Den där katten är verkligen djävulens påfund, Linnea! Du måste göra dig av med den! säger Margareta med avsmak, när hon blänger på den enörade, rödbruna katten som stryker kring lillasysterns ben.
Men vad pratar du om, Maggan?! flämtar Linnea, upprörd. Det är ju ett levande väsen!
Väsen ja, det är nog det bästa ordet! Tycker du inte han tar sig lite väl mycket friheter, Linnea?
Katten, som om han ville bekräfta Margaretas ord, väser plötsligt till, reser ryggen och smyger sig försiktigt sidledes mot inkräktaren.
Ser du! triumferar Margareta, pekar på katten och backar omedvetet några steg. Vad sa jag?!
Linnea kippar efter andan och tillrättavisar sin beskyddare:
Skådis, vännen, du behöver inte! Det är lugnt.
Katten släpper blicken från Margareta, värderar Linneas ton, och lugnar sig. Han snirklar sig tillbaka till hennes fötter, puffar lätt mot hennes onda ben och tar plats bredvid, tydligt vaksam men fridfull.
Bandit! fräser Margareta, med blicken vaksamma mot katten. Och ändå tycker du synd om honom!
Någon måste ju det suckar Linnea.
Skådis dök upp i Linneas liv för tre år sedan, i en av de mörkaste perioderna. Hennes make gick bort plötsligt, och innan sorgen ens botats föll hennes ende son ifrån. Till slut var bara systern och ett par bekanta kvar vänner hade hon aldrig haft. Bara Margareta. Storasyster.
Åldersskillnaden var liten, men föräldrarna betonade ständigt:
Margareta är äldst, så ansvarsfull! Du kan lita på att hon gör saker rätt i rätt tid! Och Linnea Linnea är vår lilla ängel! Ett hjärtas tröst, så söt och snäll men hopplöst tankspridd
Flickorna växte upp med en självklar förvissning: Margareta var klok, vacker och självklar stjärna, Linnea en förvirrad men älskvärd klumpeduns.
Varför får du alltid beröm? Jag förstår inte! klagade Maggan när Linnea kom hem från skolan med fina betyg. Det är väl ingen bragd att sköta sig?
Men jag är inte alls lika smart som du, Maggan! Du får alltid bara högsta betyg, jag får lite av varje…
Just det! Ändå får du all den där uppmärksamheten! muttrade Margareta, medan Linnea log tyst och försökte undvika att irritera henne mer.
När Margareta strålade ut från gymnasiet och kom in på universitetet, försvann hon nästan helt från hemmet.
Hur går det, Maggan? frågade Linnea, så fort hon fick chansen.
Det går bara så långsamt. Dygnet borde ha fler timmar!
Räcker inte tiden till studierna? undrade Linnea omtänksamt.
Det där är väl inget problem! fnös Margareta. Jag hinner aldrig träffa några killar. Hur ska man kunna hitta någon att dela livet med när man jobbar häcken av sig bara för att kunna göra karriär!?
Oj, Maggan, det har jag aldrig tänkt på
Du tänker liksom aldrig på något alls, lilla vän skojade Margareta, utan att tänka på hur sårad Linnea blev. Det är vuxengrejer. Inte för småtjejer som du!
Linnea undvek att bråka, gömde sin besvikelse, och gladdes tyst med systern varje gång livet log emot henne. Stjärnan ska gnistra, tänkte hon. Hon fick nöja sig med att lysas av glansen.
Vid universitetsexamen var Margareta fortfarande ensam. Männen höll sig undan för hennes vassa tunga. Inget hjälpte, hur mycket mamman än bönade att hon skulle mjuka upp sitt sätt.
Mamma, vad vill du att jag ska göra? Sitta i ett hörn och leka sippa som någon gammal Selma Lagerlöf-figur? Det är ju löjligt! Lämna det åt Linnea, det är mer hennes stil!
Men mitt hjärta, ingen säger att du ska ändra dig helt och hållet! Bara lite mjukare kanske
Men herregud mamma, vad vet du om vad killar vill ha idag? Det är en ny tid nu!
Kanske det Du har väl rätt, Margareta
Som en blixt från klar himmel, när alla sagt till Linnea att högskola var meningslöst och en praktisk utbildning vore bättre, tog Linnea med sig sin fästman till familjen.
Får jag presentera! Det här är min Erik
Erik charmade omedelbart Linneas föräldrar. Snygg, klok och begåvad, jobbade som journalist på SVT och hade redan gjort sig ett namn. Men viktigast var hur blint förälskad han var i Linnea vanliga, anonyma, tekniske Linnea, i föräldrarnas och Margaretas ögon.
Linnea älskade alltid kläder och design. Så hon utbildade sig till sömmerska för sig själv och andra.
