Hustomten
Erik, var det du som städade på gården? frågade Ingrid medan hon la handen på sonens axel.
Pojken ryckte till och tog av sig hörlurarna. Monsterna på datorskärmen slogs fortfarande, men Erik tittade inte längre på dem.
Vad sa du, mamma?
Jag undrar bara, när kom du hem från skolan?
För bara en stund sen.
Och vem har städat på gården?
Hur ska jag veta det? Kanske Ebba?
Ingrid log. Hennes treåriga dotter var en företagsam liten flicka, men någon sådan bedrift var hon inte riktigt kapabel till än.
Roligt sagt!
I så fall får vi tacka hustomten!
Ja, han själv! Skruttunge. Gå och hämta hem Ebba hos farmor. Hon har blivit kvar lite väl länge. Så lagar jag middag. Är du hungrig?
Ja, vi åt bara frallor efter andra lektionen i matsalen, men det var tidigt. Mamma, när får vi egentligen börja på morgonen?
Jag vet inte, min son. De säger inget. Skolan är överfull.
Nåja. Då får man i alla fall sova ut, alltid något. Erik försökte, som vanligt, hitta något positivt.
Ingrid kysste honom på huvudet och grep tag i hans öra när han försökte undvika hennes ömhet, innan hon gick ut i köket.
Tonåringar
Tretton år. Tycker han är vuxen, men Han stelnar varje gång Ingrids läppar nuddar de mörka, toviga håren precis som hans far.
Hennes barn blev väldigt olika. Erik med mörkt hår och blå ögon, lång han liknade sin pappa, Anders, som två droppar vatten. Och inte bara till utseendet. Karaktären höll på att formas, och Ingrid behövde inte undra han blir likadan. Bestämd, ansvarsfull, snäll Kanske var det inte han som städat ute, men disken var det han som tagit hand om. Och köksgolvet glänste fortfarande av vatten. Var hittar man en sådan hjälpreda? Bara att hoppas lillasyster växer ikapp.
Ebba var Ingrids mirakel. Nästan tio år hade hon väntat, med bara ett svagt hopp kvar efter alla komplikationer efter första barnet. Och ändå kom hennes och Anders dotter till världen till slut. Ljus och sommarängsblond, med lika blå ögon som Erik. Hon liknade Ingrid. Mjuk som en kattunge. Kom fram, klänger sig fast vid mamma eller bror och står bara där.
Ebba-lilla, vad gör du?
Och rummet blev ljust av hennes leende. Ingen i världen log som hennes dotter. Det visste Ingrid säkert. Nu ingen
Leendet värmde och gjorde samtidigt ont. Pappans leende. Anders leende. Och han var borta
Ingrid ville skrika av smärta, men kunde inte. Barnen var ju där.
Hennes man jobbade som brandman. Räddade folk ur bränder. Han räddade en hel familj från en stuga pappa, mamma och tre barn. Gick tillbaka för farmor. Hon vägrade lämna djuren, och sen var det för sent. Elden slog igen som en dörr.
Ingrid fick veta först av alla. Hjärtat drogs ihop och värkte, hon rev loss lilla Ebba från sig, ropade på svärmor Margareta som flyttat in ett par dagar för att hjälpa med den nyfödda:
Mamma, ta henne! Jag måste ringa!
Sedan körde hon bilen till Räddningstjänstens station i grannbyn, kände varken trötthet eller hur mjölken blötte igenom tröjan.
Hur höll hon ihop? Hur bröt hon inte ihop helt?
Barnen var hennes stöd. I synnerhet Erik släppte henne inte med blicken.
Erik, kom så bäddar vi ner dig! Margareta, Ingrids svärmor, var trött men gav aldrig upp. Matade Ingrid, bar in Ebba för amning.
Jag vill vara hos mamma! Erik skakade på huvudet och höll hennes hand mot sin kind. Farmor, varför är mammas händer så kalla?
Ingrid minns det där bara i bitar. Liksom när hon stressade ner packningen, slängde leksaker och barnkläder i väskor.
Jag klarar inte att vara kvar här Hela tiden känns det som Anders ska öppna dörren och ropa, som alltid: Jag är hemma!
Helt rätt, Ingrid! Det ska du inte behöva. Följ med hem till mig. Ni bor där så länge, vi löser det.
