Skämtet
Elin! Elina! Kan jag få kika på din läxa?
Linns viskande röst flög genom hela klassrummet, och fru Karin Bergström, vår lärarinna, lyfte blicken från betygsboken hon fyllde i.
Ström, nu räcker det! Skriv själv!
Men fröken Bergström, det är ju så svårt! som vanligt hade Linn ett snabbt svar.
Vem har sagt att allt ska vara lätt? Och dessutom, Linn, Elin har ett annat prov än ni andra. Det lönar sig inte att fråga henne.
Va?! Hon sitter ju längst fram!
Just därför, Karin fru Bergström log till och blinkade. Hon fick en särskild uppgift av mig.
Orättvist! Linn svor till, gömde ansiktet i skrivboken, men började sen genast leta efter andra sätt att rädda sig.
Ingen la märke till att Elin kröp ihop bakom sin skolbänk, rädd att titta upp eller möta någons blick.
Alla lärare visste att hon var klassens “räddning”. Alla utnyttjade hennes skarpa huvud. Och Gud nåde om hon försökte neka då blev det sura miner.
Men Elin var inte elak. Hon lät andra skriva av, men hade lärt sig av mamma att göra det smart, så att lärarna inte skulle ha några anmärkningar.
Elina min, du är en snäll tjej. Men du måste också skydda dina egna intressen. För att komma in på en bra gymnasieskola behöver du höga betyg. Förstör inte det för andras slarv, sa mamma.
Visst, mamma hade rätt, men Elin suckade ändå. Mamma visste inte hur svårt det var att vara bäst i ett klassrum där ingen annan verkar bry sig om skolan…
Efter mammas och pappas skilsmässa tvingades Elin byta skola. Det fanns många anledningar, men viktigast var kanske att pappa fått ett barn till, en lillebror till Elin. Och han hade dykt upp medan föräldrarna ännu bodde ihop.
Ingen förklarade något för Elin. De vuxna löste sina problem medan Elin satt på sitt rum och färglade blad efter blad med svart krita, långsamt och noggrant utan att lämna en enda ljus rand.
Faster Ingrid, pappas mamma, var först att märka det.
Vad håller ni på med?! Lilla barnet ni låter henne bli såhär!
Ingrid hejade oväntat på Elins mamma, trots att hon var svärmor.
Han är som sin pappa. Min gick också ofta, men han kom alltid tillbaka utan barn från någon annan.
Förlät du honom alltid?
Vad annars skulle jag göra, Anna? Jag älskade honom ju. Men jag förlät honom aldrig helt. Jag led ofta. Nu vet jag inte om det var rätt. Konstigt kanske, men tänk om du ska tacka ödet för att ditt ex skaffade barn med någon annan annars hade du tagit tillbaka honom, tror jag.
Jag vet inte Det gör så ont
Jag förstår. Men Elina står nu mellan er två. Håll om henne! Min son förstår inte, men du har alltid varit klok. Tänk på Elin! Det är faktiskt inte hennes fel.
Nej. Vi vuxna bär skulden…
Så gjorde Anna det ingen väntade sig. Hon satte sig ner och förklarade allt för sexåriga Elin.
Elina, pappa och jag ska inte bo ihop längre.
Varför inte?
Vi skiljer oss. Nu ska vi två bo tillsammans, men du kommer träffa pappa på helger eller när det passar. Gråt inte! Pappa kommer alltid vara din pappa! Jag lovar!
Men du då? Elin försökte torka sina envetna tårar. Vuxna är så ovetande ibland! Allt blir bara som de vill
Jag tänker inte lämna dig!
Då insåg Anna att dottern varit rädd att bli övergiven, där hon tyst färglagt allt i svart.
Det tog tid för Anna att förklara och lugna Elin, men långsamt blev allt lite bättre. Elin träffade pappa, även om det inte var särskilt ofta, men nog för att förstå det var inte henne han lämnat. Det var mamma. Han skämde fortfarande bort Elin, ordnade så att hennes bästa gick först. Elin fick följa med pappas nya familj till Gotland, leka med lillebror, och trivdes rätt bra med pappas nya fru. Katarina var snäll och tyckte om barn, och Elin blev aldrig i vägen.
Men händelsen satt kvar inom Elin. Hon tänkte ibland att pappa kanske lämnat dem för att hon själv inte räckte till. Han levde ju ett ordenligt liv nu, med sonen och drömde om fler barn. Kanske var hon fel på något sätt?
Mamma och Ingrid bedyrade att hon var älskad, men oron gnagde. Den dök alltid upp när Elin hade det svårt och behövde stöd.
Först märktes det knappt. Lite fjärilar i magen var väl normalt när man kallades fram i första klass för att läsa dikt på skolstarten?
En vecka hade Elin tränat med mamma, stått framför spegeln och övat. De visste båda att hon kunde texten perfekt. På dagis hade hon alltid haft svåraste rollerna vid teater och alltid lyckats.