Linnea, vad är det för trams sömmerska?! Margareta snörper på munnen.
Men Maggan, jag är inte som du. Och alla kan faktiskt inte sy en snygg kjol! Jag vill att folk omkring mig ska vara fina, bära vackra kläder och trivas.
Och det är värt någonting? Vad tänker du med, Linnea?
Inte vet jag Men den där klänningen jag sydde åt dig, blev väl rätt lyckad?
För vem?
Dig! Mig. Alla! Folk kommer säga: “Åh vad vacker hon är!” är inte det något?
Jaja någon siktar mot stjärnorna, medan min syster suck Linnea, Linnea!
Linnea förstod aldrig vad hon gjorde för fel, när Margareta ändå bar hennes plagg stolt. Linnea uppfann egna snitt, satt natt efter natt och broderade färggranna blommor på systerns kjolahåll. När Margareta snurrade framför spegeln, log Linnea nöjt.
Linnea var så duktig att folk ofta frågade Margareta var hon köpt sitt nya plagg. Men Margareta höll det alltid hemligt:
Det är en liten hemlighet!
Från utlandet va? Har du släkt som arbetar på ambassad i Paris eller nåt?
Säger ingenting! sa Margareta, men innerst inne kände hon sig stolt.
Men när Erik dök upp i Linneas liv var det som ett slag mot Margareta.
Hur kunde det bli så? Hon som inte var särskilt utbildad eller vacker, blev förlovad innan Margareta?! Otänkbart.
På Linneas bröllop visade Margareta inte en min. Alla släktingar och vänner undrade varför. Linnea var så vacker i sin egen designade klänning att ingen kunde ta ögonen från henne.
Vilket vackert par! Låt dem bli lyckliga!
Margareta kände den bittra smaken av avundsjuka för första gången. Den kröp in i hennes hjärta och skapade råa små skärsår. Systerns man var snygg, och själv hade hon ingen. Föräldrarna kunde knappt bärga sig till barnbarn sånt slapp Margareta tänka på, hon fick nog aldrig några. Linnea lyste så starkt att hennes stjärnglans verkade ha flyttat över.
Margareta gick hem tidigt från festen, ylade av frustration i kudden tills mamma kom hem.
Sedan var det dags att gå vidare. Margareta tog sig samman när mamma till sist öppnade dörren.
Margareta, hur mår du?
Jag mår finfint! Inget att oroa sig för.
Ett halvår senare gifte sig Margareta nästan med första bästa. Hennes man var äldre, lite tunnhårig, korpulent men mycket smart. Han förstod direkt vad Margareta sökte.
Jag kan ge dig det du vill ha om vi är överens om villkoren.
Och det är?
Du ger mig barn, kanske två. Du får göra karriär, det står jag för. Nanny, hushållerska, vad du vill. Jag lovar dig att du aldrig behöver oroa dig för mitt hjärta, jag är trogen. Du ska vara lika lojal, inget tjafs, ingen otrohet. Hemmet är mitt lugn och min mat och min säng ska vara redo. Är det tydligt?
Margareta tvekade inte:
Godkänt!
Det märkliga var att äktenskapet blev lyckat. Ingen ömhet som hos Linnea och Erik, där kärleken låg i luften och fick gäster att le. Men stabilitet, trygghet, och två barn pojke först, sedan flicka. Nannyn tog hand om dem. Allt Margaretas tid gick åt till forskningen, jobbet och sociala tillställningar där hon glänste, fortfarande utan att avslöja var hennes kläder kom ifrån.
Linnea, däremot, hade ingen brådska. Under 90-talets svåra år sydde hon hemma. Ryktet om henne spreds från mun till mun; de flesta som ville något med mode i Stockholm kände till Linnea. Ingen plagierade henne, och hon visste väl hur en skandal kunde uppstå om två klienter dök upp i samma kreation på en galamiddag.
När ekonomin vände, öppnade Linnea en liten ateljé som snabbt blev en hemlig fashionista-salong. Margareta hittade de perfekta lokalerna i Vasastan och ordnade allt, satte in pengar och befallde Linnea att inte oroa sig.
Vi gör upp senare!
Det betydde mycket för Margareta att stötta sin syster. Avundsjukan som en gång fanns, byttes ut mot dåligt samvete. Hon kände sig nästan ansvarig för att Linneas ljus slocknade efter alla rasande motgångar: hennes älskade, efterlängtade son född sjuklig.
“Solstråle”, kallade Margareta honom, ett namn hon plockat upp och gjort sitt eget.
Min älskling, min fina Solstråle! Jag har present till dig! hälsade hon nuförtiden.
Och hon möttes av världens varmaste leende. Då ville hon vända världen upp och ner bara för att göra barnets liv lyckligt.
