som ingen vet det hittar de på. Nej, det är deras sak. Där ska ingen annan lägga sig i.
Den ovanligt varma vårsolen sveper över Vilhelms ansikte och han blundar mot ljuset. Med tunga, slutna ögonlock blir ansiktet återigen som en allvarlig mask. Han tar ett steg, två, och rycks tillbaka till verkligheten av en pojkröst:
Akta!
Pojken rusar mot trappan till butiken och lyfter upp två valpar som rullar runt på stegen.
Försök inte trampa på dem, snälla!
Den lilla pojken med sin lätt avskavda näsa, mörka ögon och utstående öron, påminner Vilhelm om honom själv. Inte konstigt att grannarna viskar. Men Vilhelm vet, pojken som tittar på honom är inte hans son. Släkt, kanske, men inte så nära.
Vill du inte ha en valp? Titta på hans tassar! Han blir stor och stark, nästan som en varg!
Vilhelm skakar på huvudet, klarar inte av att svara. Istället svänger han in på en närmare gränd än han tänkt, stannar och lutar sig mot det höga planket till Johanssons gård. Han kippar efter luft, känner hur världen snurrar. Där tar krafterna slut.
Varför är hon här igen? Varför alltid denna pojke, som kanske skulle kunnat vara hans, om allt blivit annorlunda? Har Olof till sist lämnat henne?
Tankarna trycker på, ger honom inget andrum; hjärtat slår hårt som för sju år sedan. Det är ingen mening att försöka tysta eller glömma.
Karin Johansson öppnar grinden, höjer förvånat ögonbrynen och rusar fram.
Vilhelm! Hur är det? Kom, jag hjälper dig! Eller ska jag ropa på Erik?
Hennes varma händer leder honom in, och Vilhelm orkar protestera svagt.
Nej tack, Karin. Jag Jag klarar mig snart.
Sluta tramsa nu! Lägg armen runt mig. Såja, ett steg i taget. Såja, du är tung som ett troll! Kom igen, nu går vi. Du är ju min patient, har du glömt? Jag stressar inget. Nu sätter du dig här så mäter jag blodtrycket och ger dig en spruta. Efter det piggnar du till och blir som ny igen!
Han lyder, benen bär knappt, men Karin är stark och tar honom in på sin gård. Där blir allt svart.
När Vilhelm vaknar, låg han på soffan hemma hos Karin. Någonting tungt trycker över bröstkorgen. I förvirringen förstår han snart; en långhårig grå katt ligger bredvid honom, ivrigt tvättande en av sina ungar ovanpå hans bröst.
Min Maja känner av folk som ingen annan. Kommer hon med ungarna till dig, Vilhelm, då är du en god människa, det säger jag.
Karin lägger undan barnens anteckningsböcker och börjar pyssla om Vilhelm.
Skönt att se dig tillbaka! Men skräm mig inte sådär igen. Vägarna ser ut som ett lerigt fält, ingen ambulans lär komma i tid. Tänker du dö ifrån oss nu? Du har ju din Zorina och Rasmus att tänka på.
Kor jag har Det är väl allt jag har kvar.
Det är bra kor, säger vad man vill. Men du behöver orka ta hand om dem.
Vilhelm inser först nu att det är sent. Fönstren är mörka, lampor lyser.
Vad är klockan, Karin?
Vila nu. Du får sova hos oss inatt.
Karin reser sig, slår lätt om Erik som kommer in och går ut i köket. Erik sätter sig.
Hur känns det?
Skit, om jag ska vara ärlig.
Handlar om Lena?
Lägg av.
Maja verkar känna av dig också. Hon flyttade ungarna till dig så fort Karin lyckades väcka liv i dig. Djuren är klokare än oss ibland. De känner med hjärtat, inte med huvudet. Det borde vi också göra. Du går runt som en stängd bok. Hur länge orkar du så?
Har du inte problem nog själv?
Ha! Jag har så det räcker. Men när jag behövde hjälp kom du. Låt mig nu göra något för dig.
Och vad skulle det vara?
Min mormor brukade säga att man ibland måste ropa ut sorgen, åt någon, eller ner i en grop om det krävs. Håll det inte inom dig, det bränner upp dig inifrån. Du har burit på detta för länge.
Vad skulle jag säga? Det är skamligt. Som karl så här gör man bara inte. Du vet ju allt. Hur jag älskade Lena, hur jag sprang efter henne i skolan, kom hem från lumpen till henne. Du stod bredvid oss på Stadshuset när vi gifte oss.