Men nu, när mikrofonen var i handen, när hon letade efter mamma med blicken, så försvann alla ord ur huvudet. Tårarna rann, men hon kunde inte säga ett ord.
Karin Bergström satt sig på huk bredvid henne, torkade tårarna och viskade:
Tar du dikten senare för mig?
Elin nickade.
Senare den dagen stannade Karin kvar och log:
Elina! Vill du läsa dikten för mig nu? Jag vill verkligen höra.
För andra kanske det var en liten sak. För Elin var det avgörande. Hon släppte mammas hand och rabblade allt från början till slut och blev applåderad av de vuxna.
Så duktigt! Jag visste att du kunde!
Men jag kunde ju inte tidigare, Elin tårades igen.
Vadå inte? Det spelar ingen roll om det är här eller där du gjorde det nu! Det räcker!
Elin mindes det ögonblicket. Och när Karin sedan blev hennes klassföreståndare i högstadiet, kände hon trygghet. Karin var på hennes sida.
Elin är så fin, klok och försiktig, man måste vara rädd om sådana flickor, sa Karin till Anna. Tycker ni inte ni borde flytta henne till en skola med inriktning på matematik? Hon har ju ganska lätt för det, men här Här är det en vanlig skola, och de flesta bryr sig inte så mycket om kunskap eller framtid. Hon passar bättre i sällskap med andra som är lika engagerade.
Anna förstod, men de hade inte råd. Den skolan låg längre bort, och det fanns ingen som kunde köra Elin. Hennes pappa väntade barn igen, farmor var sjuk, och Anna jobbade dubbelt för att spara till en större bostad. En etta räckte inte längre.
Snart, Elin! Vi löser det så fort vi kan, svarade mamma trött och höll henne nära i soffan framför tv:n.
Oroa dig inte, mamma. Jag står ut.
Hur är det i skolan?
Det går väl, svarade Elin piggt, fast hon visste att det inte var sant.
Går väl inte alls! Kom igen nu, berätta allt! sa mamma, kittlande henne tills Elin kiknade av skratt.
I klassen var det ingen som mobbade Elin öppet. Men hon hörde viskningar bakom ryggen.
Elin gör sig märkvärdig igen! Hörde ni hur hon rabblade historia imorse? Hur ska vi få bra betyg om hon gör så där, va?
Ingen sa något rakt till Elin. Men så kom dagen då det hände.
Elin! Tio minuter kvar! Jag kommer aldrig hinna klart, Linns frustrerade viskning fick Elin att dra sin kladdlapp närmare.
Fru Bergström, upptagen med sin mobil, missade Linns utspel.
David, som Elin suttit bredvid sen lågstadiet, lät henne titta på sitt papper, så att hon såg uppgifterna i Linns prov.
Tack, viskade Elin och pekade på ett fel.
De behövde inga ord. En siffra eller nick räckte och David rättade sin miss.
Elins kladdlapp gled vidare till Linn, och sen blev det tyst.
Efter lektionen bröt helvetet ut.
Vad är det med dig?! Du bara sitter där! Jag hinner ju aldrig klart annars! Kallar du dig vän?! Linn dunkade knytnäven i Elins bänk.
Linn, du har fel, svarade Elin lugnt, men inom henne kokade en irritation.
Varför måste hon jämt vara till lags?
Det där var farmor i henne. När farmor ville svära sa hon “Herregud” istället. En gång förbjöd hon Elin kraftuttryck och sa:
Du är en flicka och ska sköta dig!
Men du svär, farmor!
Ja, men jag är gammal. Det är charmigt då! För dig är det fult.
Men killar svär ju!
Det är skillnad! Och kom ihåg, det passar sig inte för dig. Vill du att en pojkvän ska se dig som “en av grabbarna”? Det gör han inte. Han gifter sig med någon annan. Kom ihåg det, Elin.
Var det så mellan mamma och pappa?
Fråga dem, men lite grann, kanske. Det finns något i att vara flickig.
Just nu skulle Elin gärna ha svurit som Linn och de andra, men hon höll sig.
Lägg av, Linn, morrade David och packade ihop. Du kan inte kräva att alla ska fixa åt dig.
Vänner gör inte så där! fräste Linn.
Nonsens! Elin kunde inte hålla sig. Klart jag hjälper ibland, men det finns gränser! Jag hjälpte dig, men det får räcka!
Hon tog ryggsäcken, trängde sig förbi Linn och rusade ut, rädd att börja gråta inför alla.
Linn följde inte efter men mumlade:
Jaså, Elin Andersson. Du ska nog få se…
Sedan pratade de inte på hela veckan.
Linn slutade umgås helt. Klassen väntade, undrade vad Linn hittade på i hemlighet.
Hon var känd för små “roliga” skämt på folks bekostnad, och Elin oroade sig.