Maggan, du älskar min Oskar mer än dina egna barn! påpekade Linnea när hon såg sonen, som annars var blyg, kasta sig i mosterns famn. Han har längtat efter dig
Sanningen var delvis så. Men Linnea ville tro det att hennes son kanske ändå var frisk…
Margareta tog nu på sig att leta nanny, och hjälpte Linnea bygga upp ateljén.
Jobba, Linnea! Du behöver det! Erik är borta på jobb hela tiden. Varför sitta hemma och uggla?
Jag kan inte, Maggan! Oskar då?
Du har massor av plats. Bygg ett lekrum, låt folk jobba åt dig, nannyn ordnar jag. Du kan vara chef! Nära Oskar, nöjd själv!
Vad skulle jag göra utan dig, Maggan?
Såna är systrar till för! Inte gråta nu! Jag har ju möte snart!
Så levde de vidare.
Margareta höll koll på systerns och systersonens hälsa. Hittade specialistläkare, ordnade kösystem till barnneurologerna.
Maggan, vad har jag gjort för fel grät Linnea tyst och sällan, när ingen annan såg.
Inget, min vän! Det är livet det kan vara grymt. Men du och jag fixar det. Oskar blir aldrig helt frisk, det får vi acceptera. Men hans liv kan vara lugnt och lyckligt. Vi kan ge honom det värme, kärlek och omtanke. Är det inte allt?
Det är nog så
Då så, torka tårarna! Jag har hittat en ny läkare. Kö som till Melodifestivalen, men vi är redan anmälda!
Maggan
Sch! Ge mig en kopp te och något att tugga på! Jag har inte hunnit äta alls idag!
Margaretas man var förstående för hennes engagemang.
Jag önskar jag kunde hjälpa pojken mer. Men behöver du något, säg bara till.
Orden betydde mycket hon hade lärt sig att hon faktiskt älskade honom nu. Inte den där vilda ungdomskärleken, utan ett lugnt och moget hjärta.
Barnen växte, föräldrarna blev äldre och allt gammalt groll försvann mellan systrarna.
Till vem annars kan man berätta sina bekymmer?
Inte bara Margareta hjälpte Linnea. När Linnea hörde om svårigheter på Margaretas mans jobb, bad hon Erik undersöka saken. Det blev en lång styrkeprövning, och först långt senare fick Linnea veta att Erik riskerat mycket kanske till och med livet men sanningen kom fram. Margareta tackade kort men uppriktigt:
Du vet nog inte vad du och Erik gjort för mig, Linnea. Men jag lovar ni ska aldrig sakna något, så länge jag lever.
Det löftet höll Margareta.
Hon satt vid Linneas sida när Erik blev sjuk. Erik förlorade styrkan långsamt inför sin älskade fru, som kämpade på, men ibland grät mot Margaretas axel:
Varför?! Han är ju så ung!
Margareta stod trofast bredvid, höll om henne när tårar och sorg hotade att dränka henne.
Och när Linneas Solstråle, Oskars hjärta, stannade för sista gången, höll de varandra hårt utan tårar. Läkare förklarade, de båda var stenansikten. Efteråt, när de lämnade kliniken, promenerade de hem tvärs över hela staden, hand i hand och tysta.
Gula tröjan. Röda gymskor…
Ja.
De behövde inga ord. De ville bara ge barnet ett avsked han hade älskat.
Efter att Oskar gått bort, bröts Linnea nästan ner. Hon arbetade på ren rutin, överlät ansvaret till andra. Flera gånger fann Margareta henne vid ritbordet, tom blick, oförmögen att rita så mycket som en linje.
Linnea
Jag behöver bara vila lite, Maggan. Linneas ögon var trötta, utan gnista.
Så här får det inte gå! Margareta kände tårarna komma.
Allt är tillåtet för mig nu log Linnea sorgset. Allt
Vändningen kom när katten dök upp på ateljétrappan.
Varifrån han kom, utmärglad och smutsig med trasigt öra, visste ingen. Gatan utanför var hårt trafikerad, få katter syntes där.
Först fick han inte komma in “Bort härifrån, stick!” men katten, slug, la sig tillrätta på översta trappsteget och såg ut som om han hörde hemma där. Så fann Linnea honom den dagen, när hon kom sent till ateljén.
Tjejer, vad händer här? undrar hon, nyfiket studerande katten som spelar teater.
Det är bara en katt, Linnea! Han har lagt sig här och vägrar gå!
Är han ens vid liv? Linnea petar tveksamt på katten med foten.
Katten öppnar ett öga och suckar ljudligt, räcker ut tungan som för att säga:
Vad gör ni, era hårdhjärtade varelser? Jag håller på att dö. Och ni har inte ens ett namn åt mig eller ger mig mat det är ert fel!