Jag vet. Men ingen av oss har förstått varför det tog slut. Varför Lena stack till stan och du ut på din gård. Din mor sålde kon och grät. Ingen fick veta varför.
Jag sa till dem att jag inte älskade henne längre. Att jag ville vara själv. De förstod aldrig
Så enkelt är det aldrig. Varför lämnade du henne?
Vilhelm vänder bort blicken. Ögonen är torra; han har gråtit ut allt i skogen för länge sedan.
Tror inte på att Lena var otrogen.
Vilhelm drar efter andan. Under hans mörka blick glimmar smärtan.
Jag såg det. Med egna ögon.
Erik tystnar.
Nej, jag kan fortfarande inte tro det. Säg nu som det var.
Allt var fel, från början till slut. Hon ljög. Sa att hon älskade bara mig Men jag förlorade allt. Inte bara henne, utan hela min familj. För mig var släkten viktig, vi respekterar styrkan i släktbanden. En man vars kvinna lämnat honom vad har han kvar?
Berätta ändå.
Vi skulle precis starta en hästgård, Lena och jag. Hon skickade iväg mig till stan för att träffa folk, ordna avtal. Jag var borta i två månader. Under tiden bodde min kusin Olof hos oss, med sin mor. Vi nästan färdiga med huset, talade om att barn vore näst. Lena ville så gärna ha barn. Men Det blev aldrig så.
Såg hennes pojke God grabb. Men ändå Jag vägrar tro att hon
Men jag såg dem med egna ögon. De stod och kramades i köket. Olof kyssade henne. Och hon gjorde inget.
Karin kommer in i rummet, hör sista orden, och säger bestämt:
Nu räcker det. Jag ger dig en spruta till, Vilhelm. Sen behöver du vila.
Så försvinner allting i sömn, och Erik går ut till Karin i köket.
Du hörde allt?
Ja.
Vad tänker du göra?
Jag måste gå ut, Erik. Prata med Tamara, Olofs mor först, och sen med Lena. Så här kan de inte gå och lida längre. Lena är sjuk, jag såg det igår. Hon orkar knappt mer.
Karin klär på sig, går ut i den tidiga gryningen medan Erik sätter sig på trappen, låter tankarna vandra: Livet är besynnerligt och skoningslöst. Lycka griper man efter, men när man tror man fått tag, är det borta.
Han och Karin har förlorat nästan allt föräldrar, ett barn men fått två döttrar mot alla odds. Sorgen har gjort dem rädda, särskilt Karin, som läkare aldrig förlåtit sig själv. Kanske är det därför hon lider med alla som förlorat någon.
Erik sitter kvar, går in och ut för att titta till Vilhelm som sover oroligt. Det gryr, men ingen Karin syns till förrän grinden gnisslar. Erik möter henne under lyktan.
Och?
Karin gråter, lika hjälplöst som sina döttrar, och berättar.
Det är Vilhelms son, Erik. Tamara erkände allt. Hon åt sig av svartsjuka mot sin egen syster och ville straffa familjen. Hon lärde sin son Olof att förstöra för Lena och Vilhelm. Allt är hämnd, över något som hände innan de ens föddes. Lena och Vilhelm, stackars själar, har varit Vargar båda två stängda för allt och alla.
Karin suckar.
Hade vi bara pratat tidigare Men nej, vi teg och led. Nu måste allting ställas till rätta.
Erik kramar henne. Vill du ha frukost? Kanske du kan steka några plättar innan barnen vaknar, och Vilhelm
Ja. Och du rakar dig!
Solen letar sig över horisonten, färgar byn guldgul.
Vilhelm kommer ut på snickarglädjens trappa, kisar mot ljuset och hör:
Är du min pappa?
Pojken sitter, omfamnad av sin lilla valp.
Titta på honom! Blir nog stor och stark, va?
Vilhelm sätter sig bredvid pojken, klappar valpen, betraktar den ivriga blicken som så mycket påminner om hans egen.
Det blir en fin hund, det.
Så lägger han försiktigt handen på pojkens axel och säger, tryggt:
Ja, det är jag, Sergio.
Bra. Kom nu, mamma har gjort frukost. Och mormor är där! Hon lovade ta med mig till stallet idag. Får jag följa med?
Då förstår Vilhelm. Sorgen som hängt om hans hals lossnar äntligen. Han reser sig, tar sonens valp, och längs den solvarma grusgången svarar han stilla:
Visst får du det. Kom nu, vi har en massa att ta itu med, du och jag, min son. Så mycket vi måste göra tillsammans.
