Feen
När jag blir stor, ska jag bli en fe!
Emilia, varför en fe?
För att jag vill det!
Emilia hoppade ner från sin mammas knä, där hon just tagit emot gratulationer på sin femårsdag, och slätade ut den vida kjolen.
Mamma, feer är alltid så vackra och smarta! Och de kan allt! Det kan jag också!
Det är klart du kan! Sara sträckte sig efter dottern för att ge henne en kram, men Emilia drog sig undan och tog ett steg åt sidan.
Men tårtan då?
Den kommer snart! Gå du och lek med de andra barnen så länge, så ropar jag när det är dags, okej?
Okej!
Sara log när hon såg Emilias lockar hennes hår var tillvridna till perfekta korkskruvar på morgonen men nu studsade de upp och ner när Emilia sprang iväg.
Så målmedveten hon är! Och så klok! Hur många barn i den här åldern kan redan uttrycka sig så tydligt? “Jag kan allt!” Det är otroligt!
Det viktigaste är att inte få henne att tappa den här tron på sig själv! sa Marika, Saras bästa vän, och nickade. Vissa börjar direkt säga åt barn att “man måste se realistiskt på saker”, och så vidare. Men man ska bara tro på sitt barn, så klarar hen allt. Jag vet själv. När min lilla Linnea gick till modellskolan första gången
Ja, ja, Linnea är verkligen underbar! Kan ni hjälpa mig lite? Det är dags att skära tårtan. Sara snurrade lätt på klackarna och gick mot köket.
Huset ekade av barnens röster. Golvet var täckt av färgglatt konfetti och trasiga ballonger. En tilltufsad bukett tulpaner hade någon slängt i ett hörn, och Sara rynkade pannan när hon passerade. Blommorna hade hennes mamma, Agneta, skickat för att gratta barnbarnet. Nu bodde Agneta i deras stad, men tidigare såg hon sällan till sin dotter och träffade barnbarnet på egen mark.
Jag känner mig inte hemma hos dig, Sara. Är rädd att göra sönder något. Ni har det så flott.
Mamma, lägg av! protesterade Sara. Flott! Vi har det precis så bra som vi kan ha det, tack vare att Fredrik jobbar nästan dygnet runt och jag likaså. Vi har rätt att njuta av livet.
Men jag är tryggare hemma hos mig.
Okej, bara Emilia mår bra.
Agneta hade tagit hand om sitt barnbarn sedan Emilia föddes.
Jag har inte tid, mamma. Sara strök på lite smink innan hon gav sig till jobbet. Om jag stannar upp nu kan jag glömma allt jag byggt upp de senaste fem åren. Det är så mycket som står på spel, inte bara mina pengar. Det gäller framtiden för Emilia.
Men är det inte viktigare att hennes mamma är där medan hon fortfarande är så liten?
Snälla, mamma, börja inte! Jag vet vad jag gör! Vem annars än jag bryr sig om mitt barn? Vem ska annars försörja henne?
Och Fredrik då?
Åh, snälla! Självklart tar han ansvar. Men han är ändå man. Idag finns han här, imorgon kanske med någon annan. Och då?
Varifrån får du sådana tankar, Sara? suckade Agneta.
Hur ska jag veta? Har inte haft tid att tänka på det. Kanske någon, kanske ingen. Jag försvann ju nästan ur livet när jag blev gravid. Nu måste jag ta igen, mamma. Och du hjälper mig! Eller hur?
Självklart hjälper jag till. Agneta lutade sig över spjälsängen och såg på sitt lilla barnbarn. Så liten… Du var större som bebis.
Och vad är fel med det? Hon växer.
Emilia var ofta sjuk och svag. Ena förkylningen avlöste den andra och Agneta blev van vid att ringa sin barnläkare, medan Sara hade för mycket att göra.
Mamma, hon har väl inte 40 graders feber? Ge henne lite medicin. Jag måste på möte.
Emilia klamrade sig fast om mormors hals, varm och orolig.
Det ordnar sig, hjärtat. Nu gör vi lite saft, du får sova en stund, så blir det bra. Ska jag läsa en saga?
Om feer?
Om du vill det, så ja.
Den vackra sagoboken med färgglada bilder hade Fredrik med sig från London.
Men Fredrik, boken är på engelska! Agneta bläddrade bland bilderna.
Det är väl bra för henne att höra ett andra språk. Du som varit lektor i engelska så länge, du fixar väl en barnbok?
Agneta log. Livet bestod nu av böckernas, barnbarnets och små sorger och glädjeämnen och det kändes för första gången på länge meningsfullt. Nu visste hon varför hon fanns till.
