Min man och jag är lyckligt gifta.
Vi träffades under tiden på universitetet. Jag hade aldrig planerat att stanna kvar där, längtade alltid hem till småstaden där jag växte upp. Jag visste att med min specialistkompetens skulle jag bli lite av en drottning där sådan expertis är ovanlig.
Jag är specialist på hjärtsjukdomar, men inte hos människor utan hos djur: katter, hundar, till och med kor ibland. Rika kunder är ovanliga, men de finns, och även de med mindre pengar kommer till veterinären med sina älskade djur. Min man är också veterinär och riktigt vass på diagnoser.
Jag frågade runt på de lokala klinikerna men överallt gör de bara det allra enklaste: kastrering och vaccinationer. Några svårare fall tar de inte emot det är inte lönsamt.
Så vi öppnade vår egen klinik, för just de svåra fallen, och med bra diagnostik. Dessutom forskar vi tillsammans med andra kollegor. Vi är ett starkt team och jobbar riktigt bra ihop.
Vi tjänar gott om pengar, men våra priser är ändå rimliga. Därför har vi tillräckligt med kunder. Vi har redan köpt en egen lägenhet, anställt några assistenter, så vi behöver inte sova på kliniken längre och jag har tid för barnen och hemmet.
Men min mans föräldrar är fortfarande inte nöjda med mig.
Jag vet att de är sura för att han valde att bo kvar i min hemstad, de hoppades att vi skulle flytta hela familjen och kliniken till Stockholm. Jag förstår inte varför det är så stor sak han har ju två systrar, båda bor nära hans föräldrar och de har alltid sällskap. Och vi har hjälpt båda systrarna, gett dem pengar till kontantinsatsen på deras lägenheter.
Jag är alltid hövlig mot dom.
Men min mans föräldrar har aldrig förstått sig på gränser eller respekt för privatliv.
Idag ringde min svärfar:
Vi ska ses ikväll klockan 19. Kom och hämta mig.
Klockan är 17. Skynda dig då.
Jaha, jag fick rusa iväg, hämta dottern, göra min assistent glad som fick stanna kvar sent, och försöka att inte nämna att tårtan jag just börjat baka blev förstörd.
På väg.
Den yngsta sitter där bak, fastspänd i bilbarnstolen.
Min man är kvar på kliniken har en skadad patient som måste opereras. Svärfar vägrar ta taxi, så jag får köra.
Han började tjata redan i telefonen, samtidigt som han letade efter den parkerade bilen. Jag vägrade gå ut ville inte väcka barnet.
Han satte sig, slog igen dörren och började gorma: Du kunde väl ha kommit ut! Min dotter sover, snälla väck henne inte. Men nej svärfar dämpade inte rösten: Den som vill sova får väl sova ändå.
Barnet vaknade och blev ledsen.
Vad tror ni, försökte morfar trösta? Fick hon en liten present av honom?
Nej, inte alls. Jag fick höra att mina barn är ouppfostrade och att det är mitt fel eftersom jag är hemma så mycket man ska fostra, inte glo på tv. Och att jobba fem ibland tio eller tolv timmar på kliniken räknas enligt honom tydligen som att vara hemma.
Men hans son, han arbetar minsann!
Så började han gnälla om att jag körde för fort och att vi kommer dö allihop. Och så berättade han att min man redan har en fästmö där hemma någon ung kvinna som ska ge honom riktiga, lydiga barn.
Dottern grät, och morfar vände sig om och röt till henne att vara tyst när de äldre pratar.
Då vände jag om.
Jag körde honom tillbaka till stationen: Hej då. Adjö, adjö
När jag kom hem stod min man och såg uttråkad ut i dörren hans pappa hade redan hunnit filma honom. Jag räckte över min skrikande dotter:
Ett ord till och du får gå till pappa. Där väntar fästmön. Och snart har ni nya, snälla barn. Men nu hjälper du mig annars börjar jag också skrika.
Min man tittade bort, och då insåg jag att vi haft exakt samma samtal förut. Hans pappa kommer aldrig mer att komma hem till oss igen.