För första gången på oerhörd tid log Linnea:
Vilken skådespelare! Ser ni tjejer, vilken show han levererar? Stanislavski skulle dö av avund! Nåväl kom du ska få både mat och kärlek.
Hon samlar ihop katten, ser över honom och skakar på huvudet:
Först får vi allt besöka veterinären ditt öra gillar jag inte alls
Katten protesterar inte. Han sitter stilla i framsätet på Linneas bil, låter stoiskt veterinären behandla såren, morrar bara vid sprutan. När han fått sin belöning leverpastej marscherar han själv, värdig, ut från kliniken tillsammans med sin nya matte.
Jag har aldrig haft katt förut. Hur ska vi komma överens, Skådis?
Katten poserar som en egyptisk sfinx, blickar ut över trafiken, och Linnea kan inte låta bli att le.
Vi lär komma bra överens. Får se om du klarar Margaretas test
Margareta var förstås inte nöjd med Skådis. Eller så låtsades hon. Hon muttrade dagligen, men i hemlighet gladde hon sig åt att Linnea levde upp igen. Gnistan var tillbaka Linnea behövde någon att bry sig om.
Linnea, han stirrar på dig på ett konstigt sätt!
Låt honom göra det, Maggan! Ingen har tittat så på mig på evigheter.
Hur då?
Med kärlek.
Han är en luring! Han bluffar!
Kanske det. Men han värmer mina onda ben på kvällarna och ser på film med mig. Han sitter som försjunken, som om han fattar handlingen.
Du är själv skyldig, borde ha döpt honom till Gusten eller Sigge! Vad är det för namn Skådis?!
Passar hans personlighet! skrattar Linnea. Margaretas hjärta värms.
Hennes syster log igen! För det var Margareta beredd att förlåta katten vad som helst.
Beslutet blev slutgiltigt den där dagen hon höll på att förlora Linnea.
Det var lördag. Systrarna hade inget planerat, men Margareta var i krokarna och bestämde sig för att titta in. Kanhända satt Linnea kvar sent med ett beställningsjobb. Efter Skådis kom in i hennes liv hade Linnea tagit tillbaka skaparglädjen kunderna ställde sig åter i kö för nya kollektioner.
Lyset var tänt. Margareta låste upp med egna nycklar.
Linnea, är du där? Jag har kommit!
En röd blixt kastade sig mot hennes ben, och Margareta skrek till då katten rev sönder hennes strumpbyxor.
Skådis! Har du blivit tokig?!
Katten var märklig. Margareta backade när hon såg glöden i hans ögon.
Usch, är du sjuk?
Hon grep en lång linjal från bordet och var på väg att slå till, men katten pep till, rusade mellan henne och dörren till det rum som varit Oskars lekrum, och som Linnea aldrig förmått göra om.
Vad finns där? Var är Linnea?! viskade Margareta till katten.
Hon rusade mot dörren, nu plötsligt glömt katten helt. Linnea låg på golvet, tryckte en fotobild mot bröstet.
Linnea!
Ambulansen, sjukhuset, nästan ett dygn på intensiven…
Margareta promenerade rastlöst runt, visste varken ut eller in. Bad, så som hon kunde.
Ta inte henne ifrån mig! Låt henne få leva!
Det var först senare hon fick höra hur Skådis sprungit omkring i stängda rummet, jamat ett djuriskt skrik det som hördes bara när han letade efter Linnea. Först när hon återfick medvetandet lugnade han sig, kröp ihop i hörnet, rörde inte maten, men drack lite vatten.
Tre veckor senare skrevs Linnea ut.
Maggan, först till ateljén!
Behöver du verkligen det? Jag skjutsar katten till dig!
Nej, jag vill se honom själv.
Med viss möda tog hon sig upp för trappan. Hennes medarbetare började fnittra när de såg Skådis rusa genom korridoren, sluta sig kring Linneas ben och spinna så högt att till och med Margareta skrattade till:
Oj, Skådis!
Linnea lyfte upp honom, strök över det läkta örat och viskade:
Han ropade på mig, Maggan. Jag hörde honom Först honom, sen dig. Innan sjukhuset, och även där…
Menar du… där inne!?, Margareta förstod inte.
Orden räcker inte till Men efter ditt besök hörde jag bara katten. Och till slut kom du tillbaka.
Så konstigt Margareta stod mållös.
Men det var som Skådis visste. Han puffade Linnea under hakan, kikade på Margareta och kurade ihop sig till en nöjd liten boll i hennes famn.
Det känns som om jag fått godkänt av något, log Margareta. Vet inte i vad, men ändå…
Ett kattöga blänkte till grönt, spinnandet skrålade, skingrade sorgen och lovade ro. Och Linnea log igen, och värmde sin systers hjärta.
Vad behöver man egentligen? Närhet och lugn i sitt inre.
Så lite men ändå allt.