Nej. Inte till dig heller Förlåt. Allt där påminner om honom också. Det gör så ont Jag åker till mormors hus.
Men snälla! Ingen har bott där på många år! Ska du verkligen dit med barnen?
Det går. Bara att ta tag i städningen. Och du är ju nära. Jag klarar aldrig det här själv.
Klart jag hjälper dig! Ni är det enda jag har kvar
Räcker, mamma. Vi måste orka Vi har mycket att ordna. Håll koll på Ebba. Jag fixar här. Och ge Erik mat, han har nästan slutat äta. Sitter bara med mig vid bordet, men jag har ingen aptit.
Så går det inte! Margaretas röst blev allvarlig. Du är mamma! Om du håller ihop så gör barnen det. Men om du förlorar dig, vad händer då? Jag är inte så ung längre Ta hand om dig!
Ingrid tog Margaretas händer, kysste dem hastigt och packade vidare. Hon ville bara fly. Så långt som möjligt! Lyckan som en gång fanns i den lilla lägenheten kunde inte återvända, och att gå i dessa rum, fyllda av minnen outhärdligt
Mormors hus tog emot henne stelt. Hon visste varför. Hon hade gått vidare, hade glömt huset. Aldrig hälsat på.
Hon gick genom rummen, lät fingertoppen smeka tapeterna, torkade damm av mormors gamla byrå, fortfarande täckt av den broderade duken, och öppnade fönstren för den kyliga höstluften.
Mamma, ta barnen ett tag. Jag kommer in för att mata Ebba sen.
Okej. Klarar du dig själv?
Javisst
Hon var inte själv länge. Efter en halvtimme hördes stegen i farstun: Sara. Ingrids barndomsvän.
Kunde du inte ringt innan du dök upp? Så stolt, va? Vart har du trasorna?
Sara var alltid effektiv. Pratglad, kunde skratta hur länge som helst, men när det gällde de egna blev hon som en pansarvagn.
Ingrid tvättade av händerna, kramade om henne.
Hej
Hej! Var är barnen?
Hos mamma.
Bra! Ska vi sätta igång eller tänker du sova hos henne i natt?
Nej, jag vill vara här.
Ja, vad väntar du på då?
Sara slet sig loss ur kramen och letade efter vattenbaljan.
Men Sara! Ingrid såg på vänninan.
Vadå? Ja! Så är det.
När?
I februari. Varför får du sån min? Jag är gravid, inte sjuk.
Vems är det?
Sluta, du vet ju! Sara började torka fönsterbrädan. Fy, så smutsigt!
Martin? Men han
Ja, han drog. Jag blir ensam mamma. Vi tar det sen, okej? Berättar allt, men inte nu.
Kommer han tillbaka?
Martin? Nej. Han tycker att friheten är viktigare. Men vet du, det är hans val. Jag får ett barn, Ingrid En pojke, eller kanske en flicka
Har de inte sagt än?
Nej, den gömmer sig. Och det spelar ingen roll. Det är ändå mitt barn, Ingrid. Förstår du? Mitt!
Ingrid visste vad denna stund betydde för Sara. Med sin första make hade Sara fått höra att barn skulle det inte bli. Svärfamiljen vände henne ryggen, och alla syndabockförklarade Sara.
Otur, Martin! Du fick en skönhet, men inte den rätta sorten.
I början grät Sara sig till sömns, försökte förklara. Sen brydde hon sig inte längre skilde sig.
Bättre vara ensam än ha fel make!
Martin gifte om sig direkt, men när den nya frun inte heller blev gravid, lät hon honom genomgå undersökning. Det visade sig vara hans fel. Efter behandling fick hon sonen hon längtat efter.
Sara var bara glad för honom. Hon hade förlåtit allt, var till och med tacksam. Hade hon inte skilt sig? Då inget nytt liv, ingen tusenfaldig lycka som nu växte vid hennes hjärta. Och även om Martin hade stuckit så snart han hört om barnet, så spelade det ingen roll längre. Sara var inte längre den blyga flickan som sänkte blicken.
De städade tills kvällen. Men det lönade sig. Huset suckade till, glimtade till med sina slitna fönsterluckor, mumlade och vaknade till liv.
