Dagbok, 18 juni
Idag funderade jag återigen över min roll på jobbet. För ett par veckor sedan försökte min kollega Hanna lägga över sina rapporter på mig. Jag vidarebefordrade hennes begäran till vår chef: “Kan ni hjälpa Hanna, hon har svårt att hantera arbetsbelastningen.”
Hanna började på vårt kontor för ungefär ett och ett halvt år sedan. En trevlig och noggrann kvinna, plikttrogen och mamma till två barn. I början var hennes förfrågningar oskyldiga: “Oj, jag blir kvar på vårdcentralen, kan du ta mitt telefonsamtal?” “Jag måste hämta barnen tidigt på förskolan, kan du ladda upp min rapport i systemet, det är bara ett par klick.” Vi har alltid hjälpt varandra på avdelningen och det kändes rätt att stötta en kollega.
Men gränsen mellan kollegial hjälp och att systematiskt få andras arbetsuppgifter lagda på sig är tunn. Efter några månader märkte jag att “ett par klick” blev hela arbetsblock. Hanna skickade meddelanden till mig vid femtiden, med kommentaren: “Du är ju ändå kvar till sex, min yngsta är sjuk.” Psykologiskt är det klassisk manipulation: känslan av dåligt samvete och sociala normer. Hos oss är mammarollen nästan helig, och det utnyttjade hon länge tills jag kände att mina egna resurser var slut.
Hanna byggde upp bilden av sig själv som den ständigt kämpande, heroiska kvinnan som klarar av både familj och arbete. Fakta var att vi hade samma lön, bara att mina kvällar tillhörde mig själv medan hennes arbetsuppgifter alltmer landade på mitt bord. När jag första gången vänligt men bestämt sa nej, och hänvisade till att jag var upptagen, möttes jag av passiv aggressivitet: “Du har ju inga barn, du borde inte ens förstå hur det känns att slitas itu.” Det är en klassisk fälla: manipulatören fråntar dig rätten att vara trött och påstår att dina skäl är mindre värda.
Kulmen kom i slutet av kvartalet. Vi skulle färdigställa sammanställningen för försäljning ett pilligt och koncentrationskrävande jobb. 16:45 fick jag ett mejl från Hanna med råa data och texten: “Förskolans sommarfest blev flyttad, jag drar nu. Kan du fixa det? Du är ju expert, det tar dig max 15 minuter. Lovar att bjuda dig på fika imorgon.” Då insåg jag om jag säger ja, kommer mina kvällar bli uppslukade av hennes arbetsbörda månader framöver. En direkt konfrontation hade nog lett till irritation och klagomål, så jag valde en annan väg: att flytta frågan från personliga uppoffringar till arbetsrutiner.
Jag skrev inget argt svar till henne utan skickade istället hennes mejl vidare till vår chef, Erik Lindström, utan någon anklagelse: “Hej Erik! Vidarebefordrar Hannas mejl. Hon verkar inte hinna med sina arbetsuppgifter på grund av familjeskäl. Kanske kan ni se över hennes arbetsbelastning eller erbjuda henne deltid tills hon får balans? Jag är fullbokad idag och kan tyvärr inte ta över hennes arbetsuppgifter utan att det påverkar kvaliteten.”
Att trycka på “Skicka” var nervöst tankarna snurrade: “Är det angiveri?”, “Nu kommer de hata mig.” Men att ständigt jobba för någon annan är orimligt.
Svaret kom direkt. Erik visste inte att jag gjorde delar av Hannas jobb, allt verkade fungera. Nästa morgon fick Hanna gå till chefens kontor. Exakt vad som sades vet jag inte, men hon kom ut tyst och röd om kinderna. Hon bad mig aldrig om hjälp igen.
Vissa säger: “Man måste vara snäll, barn är heliga.” Absolut, men snällhet på någon annans bekostnad är utnyttjande. Den som verkligen har det tufft går till sin chef och diskuterar distansarbete, flex eller tjänstledighet inte överbelastar kollegor i smyg.
Min handling var inte hämnd, jag satte bara en gräns. I arbetslivet gäller: om du tyst tar emot andras jobb, så signalerar du att det är ok. Hannas flöde av förfrågningar tog slut. Nu är samarbetet formellt vänligt och avdelningen fungerar som innan. Det visade sig att Hanna klarar sig utmärkt själv så länge hon inte försöker ge bort sitt ansvar.
Jag känner mig faktiskt lite lättare nu, även om steget var svårt att ta.
