Alla hjälper till, bara du är speciell
Ebba, du, kan inte ni komma över till mig idag? frågade systern med klädsam förväntan i rösten. Min har dragit iväg och jag ruttnar med barnen, det är så himla trist ensam.
Ebba masserade näsryggen och tankarna snurrade fortare än en tvättmaskin på högvarv. Någon rimlig ursäkt, snälla. Skylla på jobbet? Lotta skulle skratta, det är ju lördag. Förklara att hon är trött? Då väntar förhör, goda råd och slitsamma moralkakor. Ebba bet sig i läppen och suckade djupt, laddade för att ge svar.
Lotta, det går inte idag, försökte Ebba fylla rösten med tillräckligt mycket ånger för Oscarnominering. Alva har blivit lite krasslig, vi sitter här hemma och går inte ut.
I andra änden blev det tyst ett ögonblick, sedan hörde Ebba ett tungt, klassiskt syskonsuck.
Åh, så synd, drog Lotta ut, med en perfekt blandning av leda och passiv aggression. Vi hade kunnat snacka lite skit medan ungarna röjde
Ebba himlade med ögonen, lättad över att syrran inte såg det där ögonrullet. Just det. Barnen skulle leka tillsammans. Säkert som att det alltid betydde att Alva fick jaga efter småkusinerna medan vuxna drack kaffe i köket.
Jättetråkigt verkligen, Ebba nickade, Vi hörs när Alva piggat på sig.
Lotta drog ytterligare några segdragna suckar, kryddade med önskningar om snabb bättring för Alva, och sedan avslutades samtalet. Ebba lade ifrån sig mobilen och betraktade den med viss förbluffad humor. Fyra minuter tog det där samtalet. Inte en sekund av intresse för Ebbas liv, jobb, humör eller hälsa. Inte ens om värdet på ICA Maxi-kvittot. Lotta hade ringt i hopp om en gratis extrabarnvakt, inget annat.
Alva dök upp i dörröppningen och synade sin mamma vaksamt.
Syrran ringde igen? sa Alva.
Ebba nickade och lade mobilen på soffbordet. Dottern sjönk ner bredvid henne med benen i kors och ett ansiktsuttryck som osade både irritation och mild lättnad.
Mamma, jag vill faktiskt inte gå dit mer, deklarerade Alva, beslutsam som en liten Pippi Långstrump.
Ebba vände sig mot dottern och höjde brynen, beredd på föredrag. Alva pressade samman läpparna, samlade mod, och sen vällde orden ut som en vårflod.
Hon duttar alltid över kidsen på mig, muttrade Alva. Tvingar mig att passa dem, leka, underhålla och hålla ihop allting.
Och den äldsta är bara fem, tillade hon upprört. Jag är faktiskt ingen barnvakt, mamma.
Ebba betraktade sin nioåriga dotter och kunde inte hejda ett stolt leende. Redan nu visste Alva exakt vad hon inte tänkte finna sig i och sa det också högt, utan att darra på rösten. Ebba kände sig nästan som en Supermamma.
Oroa dig inte, sa Ebba och smekte Alva över håret. Det där behöver du inte råka ut för mer.
Alva log tacksamt och tassade iväg till sitt rum.
Ebba låg kvar och stirrade i taket medan tankarna gled omkring. Det var ändå märkligt hur de hade det i släkten. Lotta, fyra år yngre, men redan med fyra barn! Fyra! Ebba skakade på huvudet. Själv hade hon bara Alva, och det hade räckt och blivit över. Hur mycket tid, energi och kärlek ska man egentligen trycka in i ett barn innan det anses klart? Lotta skramlade ihop fyra på samma gång.
Ebba gnuggade tinningarna och slutna ögon. Lotta har alltid trott att barnuppfostran är någon slags folksport man lämnar över till alla i närheten. Deras föräldrar, Annika och Göran, fick första lasset. Sen Lottas svärföräldrar, grannar, random bekanta, släktingar både nära och grumligt avlägsna alla deltog i Team Lottas Barn. Ja, alla utom Lotta själv.
Ebba skrattade tyst för sig själv och öppnade ögonen. Själv ringde hon bara mor när det var absolut kris: influensa, jobbstress eller när hon elegant försökte klona sig. I övrigt körde Ebba på eget bevåg. Inte särskilt lätt alla gånger, framför allt de första åren. Men det hade gått! Och se på Alva; påhittig, självständig och faktiskt rätt förnuftig för sin ålder.
Med tiden blev Lotta bara mer vad ska man säga fräck?
Ebba sköt undan de trötta tankarna och reste sig från soffan. Hon hade vunnit dagens batalj; Lotta var borta ur dagens spelschema. Nu väntade de klassiska svenska lördagssysslorna tvätt, disk och tvivelaktig dammsugning. Ebba gick ut i köket och började plocka ur diskmaskinen.
Dagarna flöt på, inramade av jobbet och vardagsbestyren. En fredagskväll vibrerade telefonen med Lotta på displayen. Ebba drog en lång suck och svarade.
Hur mår Alva nu då? Lottas röst lät översockrad och skeptisk. Kryat på sig?
Yes, hon är pigg som en mört, Ebba stödde armbågen mot väggen.
Underbart! Lotta lät uppriktigt lättad. Så då kommer ni till oss över helgen, med övernattning!
Ebba himlade med ögonen igen. Nu drogs förhandlingskortet.