De senaste tio åren, sedan Sara gift sig och skaffat jobb, hade känts som i ett töcken för Agneta. De sågs sällan, Sara hade aldrig tid. Till slut slutade Agneta ens fråga. Hon saknade dagarna då Sara satte sig vid kökssoffan med te och berättade om sin dag. Allt, hela existensen, fanns i Sara för Agneta.
Sara var ett ung när hon födde Emilia. Det blev ett hastigt, olyckligt äktenskap som tog slut efter ett år. Den lilla flickan blev en påminnelse om den unga passion Agneta aldrig mer upplevde. När Sara var två blev Agnetas mamma sjuk, och de tolv följande åren var en enda lång mardröm. En mamma som tappade minnet, ett barn som krävde närhet… När fanns utrymme för mer? Agneta tyckte aldrig hon varit vacker men Sara hade ärvt hennes skarpt skurna drag och blivit en skönhet. Agneta var stolt och ville ge Sara allt, ordnade dans- och musikskola och lektioner i både engelska och franska. När Sara tog studenten, kunde Agneta ärligt säga: dottern var det bästa hon åstadkommit. Enda oron var Saras kompromisslöshet. Saras vilja gick alltid först, oavsett om familjen måste dra åt svångremmen.
Mamma, jag behöver de här skorna till min första intervju. Förstår du? Jag måste se rätt ut!
Agneta gav henne semesterpengarna, det var viktigare att Sara lyckades.
Bröllopet med Fredrik blev kulmen. Agneta grät av stolthet när dottern skrattande gick arm i arm med sin man genom Stockholms bästa festlokal. Hon var tveksam mot Fredrik något skavde men påminde sig själv om vad Sara sagt:
Mamma, det här är inte bara kärlek. Vi har avtalat. Partners från dag ett. Jag får inget av hans tidigare tillgångar, men om jag får en son, ser han till att skriva över det viktigaste på mig.
Det låter märkligt
Det är modernt, mamma! Tiderna förändras.
Agneta visste inte om hon höll med, bara att hon ville att Sara var lycklig.
Sara fokuserade på affärerna, och kämpade parallellt med hälsoproblem. Att Emilia föddes var en överraskning.
Hur kan moderna tester stämma så illa? muttrade Sara och vek ihop det blå babysetet hon köpt helt säker på att det skulle bli en pojke. Tre gånger, mamma! Och här är hon, liknar hon en pojke?
Men lilla, är det så illa med en dotter?
Nej, förstås inte. Bara… det blev inte som jag trodde.
Säkert blir det en son så småningom.
Men det blev komplikationer. Sara testade allt, hoppade mellan kliniker, men inget hjälpte.
Ska du inte bara fokusera på Emilia som du har?
Mamma!
Vad sa jag? Emilia är fyra, snart fem. Vem bestämmer att en pappa bara bryr sig om söner? Ändra villkoren för ditt avtal!
Sara tänkte. Kanske låg det något i mammas ord.
Då måste Emilia bo här hemma.
Sara…
Det är inte förhandlingsbart. Hon är för mycket hos dig.
Men hon älskar att vara hos mig!
Hon får fortsätta träffa dig ofta, oroa dig inte. Du får vara barnvakt, men nu får du flytta in hit. Huset är stort.
Nej, tack. Jag vill komma och gå som jag vill. Men Emilia vill jag vara med precis lika mycket som förr.
Så blev det. Vid första hög feber efter inflytten flyttade Agneta ändå in i Saras hem. Hon försökte ignorera att Sara och Fredriks relation blivit frostig och la all energi på Emilia.
Mormor, här finns ju ännu fler rum. Kan jag få skaffa en hund nu?
Det är inte mitt beslut, älskling.
Va? Är inte det här ditt hem också?
Nej, gumman. Här bestämmer din mamma och pappa.
Men du kan väl ändå säga nej ibland?
Klart, om du spiller mjölk på bordet. Men en hund nej.
Fattar!
Emilia satte sig på golvet i djupa tankar. Agneta blev vaksam den där minen bar Sara ofta förr: det betydde att hennes vilja snart gick igenom.
Jag pratar med pappa! sa Emilia och reste sig.
Samma kväll klev hon in till Fredriks arbetsrum.
Älskar du mig?
Fredrik blev förvånad. Han var inte van vid samtal med dottern. Det slutade oftast med ett snabbt: “Hej, gumman.” Frågan kom oväntat.
Klart jag gör. Alla föräldrar älskar sina barn.
Men jag vill bara att DU älskar mig. Kan jag få en hund?
En robot?
Emilias ögonbryn for upp.
Nej, en riktig hund!
