Igår kom min fru hem från jobbet och verkade ganska frånvarande.
Jag frågade henne om bröllopet och hon tittade genast ner i golvet. Hon berättade att hon skulle gå ensam på bröllopet
Men jag då? sa jag förvånad.
Min fru svarade: Simon, jag fick bara ut en liten lön i januari. Det blir nog jag som går själv till bröllopet. Du får vara med barnet. Det kommer inte hända något, jag åker bara iväg tre dagar och måste bo på hotell, äta och köpa en present till brudparet.
Vi var en ung familj och bodde i en liten lägenhet. Min svärmor hade gett oss den när vi flyttade ihop. Jag var föräldraledig och vår dotter, Linnéa, var nästan två år gammal. Jag hade inte bråttom tillbaka till jobbet, hade ingen barnvakt. Svärföräldrarna gav oss själva lägenheten, vilket man får vara tacksam för.
Mamma tog hand om sig själv, jobbade extra. Hon sa direkt att om jag verkligen behövde barnpassning när jag började jobba, skulle hon hjälpa till. Men att köpa en ny kostym eller klippa mig innan bröllopet, det var det inte tal om. Då ville hon inte passa Linnéa åt mig.
Jag vet mycket väl hur min mamma är. Hon reser till Spanien varje år och spenderar alla helger på spa och massage.
I vår familj har det aldrig varit några kriser. När min fru är hemma tar hon hand om allt och jag får tid till mitt. I ärlighetens namn, hon är inte särskilt nöjd med att jag går ut så sällan, och det blir verkligen inte många eller långa stunder.
Men sedan kom bröllopsinbjudan.
Min frus lillebror, Axel, skulle gifta sig. Det betydde att vi skulle behöva resa till Malmö i tre dagar. Jag gick till min mamma och bad henne passa sitt barnbarn. Det var ju ett viktigt bröllop och bara tre dagar. Dessutom är Linnéa lugn och tyst, inget besvär alls.
Mamma tvekade länge men tog tillslut ledigt i tre dagar. Jag blev glad, det var första gången på två år som jag skulle få lite ledigt. Bröllopet skulle bli en välbehövlig paus
Men min lycka försvann när min fru berättade att hon skulle åka själv.
Det var ett viktigt ögonblick för mig. Jag hade varit hemma med barnet i ett år utan att lämna lägenheten. Ingen hade erbjudit sig att hjälpa till och min fru reste ofta på jobbkonferenser och företagsfester.
Jag känner inte hennes bror särskilt väl och hans fästmö hade jag bara sett på bild.
Jag blev väldigt besviken, men min fru insisterade. Hon tyckte att allt var i sin ordning.
Simon, din mamma är knappast glad över att passa Linnéa. Låt henne få vila dessa dagar och du stannar hemma. Varför ska vi tvinga henne om hon inte vill? Dessutom känner du inte min familj så väl, vad är syftet för dig? Din roll är att ta hand om Linnéa, jag åker och kommer hem snabbt.
Då bestämde jag mig för att ingen skulle åka. Varför ska min fru bestämma vad jag får göra och inte?
Och vem tycker du har rätt i detta?
Jag tycker att både mamman och min fru är en smula själviska. Visst har en mormor ingen plikt att passa sitt barnbarn, men hon skulle kunna tänka både på sig själv och på sin son.
Min fru förstår mig inte heller. Jag har ägnat så mycket tid åt Linnéa. Jag behöver få vila ibland.
Om man verkligen älskar sin partner krävs förståelse
Jag känner mig väldigt ledsen i den här situationen. Jag är helt beroende av min fru och det finns ingen som kan hjälpa till.
Det vore intressant att höra vad andra tycker. Jag hoppas att jag får lösa detta och att min fru förstår min synpunkt.
Kom ihåg, Sverige är ett fritt land! Man får och bör säga vad man tycker det händer inget farligt. Skulle min fru bli arg och kräva skilsmässa för att jag ställer ett krav, då var känslorna aldrig riktigt äkta. Vi måste respektera varandra och försöka ge varandra glädje.
Jag har lärt mig att man måste våga stå upp för sig själv, även i små familjesaker. Ingen får bestämma allt över en annan; i Sverige är vi jämlika och det är viktigt att våga säga ifrån.