Här är så himla trist, fortsatte Lotta, barnen är som ungar på cirkus, Marcus är i Kiruna på jobb.
Lotta, vi kan komma förbi på lördag, men övernattning funkar inte, Ebba skakade på huvudet.
Det blev en småsur, tyst paus i andra änden. Men efter några övertalningsminuter så blev det ändå dagbesök.
Lördagsmorgonen var grå och lagom svensk. Ebba drog på sig jackan och åkte ensam iväg. En halvtimme med SL och sedan en nästan-frostig promenad.
Lotta öppnade och spanade genast över Ebbas axel med misstänksam min.
Och var är Alva? Lotta rynkade pannan.
Hon pluggar, sa Ebba och klev in, matteprov på gång.
Lotta såg ut som hon just svalt en citronskiva.
Släktens Greta Garbo, klagade hon, pratar varken i telefon eller kommer förbi.
Hos Lotta levde huset ungar sprang, något kraschade i bakgrunden, och Ebba tog av sig jackan med ett höjt ögonbryn.
Hon är trött på att vara barnvakt hos dig, sa Ebba lugnt.
Då exploderade Lotta: ansiktet blossade, ögonen blev streck.
Men det är ju normalt! röt Lotta. Äldre ska hjälpa till med de yngre!
Inte med andras kids, Ebba stod fast. Hon är bara tio, Lotta, inte anställd på fritids.
Lotta stormade närmare, nästan illröd.
Det är nyttigt! Då vänjer hon sig vid att passa barn!
Inget måste ju! Ebba höjde rösten. Hon har inga syskon, varför ska hon göra jobbet?
Just därför! Hon behöver lära sig! Ta min flock så får hon öva!
Ebba tog ett steg tillbaka, nästan chockerad.
Fattar du vad du säger? Du vill ha min unge som gratis aupair!
Vad då då? Jag fixar inte själv! Lotta satte nävarna i sidorna.
Varför skaffade du då fyra barn? replikerade Ebba innan hon hann ångra sig.
Lotta tappade nästan andan av ilska, ansiktet ilsket lila.
Du har ju nästan en vuxen dotter! Hon kunde väl komma efter skolan och hjälpa till!
Det fick bägaren att rinna över för Ebba.
Nu får det vara, väste Ebba. Du dumpade ansvaret på oss andra.
Jag ber ju bara om hjälp!
Nej, du kräver. Ebba tog jackan. Du tror hela världen är skyldig dig hjälp med barnen.
Vadå då? Mamma och pappa hjälper ju! Svärmor också! Men du ska alltid vara speciell!
Mamma och pappa är ingen ungdom längre, Ebba rörde sig mot dörren. De behöver sin vila. Inte vara förskolepersonal på heltid.
De är glada för det! Lotta grep tag i hennes ärm.
Ebba slet sig loss och gick mot dörren.
Du får hitta andra barnvakter, sa hon bestämt och gick ut, utan att bry sig om Lottas högljudda protester.
Dörren small som slaget med en IKEA-kastrull. Punkt.
På kvällen pep mobilen igen. Mamma dök upp på displayen.
Vad har du nu ställt till med, Ebba? Annika var så upprörd att rösten darrade. Lotta gråter! Du har kört henne till brytgränsen!
Mamma, jag sa bara som det är, Ebba satte sig i soffan.
Vadå? Att du vägrar hjälpa din egen syster?
Det är skillnad på att hjälpa och att bli livegen, Ebba kramade mobilen.
Hon är ensam med fyra barn! Marcus reser jämt! Det är kämpigt!
Hon valde, inte jag och inte Alva heller.
Alva skulle ju kunna passa barnen ibland! Alla hjälper till, bara du är så Väldigt Speciell!
Nej, Ebba tog ton, Min dotter är ingen barnvakt åt dina barnbarn.
Men det är ju familj! nu nästan skrek Annika.
Ebba gick fram till fönstret. Ute blev det mörkt och gatlyktorna blinkade igång.
Mamma, om du och pappa vill offra er för Lottas barn så kör. Men jag har inte skrivit upp mig på det.
Du är egoistisk! ropade Annika argt.
Jag har min egen familj, Ebba stod på sig. Min man, min Alva. Jag lever inte för andra.
Hon lade på och lät mobilen sjunka ner i soffan. Ebba gömde ansiktet i händerna.
Två små armar slöt sig kring henne bakifrån. Alva kramade henne hårt och lutade huvudet mot Ebbas axel.
Mamma, jag hörde allt, viskade Alva.
Ebba vände sig om och kramade Alva tillbaka, drog in doften av barnschampo och trygghet.
Allt jag gör, gör jag för dig, sa Ebba och strök henne över håret. Och det kommer jag fortsätta med.
Alva tittade på mamma med ett litet leende, fullt av tacksamhet och kärlek.
Jag vet, mamma, sa Alva, och klämde hennes hand.
Där stod de tillsammans och såg ut över kvällsmörka Stockholm. Någonstans där ute grät Lotta på svärmors axel, någon annan ringde runt till släkten och förtalade den hjärtlösa storasystern. Men i den här lilla lägenheten rådde värme och lugn.
Ebba hade tagit sitt beslut och tänkte inte backa om det så skulle kosta henne både släktfrid och kaffesällskap. Alva gick först. Hennes barndom, hennes frihet och hennes rätt att vara barn.