Men Linn förvånade henne.
Elin, ska vi sluta tjura nu? Du har varit sur och tyst i två veckor! Kom igen nu! log hon.
Jag är inte sur.
Vi glömmer det! Berätta hellre hur du ska fira nyår! Hemma? Ska ni resa?
Inget spår av förra tvisten syntes. Elin blev nästan lugnad.
Men ojoj, det skulle hon inte ha blivit. Linn var inte den som glömde ett “skämt”.
När Elin hittade en konstig lapp i väskan kopplade hon inte till Linn.
“Elin, jag gillar dig! David”
Handstilen var kusligt lik Davids. Elin tänkte genast att det var han.
Hon kunde ju inte veta att Linn övervakat läraren Gerdas SO-korr med stilövningar och letat rätt på någon som skrev likadant. Tillsammans med sina kompisar i parallellklassen hade hon fått tag på lappen.
Nu så, Elin, nu ska du få gråta du också, log Linn och la lappen i Elins ryggsäck.
Ingen i idrottens omklädningsrum reagerade när Elin drog fram lappen.
Vad är det där?! Elin, men oj, du lilla myra! Titta tjejer! David är kär i Elin! ropade Linn, sprang omkring med lappen. Vi måste tänka ut en bra matchning!
Ge hit den! vädjade Elin.
Ja, ja! Eller nej! Vi gör det nu istället! David! DAAVID! Linn sprang ut mot killarnas omklädningsrum.
Elin blev vit i ansiktet.
Att hon gillade David visste bara dagboken. Och mamma.
Är det dåligt, mamma?
Varför skulle det vara det?
Är det inte lite… tidigt?
Kärlek är aldrig för tidig. Det är kanske förälskelse, men det är vackert ändå.
De hade pratat massor. Mamma förstod.
Linn fattade förstås också. Hon såg direkt på Elins min att det var känsligt. Och David kunde ju inte ha hunnit lägga lappen, han spelade volleyboll samtidigt.
Killarna kom ut från omklädningsrummet, skrattade uppskruvat åt Linn, som vevade med lappen, medan Elin hukade bakom Lina.
Vad pågår här?
Karin dök upp från ingenstans. Alla tystnade och visste om att hon kunde dela ut bestraffningar för minsta sak.
Fru Bergström! Vi har nyheter! ropade Linn. Tjolahopp, brudparet!
Men snälla Linn, vad är det där för trams?
En lapp! David har skrivit att han gillar Elin!
Det blev inte det gapskratt Linn hoppats på.
Tyst nu! Karin såg på Elin. Elin?
Då mindes Elin första klass, och Karins bestämda men snälla ögon. “Du behöver inte vara rädd, du klarar det.” Det gav henne styrka.
Elin rätade på sig, gick fram, och mötte Karins blick.
Linn tog lappen. Jag ville inte visa den för någon.
Jag förstår. David? Nu tittade Karin på killarna.
Till allas förvåning steg David fram.
Det stämmer! Jag skrev den.
Han ryckte lappen ur Linns hand.
Man läser inte andras brev, Linn!
Du ljuger! skrek Linn, nu nära att gråta.
För henne hade allt misslyckats. Ingen skrattade åt Elin, ingen förnedring.
Men Elin, rak i ryggen, kände sig plötsligt lätt. Av någon anledning fick hon lust att le, till och med flyga.
Linn? Karin såg strängt på henne.
Det var ju bara ett skämt! Han ljuger ändå mumlade hon.
Hit med lappen! David la försiktigt tillbaka lappen i Elins hand. Den är till dig. Visa aldrig för någon vad jag skriver till dig, okej? Fröken, är det svenskaprov idag? Jag är inte klar!
Se där! Uppriktighet är bättre än lögner. Det blir prov. Och ni får ett passande tema! Snabbt iväg nu! Ni har redan missat halva lektionen!
Sjuan B rusade iväg, utan en tanke på Lins röda ansikte eller Elin och Davids nyblivna leenden. Och den lilla lappen Elin tryckte i näven.
Den lappen klistrade hon varsamt in i dagboken. Den sparade hon, och när hon senare blev gift med David, räckte hon över den gamla boken på bröllopsnatten.
Varsågod, min man!
Vad är det här, min fru?
Vårt början…
Och du litar på mig så mycket att jag får läsa allt som står där?
Du vet ju redan det mesta!
Inte allt, tror jag.
Vad är fortfarande hemligt? Elin la huvudet mot Davids axel, utan att bry sig om sorlet i festlokalen.
Du berättade om förälskelsen, om dörren och tröskeln. Gick du någonsin in?
Elins ögon glimrade:
Såklart. Jag stängde dörren bakom mig också. Jag är inte längre förälskad. Jag älskar dig.
David log.
Då vet jag. Får jag en kyss, min fru?
Klart du får. Och den är söt. Söt, söt…
