Hans namn var Håkan. På bilderna såg han ut som en helt vanlig man i trettiofemårsåldern, välvårdad och utan några särskilda utsvävningar. I profilbeskrivningen på dejtingappen stod det om medvetenhet, personlig utveckling och en jakt på en äkta, levande själ. Redan där borde jag ha varit på min vakt av erfarenhet vet jag att ju högre en man talar om riktiga kvinnor, desto mer brukar det handla om att hitta ett så bekvämt alternativ som möjligt, någon som inte har egna behov eller krav.
Vi skrev till varandra i några dagar. Håkan uppträdde artigt, men det slank ibland in udda kommentarer. Han gillade speciellt att prata om att dagens kvinnor är fördärvade av pengar.
De vill alla bara gå på restaurang, resa till Maldiverna och ha nya mobiler, skrev han. Ingen vill bry sig om själen eller bara ta en promenad och prata.
Som en uppfostrad svensk höll jag med åtminstone i mitt eget huvud och förde försiktigt samtalet åt ett annat håll. Alla har sina egna ärr. Kanske lämnade hans ex-fru honom utan hem eller utan illusioner man vet aldrig. Jag försöker att inte döma människor för snabbt.
Och så bjöd han in till en träff. Problemet? Det var mitt i februari, riktig vinter minus tjugo grader ute enligt termometern och med vind som gjorde att det kändes som minus tjugofem. SMHI hade utfärdat klass två-varning, och alla nyhetsnotiser uppmanade folk att stanna hemma om det inte var absolut nödvändigt.
Ska vi ses i parken? skrev Håkan. Vi promenerar, andas frisk luft och lär känna varandra utan några fasader.
Håkan, det är minus tjugo grader ute, vi blir till isstatyer på tio minuter. Ska vi inte ta en kaffe på ett café istället? svarade jag.
Svaret kom snabbt.
Jag går inte på caféer, där sitter bara lyxfruar som vill att man ska bjuda dem. Jag vill ha en livskamrat som är med mig i eld, vatten och kyla. Om det är så viktigt för dig att jag spenderar tvåhundra kronor, då är vi inte på samma väg.
Nyfikenheten tog över. Jag ville verkligen se denna renhetskämpe, för vilken en kopp americano är ett tecken på ekonomiskt slaveri.
Okej då, svarade jag. Parken klockan 19:00 vid huvudentrén.
Förberedelserna tog sin tid. Ur garderoben plockade jag fram underställ, varm tröja och till sist min skidoverall. På fötterna rejäla vinterkängor med yllestrumpor, på huvudet öronlappar.
I spegeln såg jag ut som om jag var redo för en vinterexpedition över isen.
Nu får du hålla ut, Håkan, tänkte jag och blinkade mot min spegelbild innan jag klev ut i den kyliga mörka kvällen.
Precis klockan 19 var jag vid parken. Kylan bet direkt i kinderna det enda som syntes av mig. Snön knarrade under mina kängor och det var helt folktomt; vanliga människor, inklusive hans “lyxfruar”, hade valt att stanna hemma i värmen.
Vid ingången stod Håkan. I höstkappa. Han trampade nervöst på platsen, hoppade lite och försökte desperat blåsa värme i sina händer. Näsan var redan blå och öronen glödde röda.
Jag gick fram.
Hej, sa jag med dämpad röst bakom halsduken.
Han såg på mig med blicken som väntade sig att möta en spröd fé i nylonstrumpor, som skulle darra fint i vinden och ge honom chansen att känna sig som hjälte. Istället stod där en person som påminde mer om en räddningsarbetare på expedition.
Hej, stammade han. Du… har verkligen förberett dig.
Du sa själv, eld och vatten, jag tänkte att vi börjar med kyla. Ska vi promenera och andas lite?
Femton minuter av ära
Vi började gå längs parkens allé. Den här promenaden hamnade direkt på listan över mina mest udda dejter.
Hur gillar du vädret? frågade jag på mitt mest mondäna sätt.
Uppiggande, fick Håkan fram. Ansiktet rörde sig knappt nu, bara läpparna som blev allt mer blå. Jag gillar vinter, det testar människors styrka.
Jag håller med, nickade jag. Men du, om lyxfruar… Kan du utveckla din teori om varför kaffe är ett tecken på att man säljer sig?
Han hade ont att prata kylan bet i både halsen och handen men övertygelsen krävde sitt offer.
För att relationer ska byggas på genuint intresse för varandra, inte för plånboken. Om en tjej bara vill på café och kräver matning, då är hon konsumtionsinriktad.
Men tänk om hon bara inte vill få lunginflammation? frågade jag och drog upp kapuschongen.
Det är ursäkter, sa han och snörvlade högt. Vill man, så hittar man lösningar, man måste klä sig varmare.
Det har jag ju gjort, sa jag och visade min bastanta siluett. Men du, det känns som du inte riktigt är förberedd. Fryser du inte?
Jag är okej, svarade han tvärt, även om han skakade så att det märktes trots halvdunklet.
Efter ytterligare tio minuter nådde vi parkens centrala torg. Där stod en stängd kaffekiosk. Håkan tittade drömmande på den, som en tragisk hjälte.
Ska vi gå tillbaka? föreslog han. Det blåser ännu mer nu.
Men du, vi har ju precis börjat. Du ville ju lära känna själen. Vi kan prata om litteratur. Gillar du Jack London? Han har en novell som heter Tända ett bål, där huvudpersonen fryser ihjäl eftersom han underskattade kylan.
Hans blick var långt ifrån någon själslig sökare nu.
Du, jag måste gå, avbröt han. Har fått… plötsliga ärenden, akuta.
Vilka ärenden? Vi hade ju planerat kvällen.
Jobbet. Kom just på att jag glömt skicka en rapport.
Klockan åtta på en fredag?
Ja! utbrast han nästan.
Och så vände han tvärt och halvsprang mot utgången. Jag följde efter, smått road min överlevare höll ut i exakt femton minuter.
Vid tunnelbanan sa han inte ens hej då han bara försvann, sökte räddning i värmen under jorden. Jag hoppas han fick upp värmen inte bara i kroppen, utan kanske också i sina uppfattningar. Men det är nog att hoppas för mycket.
Själv gick jag hem, bryggde en kopp het te och raderade vår chat. Tiden sörjde jag inte de där femton minuterna blev ett utmärkt vaccin mot skuldkänslor. Och en påminnelse om att omtanke om sig själv aldrig gör en kvinna till lyxfru.
Lesson: I det svenska vintermörkret lärde jag mig att aldrig kompromissa med min egen komfort för att passa någon annans bild och att styrka är att säga nej till fler såna självsäkra, men frostbitna, Håkan-typer.
