Du, jag måste berätta om något som hänt oss nyligen. Jag och min man var överlyckliga när vi fick veta att vår son, Emil, skulle gifta sig. Före bröllopet berättade vi i hemlighet för honom att vi ville ge honom en lägenhet i present. Emil blev verkligen superglad hela hans kompisgäng fick vetat det samma dag, och det var ett riktigt lyckorus i luften. Vi var mitt uppe i bröllopsförberedelserna när allt plötsligt vändes upp och ner.
Vår dotter, Svea, blev hastigt sjuk på jobbet och hamnade direkt på sjukhuset. Jag och min man kastade oss iväg dit så fort vi fick höra. Läkarna gjorde tester, och det visade sig att hon hade en tumör som behövde opereras omedelbart. Vi behövde verkligen massor med pengar, och snabbt dessutom. Tänk att vi hann hitta det i tid det var en otrolig lättnad.
Men att köpa en lägenhet till Emil i en sån situation var helt omöjligt. Vi försökte samla ihop pengarna som behövdes för Sveas vård. Det var tur att släkten och våra vänner stöttade, de kunde inte bara stå bredvid och se på när vi hade det så svårt. Alla hjälpte oss så gott de kunde. Några swishade pengar och sa att vi inte behövde betala tillbaka. Tillsammans lyckades vi få fram pengarna till operationen.
Men du, Emil chockade oss totalt med vad han sa.
Hur blir det med min lägenhet? Ni har ju lovat mig! Ni förstör mitt liv.
Alltså, när han sa så där svimmade jag nästan. Hur kan han vara så självisk? Det är ändå hans syster. De har ju vuxit upp tillsammans. Hur kunde han sätta sitt bröllop och sin systers liv på samma nivå? Jag visste inte vad jag skulle säga. Men han slutade inte.
Varför får hon allt och jag får ingenting?
Jag orkade inte mer och började skrika åt honom. Jag sa att jag inte ville se honom mer. Och då packade han ihop sina grejer och drog hem till sin blivande fru. Vi pratade inte på två veckor.
Under den tiden opererades Svea. Som tur är gick allt bra. Några veckor senare fick hon äntligen komma hem. Jag sa aldrig ett ord till henne om hur hennes bror betett sig det är ju pinsamt, varför göra henne ledsen också? Och Emil hörde inte av sig. Han ringde inte ens för att fråga hur det gick för Svea. Det känns som om den där lägenheten var viktigare för honom än våra familjeband.