Sara, trött men nöjd, satte sig vid bordet och såg på när Ingrid bryggde te.
Så skört allt är, så fort det går
Var det inte nyss de rusade hit som barn, norpade nygräddade kanelbullar från fatet och sprang ner till ån, trots Ingrids mormors barska röst:
Såna troll! Ska ni aldrig äta ordentligt?
De vinkade bara och ropade:
Om en timme!
Den timmen blev alltid till kväll. Lyckades de pricka in mormor på gården när solen sjönk, så tog flickorna varsitt redskap och hjälpte till. Hur klarar sig annars en kvinna på det stora jordbruket och dessutom arbeta? Mormor var djurskötare på gården.
Hon hade mycket att ställa på benen. Ingrids mamma dog i barnsäng. Fadern, sörjande sig själv, åkte till stan, och mormor tog hand om lilla Ingrid. Sedan kom ytterligare ett barn, då tog mormor Ingrid och flyttade till stan. De blev inte kvar länge. Treåriga Ingrid förstod aldrig varför mormor plötsligt ville hem igen, tyst och med tårar längs kinden.
Mormor dog när Ingrid var precis fyllda arton. Just som hon börjat träffa Anders, förblindad av förälskelse att mormor plötsligt blivit så svag gick henne förbi tills hon en natt hörde ett stön.
Mormor, vad är det?
De fick tre månader tillsammans. Bara tre. Men inte tillräckligt för allt de ville säga.
Men mormor hann ändå göra en sak som Ingrid för evigt var tacksam för. Hon kallade till sig Anders mamma Margareta, när hon just blivit sängliggande, och skickade ut Ingrid under samtalet. Vad som sades mellan dem fick Ingrid aldrig veta, men sen hade hon en ny mamma. Margareta.
Hon hade börjat kalla henne mamma redan före bröllopet.
Får jag? Orden hängde i luften, men Margareta nickade, och Ingrid kände lättnad.
Hon hade aldrig vågat säga sådant till någon annan än mormor. Och nu fanns det en person till som såg på henne nästan som mormor gjorde.
Med svärmor var Ingrid aldrig osams, ens i tanken. Varför skulle hon? Margareta hade bara stöttat och gett råd, alltid på ett vänligt sätt. Och vad var det att bråka om? Riktiga själsliga släktingar är sällsynta. Det visste Ingrid.
Och släktingar är inte alltid som man hoppas, det lärde hon sig själv. När mormor var borta dök det upp en hel delegation från stan far, styvmamma och hennes mor.
Fint hus det här. Bra skick. Kan ge bra betalt.
En stor, gapig kvinna som Ingrid aldrig sett förr gick runt på gården och skakade på huvudet.
Så dåligt underhållet! Man skulle ha tagit hand om det. Köpare vill ha snyggt.
Vilka köpare? Ingrid vaknade till.
Veckan efter mormors begravning hade hon gått som en sömngångare. Gjorde saker, ibland, men la av mitt i sysslorna. Lyssnade spänt kanske var det ändå en dröm och mormor skulle snart väsa ur sommarköket:
Sprungit så igen? Hjälp till med burkarna! Vi måste sylta för vintern!
Vilka köpare? Styvmammans mamma ryckte på axeln så axelbandet på klänningen gled ner och visade vit hud. Ingrid höll på att kräkas. De som vill köpa huset!
Ingrid svarade inte. Hon sprang bakom uthuset, höll för munnen, och när hon kom tillbaka var Margareta redan där.
Ni får gå härifrån. Nu!
Vem är du, och vad har du med saken att göra?
Huset är Ingrids. Det finns gåvobrev.
Gåvobrev?
Ja. Och testamente med banken. Alla papper är i ordning. Jag hjälpte till själv. Ni har inget här att göra. Skäms, ge er inte på en föräldralös flicka!
Stormen som hotade på gården nådde aldrig Ingrid. Margareta tog henne om handen och la henne i sin säng, tog av smutsiga tröjan.
Gråt inte! Ingen ska få skada dig. Jag har lovat mormor. Ta min morgonrock. Den är ren. Vila ett tag. Jag gör te. Sov nu.
Ingrid såg sin pappa först på bröllopet. Hon hade inte ens bjudit honom. Han kom ändå.
