Hans namn var Johan Svensson. På bilderna såg han ut som en ganska vanlig man i trettiofemårsåldern: välvårdad, inget som stack ut. I hans profil skrev han om “medvetenhet”, “personlig utveckling,” och letandet efter en “äkta, levande själ”. Redan där borde jag blivit lite försiktig erfarenheten har lärt mig att ju mer någon talar om “riktiga kvinnor,” desto oftare söker de mest en partner som är bekväm, inte begär något, och aldrig har förväntningar.
Vi sms:ade i några dagar. Johan var artig, men det fanns ibland lite märkliga undertoner. Han älskade att predika om hur dagens kvinnor enligt hans mening blivit förstörda av pengar.
Alla vill bara ha restaurangbesök, charterresor till Kanarieöarna och de senaste mobilerna, skrev han. Ingen vill titta på själen, bara promenera och prata.
Jag nickade, inombords, förstås. Jag försökte varsamt styra samtalet åt ett annat håll. Alla har sina ärr. Kanske hade hans exfru lämnat honom både utan bostad och utan illusioner man vet aldrig. Jag försöker att inte dra slutsatser för snabbt.
Sen föreslog han att vi skulle ses. Problemet var bara ett: det var mitt i februari. Inte någon slapp vinter, utan en riktig minus tjugo grader och det kändes som minus tjugofem i den kalla vinden. SMHI hade gått ut med varningar och skickade ut pushnotiser om att undvika att vara ute om det inte var absolut nödvändigt.
Ska vi ses i parken? skrev Johan. Promenera, få frisk luft, lära känna varandra utan allt artificiellt.
Johan, svarade jag, det är minus tjugo ute vi blir till isstatyer efter tio minuter. Ska vi inte ta en kaffe på ett café istället?
Svaret kom snabbt.
Jag går inte på caféer, där sitter bara kvinnor som vill bli bjudna och har inget att ge tillbaka. Jag söker någon att gå genom eld och vatten med och kyla. Om det viktigaste för dig är att jag ska spendera två hundralappar på dig så är vi nog inte rätt för varandra.
Nyfikenheten tog över. Det fanns någonting väldigt speciellt med den här “kämpe för äkta relationer”, för vilken en kopp svenskt kaffe är tecken på slavstatus.
Okej, skrev jag. Parken då, 19:00 vid huvudentrén.
Förberedelserna tog sin tid. Jag plockade fram underställ, varm tröja och överst min vind- och täta skidoverall. På fötterna kängor med tjock sula och yllestrumpor; på huvudet en ordentlig mössa med öronlappar.
I spegeln såg jag ut som någon redo för en arktisk expedition.
Nu ska du få se, Johan, muttrade jag och gav mig ut i den snötäckta kvällen.
Exakt klockan nitton stod jag vid parken. Kylan tog tag i kinderna direkt det enda som syntes. Snön knastrade under skorna, och det var helt tomt omkring. Alla förnuftiga, inklusive de där “kvinnorna som bara söker trygghet,” hade valt att stanna i värmen.
Johan stod där vid ingången. I tunn höstrock. Han bytte hela tiden fot, hoppade och blåste desperat på sina händer. Näsan såg ut som ett övermoget plommon, öronen starkt röda.
Jag gick fram.
Hej, sa jag dämpat bakom halsduken.
Han tittade på mig, som om han förväntat sig att se en liten frostig fé, som darrar i vinden så han kan spela hjälte. Istället stod jag där som en räddningsarbetare på polarexpedition.
Hej, stammade han. Du… har klätt dig ordentligt, minst sagt.
Du sa ju: genom eld och vatten, och kyla. Jag tänkte vi börjar med kylan. Jaha, ska vi promenera och andas frisk luft?
De femton minuterna av ära
Vi började gå längs alléen. Den här promenaden blev genast en av de märkligaste dejter jag varit på.
Vad tycker du om vädret? frågade jag med lite skämtsam ton.
Man blir pigg… sa han. Hans ansikte rörde sig knappt, bara läpparna, som nu var på väg att bli blå. Jag älskar vintern, den testar folk på riktigt.
Helt enig, nickade jag. Men berätta lite mer om din teori om varför kaffe är ett tecken på girighet?
Han såg ut att ha ont när han talade kylan brände i halsen men övertygelsen krävde uppoffringar.
Kaffe på café… det betyder att relationer byggs på pengar, inte på intresse för personen. Om en tjej inte kan bara promenera utan måste ha “mat,” då är hon bara någon som vill ha något.
Och om hon bara inte vill få lunginflammation? frågade jag, och drog åt huvan.
Det är bara ursäkter, snörpte han och snöt sig högljutt. Den som vill, hittar ett sätt. Man får klä sig varmt.
Det har jag ju gjort, sa jag och visade mitt rymliga siluett. Men du, det ser ut som att du inte riktigt gjort det. Är du säker på att du inte fryser?
Det är lugnt! fnös han, fast hans kropp skakade så det syntes även i mörkret.
Efter tio minuter kom vi fram till parkens centrala torg. Där stod en stängd kaffekiosk. Johan såg på den med sorg, som en tragisk hjälte.
Ska vi gå tillbaka? sa han. Vinden verkar ha blivit värre.
Jaså! utbrast jag livligt. Vi har ju bara börjat. Du ville ju lära känna personen. Låt oss prata om litteratur. Du gillar Jack London? Han har en novell, “Att göra upp eld,” där en man fryser ihjäl för att han underskattar kylan.
Blicken han gav mig var långt ifrån själsligt sökande.
Du, jag måste gå, avbröt han plötsligt. Jag kom på… jag har jobb att göra, något viktigt.
Jobb? Vi skulle ju ha en trevlig kväll.
Rapporter. Kom just på att jag inte skickat dom.
Klockan åtta på en fredag?
Ja! nästan ropade han.
Han vände hastigt och skyndade mot utgången. Jag gick efter, och njöt av ögonblicket min “överlevare” klarade exakt femton minuter.
Vid tunnelbanan sa han inte ens hejdå försvann bara ner i den varma underjorden. Jag hoppas att han inte bara tinade upp fingrarna där, utan kanske också sina idéer. Men förmodligen inte.
Väl hemma bryggde jag te och raderade hela sms-historiken med Johan. Den förlorade tiden kändes inte som slöseri. De där femton minuterna blev min lilla spruta mot skuldkänslor och en påminnelse om att omtanke om sig själv inte alls gör någon till en “trygghetssökare”.