Fredrik suckade, tog av glasögonen och masserade näsroten.
Stor?
Den får vara liten, bara snäll.
Du får välja. Säg till när du hittat rätt.
Sara protesterade. De diskuterade länge, utan att veta att Emilia satt utanför och tjuvlyssnade.
Det är ett stort ansvar, en hund! Man kan inte bara ge efter för allt barnet vill.
Det finns mormor, det finns hemhjälp. Och barn med hundar mår bra.
Och veterinär, utställningar, allt det andra?
Finns det inte kliniker? Ta en blandras, så slipper du utställningar. Vad begär du egentligen? Jag träffar henne knappt, men en hund kan jag köpa.
Det här är inte obetydligt. Hon får inte lära sig att allt är lätt att få.
Är det så fel att mitt barn får allt hon vill?
Sara blev tyst. Emilia reste sig och log nu visste hon, en hund skulle hon få. Resten struntade hon i.
En liten pomeranian kom efter ett par dagar. Två månader senare, en vecka efter Emilias födelsedag, flyttade hon och Agneta tillbaka till mormors lägenhet. Sara var frånvarande och sluten, drack sitt kaffe och försvann hela dagar.
Mormor, vad är det med mamma?
Du får fråga henne, hjärtat. Agneta smekte både barnbarn och valp över huvudet.
Varför ska vi bo hos dig igen? Bara några dagar?
Nej, Emilia. Det blir nog längre den här gången…
Agneta förstod inget. Några dagar efter kalaset bad Sara henne packa.
Packa, mamma. Vi åker nu. Emilia behöver också sina saker.
Självklart, Sara. Ge mig en halvtimme.
På kvällen ställde Agneta en te-kopp framför Sara, som satt hopkurad i soffan.
Fråga inte, mamma. Vi ska skilja oss.
Agneta häpnade och sneglade mot dörren. Emilia såg på film.
Han har en annan. Och en son…
Sara gömde ansiktet mot knäna, men Agneta såg att hon log snett när hon försökte trösta.
Jag trodde du grät…
Skulle han hoppas på!
Hur och varför Fredrik hade bytt familj blev aldrig helt klart för Agneta. Skilsmässan gick snabbt och smidigt. Ett halvår senare köpte Sara en egen trea i grannhuset, livet gick vidare, om än lite trängre.
Emilia växte upp klok, målmedveten och envis. Allt hon intresserade sig för skulle vara viktigast i lilla familjen. Sara gav efter men satte aldrig gränser.
Så kan du inte göra, Sara.
Vad vill du att jag gör? Emilia lärde sig tidigt att ta för sig, och det är nödvändigt idag!
Jag tycker det är skrämmande. När ska hon lära sig att tänka på andra?
Ja, hon tänker framgång först. Jag borde ha gjort detsamma!
Men när man inte ser sitt barn växa upp är det också fel!
Hon har dig.
Jo, men hon behöver dig med.
Varför? Hon lyssnar ändå bara på dig.
För att jag kan säga nej! Och du låter henne få allt.
Jag vill visa henne att man kan få det man verkligen vill. Hellre vän än väktare.
Agneta suckade, förstod att det var omöjligt att prata. Allt gick Emilias väg.
Sara brydde sig mest om jobbet. Ibland drog hon med Emilia på shoppingrunda.
Du måste vara snygg. Utseendet är viktigt men rätt kläder och smink gör underverk. Det här är en kunskap.
Emilia lyssnade. Hon ärvde inte ansiktet, men Saras figur, och snart blev mammas garderob hennes skattkammare.
De här kläderna går bra inte de andra. Det är för vuxna.
Klasskompisarna var avundsjuka på Emilias smink dyrast i klassen.
Din hud är viktig.
Den fick jag, sa någon gång Sara och slängde billigt smink ur Emilias väska. Sånt där ska du inte använda.
Agneta försökte mildra Emilias vilja, men det lyckades sällan. Efter gymnasiet började Emilia läsa på universitetet samma linje som sin mamma och mormor. Hon försvann in i studentliv, och Agneta såg henne nästan aldrig. Därför blev chocken stor när hon fick veta om Emilias nya förhållande.
Ska du gifta dig? Med vem?
Mattias Jonasson sjöng Emilia och kröp upp i soffan. Fast han kallas Matti. Min Matti!
Vem då? Emilia, vem är han?
Bara en lärare. Inte min! Han jobbar bara där.
Han är
Nej, han är inte gammal. Är faktiskt helt okej.
Att Mattias var gift fick Agneta höra från Sara, som bara ryckte på axlarna.