Bröllopsgästerna roade sig och skojade med Anders. Hon skrattade när maken försökte linda om en stor docka. Någon nuddade hennes axel. Hon vände sig om, fortfarande med ett skratt på läpparna.
Hej, min dotter
Ingrid blev helt ställd och fick ingen syl i vädret. Fadern tog hennes hand, gav henne några nycklar och slöt hennes fingrar över dem.
Förlåt. Pappren finns hos Margareta. Hon förklarar allt. Var lycklig.
Så gick han. Ingrid hann inte säga ett ord.
Lägenheten pappan gav henne var liten men ombonad. Två rum och ett rymligt kök. Ingrid gick runt och undrade om hon verkligen skulle lämna mormors hus.
Du får det nog lättare här, Ingrid. Även om det är en liten stad så är det ändå mer möjligheter. Du behöver studera.
Margareta granskade lägenheten och slog sig nöjd ner vid köksbordet. Hon hade förhandlat fram saken med Ingrids far. Nu hade han tagit sitt ansvar.
Du behöver det. Men när hinner du? Ingrid log försiktigt.
Jodå. Det är tidigt än. Inte ens Anders vet än.
Jag hjälper dig. Plugga! Du är klipsk. Ett huvud sånt ska inte gå till spillo.
Universitetets filial klarade Ingrid av. Det var tufft, men Margareta hjälpte till med Erik och matvaror.
Det blev lättare när Ingrid började jobba, och Erik gick på förskolan.
Vi drar till Gotland! Anders skrattade och höll för öronen när de hans tjejer tjöt av förtjusning.
Deras första och sista semesterresa tillsammans. Ingrid och Anders tävlade i att simma, sneglade mot land där Erik byggde sandslott med farmor. På kvällen promenerade de längs stranden och den långa bryggan tills natten med stjärnhimmel omslöt allt.
En kväll stannade Anders kvar på land, snurrade Erik på barnkarusellen. Ingrid och Margareta gick långsamt på bryggan.
I slutet grälade ett par högljutt, knuffade varandra och stormade sedan ilskna mot land. Margareta suckade.
Varför? Inser de inte att de slösar sitt liv? Snart blir de sams, men den här kvällen kommer aldrig tillbaka. Nerver, sårade varför?
Hur vet du att de blir sams? Ingrid tittade på paret.
Så där grälar bara de som bryr sig. Själen värker. Man såg hur hon sprang efter honom i tårar, hur han vred sig om flera gånger. Men den här kvällen är borta ändå. Och kanske morgondagen. Natten försonar, annars inte Du och Anders har ännu inte levt så länge ihop. Men när åren går, tänk på det paret. Är det värt att slösa tid på gräl? Man har så lite av den, Ingrid Så lite
Ingrid blev nu särskilt tacksam för det samtalet. Det gjorde att hon visste: deras tid tillsammans hade inte slösats bort.
Ingrid lyfte av tekannan från spisen, men höll på att tappa den. En skugga svepte förbi köksfönstret och hon gav ett skräckslaget rop. Det var inte Erik. I skymningen smög en man runt på gården.
Första tanken var att låsa, gömma sig och ropa på hjälp, men hon sansade sig. Barnen skulle snart komma, och Margareta släppte dem aldrig ensamma. Och en främling på gården!
Handtaget på gamla tekannan värmde i handen, Ingrid såg från dess pip, som ångade, mot fönstret, och tog sedan ett bestämt steg mot dörren.
Ingen gårdsbelysning var på. Hon hade glömt tända när hon kom hem.
Vem är det där?!
Dörren till uthuset gnisslade, Ingrids hjärta bultade av skräck.
Säg vad du vill! Jag skriker om du inte går!
En mörk skepnad steg upp mot farstukvisten och Ingrid backade.
Skrik inte, Ingrid. Det är bara jag. Joel.
Ingrid suckade av lättnad, släppte tekannan men svor när det heta metallen snuddade benet genom sommarklänningen. Hon satte snabbt tekannan på bordet i verandan.
Vad gör du här ute, Joel? Varför kom du inte in?
Den låga, stadiga mannen framför henne sänkte blicken precis som Erik brukade när glaset i gympasalen råkade gå sönder.
