Min man kom hem från jobbet igår och betedde sig märkligt.
Jag frågade honom om bröllopet och direkt vek han undan med blicken. Han sa att han skulle åka själv till bröllopet…
Men jag då? Jag blev verkligen förvånad.
Och min man sa: Älskling, jag fick en låg lön i januari. Så det blir nog bara jag som åker till bröllopet. Du får ta hand om barnet. Allt kommer gå bra. Jag åker bort i tre dagar, måste bo på hotell och äta något. Och självklart måste jag köpa en present till brudparet.
Vi var en ung familj. Vi bodde i en liten etta i Stockholm som min svärmor gett oss. Jag var hemma med föräldraledighet, och vår dotter Lovisa var snart två år gammal. Jag hade inget bråttom att börja jobba igen, det fanns ingen jag kunde lämna henne med. Svärföräldrarna hade fixat lägenheten, så ja, tack för det, säger man ju.
Min mamma klarade sig på egen hand, extraknäckte lite. Hon sa direkt att om jag verkligen behövde barnvakt för att börja jobba, så skulle hon komma. Men köpa ny klänning eller färga håret? Glöm det. Då skulle hon definitivt inte passa min dotter bara därför.
Jag känner min mamma utantill. Hon reser utomlands varje år. På helgerna hänger hon på spa och massagekliniker.
Vi har aldrig haft någon kris hemma. När min man är hemma kan jag fixa mina egna grejer, men han är inte särskilt förtjust i det och låter mig bara gå ut i stan ibland och inte så länge.
Men sedan kom bröllopsinbjudan.
Min mans yngsta bror skulle gifta sig. Bröllopet skulle vara i Göteborg, vi var tvungna att vara borta i tre dagar. Så jag gick till mamma och bad henne stanna hos sitt barnbarn. Ett bröllop är ju något viktigt. Bara tre dagar. Dessutom är Lovisa lugn, hon skriker inte och gnäller inte.
Mamma vägrade länge och suckade till slut och tog tre dagar ledigt. Jag blev så glad det behövdes verkligen efter två år hemma med barn. Bara lite vila på bröllopet …
Men mina drömmar krossades av min mans besked.
För mig skulle det vara ett stort ögonblick. Jag hade ammat och varit hemma ett helt år utan att lämna huset. Sedan blev det så att ingen ville passa henne. Min man har däremot gått på företagsevent och åkt på tjänsteresa flera gånger.
Jag känner inte hans bror särskilt väl. Jag har bara sett brudens bild.
Jag blev riktigt ledsen. Men min man ville inte förstå mig. Han tyckte allt var som vanligt.
Men älskade, först och främst är inte din mamma jätteglad över att ta hand om Lovisa några dagar. Låt henne vila lite och stanna du hemma. Varför tvinga någon att göra något de inte vill? Om hon inte vill, så får hon slippa. Och du känner inte min familj så bra, vad skulle den här resan ge dig? Ditt jobb är att vara hemma och ta hand om barnet. Jag åker dit och kommer tillbaka.
Så jag bestämde mig ingen åker. Varför ska min man bestämma vad jag får göra?
Och vem tycker ni har mest rätt här?
Personligen tycker jag att mamman och maken är lite själviska. Självklart har mormor inget ansvar att passa sitt barnbarn. Men hon kan också tänka på sin dotter.
Och maken förstår inte sin fru. Hon har ägnat så mycket tid åt dottern. Hon behöver vila hon med.
Han borde inse det, om han älskar sin fru på riktigt…
Flickan i den här situationen är väldigt ledsen. Hon är helt beroende av sin man. Ingen annan finns som hjälper henne.
Det vore intressant att höra vad ni läsare tycker. Förhoppningsvis lyckas hon lösa problemet och ge mannen sin syn på saken.
Kära kvinnor, glöm inte att vi bor i ett fritt land! Vi kan uttrycka vår åsikt, det händer inget. Inte som om maken begär skilsmässa bara för att du ställer ett krav. Och händer det, var känslorna nog inte äkta från början. Vi måste respektera varandra och ge varandra glädje.