Och du säger inget? Det är ju förskräckligt att gå emellan en familj!
Vad tror du, att han är ett hjälplöst får? Han är vuxen. Jag tänker på Emilias lycka. Hon är kär.
Men kan det bli lycka av det här? viskade Agneta och kastade vattenglaset mot väggen.
Bröllopet blev dystert. Mattias föräldrar kom inte, Fredrik hade flyttat till Göteborg, och Sara möblerade Emilias nya lägenhet utan att fråga dottern. Men Emilia brydde sig inte.
Titta mamma! Klänningen är magisk! Jag vill ha den! Emilia snurrade framför spegeln.
Den heter “Feen”.
Tecken, mamma! Minns du när jag ville bli fe som barn?
Ja. Nu blir du det, och livet blir som en saga! Allt blir bra!
Allt blir bra… Sara kramade spetsen på slöjan.
Agneta stod med nöd igenom vigseln och tog taxi hem.
Jag mår lite dåligt. Vill inte störa.
Hon såg sig om en sista gång. Emilia studsade bredvid sin man, med en livrädd vit duva i händerna, redo att släppas. Agneta rös. Det var något av Emilia i den där fågeln en längtan att fly ut ur greppet.
Vad ska jag göra… viskade Agneta, men tog sig samman. Jag behöver styrka. Jag lär behöva det än.
Äktenskapet höll mindre än ett år. Strax efter dottern Nikas födelse såg Emilia sin man med en annan klasskamrat i universitetets korridor. Hon smällde igen dörren, tog papperen och ringde sin pappa för hjälp.
Så du ger upp och flyr? Sara granskade henne kallt. Har du prövat att kämpa?
Varför, mamma? Emilia packade ihop barnkläder.
Därför att det är din rätt.
Vad är rätt, mamma? Jag brukade bara tänka på vad jag ville. Då hann jag aldrig undra vad den förra kvinnan ville den vars plats jag tog. Och nu är jag själv i samma situation. Kanske rätt, kanske fel
Pratar du som ett barn?
Nej, mamma. Jag har vuxit ifrån att tro att världen cirklar runt min vilja. Fevingen har liksom tappat lyftet.
Sara muttrade något, men Emilia lyssnade inte längre. Hon måste tänka på framtiden.
Agneta packade och tröstade både barn och barnbarnsbarn.
Det ordnar sig, solstråle. Din mamma är stark. Vi fixar det.
Sara stannade hemma. Agneta lämnade nycklarna.
Ta hand om dig själv.
Några år senare gick en ung kvinna längs gångarna i Vasaparken. Flickan vid handen, som ibland sprang före och ibland klängde sig fast, var slående lik henne dottern Nika.
Titta mamma, vad vi gjorde på förskolan! Nika drog fram ett trollspö med stjärna av skrynkligt folie. Oj… det blev lite tillplattat.
Vad är det där, Nika?
Trollspö! Som fen har. Fast… lite tillknölat.
Och? Det gör väl inget! Emilia rätade ut stjärnan och svängde spöet. Ser du? Funkar ändå!
Hur vet du det? Vad önskade du dig?
Att allt ska bli bra för oss och att alla får vara friska!
Fungerar inte… Nika sänkte huvudet. Mormor är ju på sjukhus.
Fel! Hon är redan hemma.
Verkligen? Nika studsade av glädje.
Japp! När vi kommer hem möter hon oss.
Kan jag få spöet? Min tur! Nika ryckte spöet från mamma och viskade något.
Vad önskade du?
Säger inte!
Fusk! Emilia skrattade och rättade Nikas mössa. Jag berättade ju mitt.
Okej! En sak säger jag. Jag önskar många saker.
Bra. Vad?
Att vi alltid ska vara tillsammans… viskade Nika, och Emilia satte sig på knä.
Nika Tänker du på mormor?
Nika nickade.
Det kan jag inte lova. Jag är ju inte en riktig fe. Men vi kan vara ihop så mycket vi kan och älska varandra även när vi är isär. Visst tänker vi på varandra fast vi är på olika platser under dagen?
Nika nickade och sträckte spöet igen.
Då vill jag ändra min önskan, okej?
Självklart!
Att mormor blir helt frisk, och att vi är tillsammans jättelänge. Går det, mamma?
Emilia reste sig, borstade av kjolen, och nickade allvarligt.
Det är den bästa önskan! Nu går vi och visar mormor ditt trollspö. Jag är säker på att hon också har någon önskan. Hon är nästan en riktig fe, vet du.
På riktigt?
Såklart! Världens bästa. Och det, Nika, är riktiga magin att alltid tro på att kärleken håller oss samman, vad som än händer.