Förlåt Din dörr till uthuset hade hängt sig. Jag tänkte laga till den. Jag måste till bigården imorgon. Vet inte när jag kan komma förbi nästa gång. Tänkte hinna
Ingrid blev ställd.
Dörren? Uthuset?
Nu förstod hon allt. Städat på gården, nytt staket lagat, ny brygga till bastun allt tack vare någon annan.
Jaså, det är du som är min hustomte! log Ingrid.
Vad?
Hustomte! Det håller sig en sån här. Hjälper till och pysslar. Men du dricker visst inte mjölk ur fat. Erik säger vi borde skaffa en katt. Hustomten är så ensam. Ensam?
I skenet från köket såg hon hur Joel rodnade.
Ursäkta. Jag borde ha sagt nåt för länge sen.
Tack! Men Varför gör du allt det här, Joel?
Det svarade han inte på. Han viftade bara avvärjande och försvann över staketet, utan att bry sig om Margareta och barnen som stod som statyer vid grinden.
Så han dök upp, äntligen! Margareta log och räckte Ingrid en mjölkflaska. Ställ i kylen.
Vadå, mamma, visste du?!
Klart! Hela byn vet. Åh, vilken hemlighet! Joel har varit förtjust i dig sen du dejtade min Anders. Märkte du aldrig hur han såg på dig?
Nej
Du skojar! Margareta såg förvånad ut. Inte ljuger du?
Varför skulle jag? Nej, jag hade ingen aning
Kom, vi får ta ett snack! Men först nattar vi barnen. Det blir ett långt samtal.
De pratade nästan till gryningen. Ingrid hällde på vatten i Margaretas tekopp och satt och lyssnade.
Han kom till mig för ett år sen. Ville fria. Sa att du inte hade någon närmare än jag. Han visste hur han skulle smickra mig!
Och du sa ja?
Varför inte? Du är ung, Ingrid. Hela livet framför dig. Barnen växer upp, flyttar. Då ska du sitta här och passa gammal svamp som mig? Nej! Lev! Jag vet hur mycket du älskade min Anders och tyst nu, låt mig tala sådan kärlek får man bara en gång tror jag Men en del får lyckan att älska och att älskas ännu en gång efter sorgen. Det är att få nåd, ett nytt försök. Och kanske älskar du aldrig någon som du älskade Anders. Men om du får värme och trygghet, det räcker för min del. Erik är dessutom i behov av en manlig förebild. Vi älskar honom, men det räcker inte. Och Joel har redan blivit hans vän. Visste du att de övningskör tillsammans?
Nej
Han har väl inte velat säga det. Rädd att du skulle missförstå honom.
Varför?
Jag vet inte. Kanske för att han tror du ser det som om han sviker Anders minne?
Trams!
Tala med Erik. Lugna honom. Han ser upp till Joel men är rädd för att någon ska uppfatta det fel. Ebba är liten, hon minns inte sin pappa. Men Erik då Ja, och du
Vad med mig? Ingrid rodnade, sänkte blicken.
Ingenting! Margareta log och sköt fram koppen. Häll på lite mer te. Jag är törstig, har ingen ork kvar!
Ett år senare gifter sig Ingrid och Joel. Ett år efter det får Ingrid en son.
Titta, mamma, vilket rufstroll! skrattar Ingrid när hon lyfter av den lilla stickade mössan och plattar till hans blonda, spretiga hår.
En riktig liten hustomte! Margareta byter blöja och lyfter den lille. Välkommen, lilla barnbarn! Kalla mig för farmor Greta.
Mamma
Ja ja, du ammar och jag fixar i köket! Vad vill du ha?
Den stora röda katten, present till Erik från styvpappan, smyger in i rummet, hoppar upp på fönsterbrädan och betraktar den sovande Ingrid och det lilla tätt lindade knytet bredvid henne. Tystnaden sätter sig bredvid katten och beundrar familjen. Det är lycka så mjuk, så skör Man måste vara försiktig med sånt.
Någonstans klirrar en liten tesked, Pollys klara skratt hörs, och tystnaden smyger ned från fönstret, ger katten en sista vänskaplig puff på örat. Katten fnysande tvättar sig, redo för mötet med familjens nya medlem.
Gå nu! Här finns redan tillräckligt många beskyddare!
