Jag bor med min mamma i en lägenhet som ibland verkar sväva över Västerås, och jag har två arbeten som flyter ihop lika märkligt som drömmar brukar göra. Jag betalar själv för mat och räkningar med mina egna kronor, för hela mammas pension går till min äldre bror Sven. Varje dag sliter jag för att spara ihop pengar till min egen plats, min egen vrå, min egen drömlägenhet som ibland uppträder som en labyrint av fönster och dörrar i mina nattliga visioner. Att balansera fakturor, sparande, och längtan efter ett eget hem är som att jonglera med glashallon över en sjö av osäkerhet.
Trots detta håller jag fast vid mitt mål och min sisumin envishet, och låter inte utmaningarna rubba mig. Sedan, nyligen, bad Sven mig att låna honom pengar till någon märklig utländsk insättningdet lät så främmande, nästan som ett eko från en plats där pengar blir till fjäderlätta moln. Jag visste i djupet, där drömmar bor, att han aldrig skulle betala tillbaka, så jag svarade lugnt och bestämt nej. Jag förklarade att jag behövde varenda krona för mitt eget framtida hem. Sven blev upprörd, som om han hört ett troll befalla honom att skrapa ihop guld i en avlägsen skog, och klagade genast hos mamma.
Svens ekonomi är som ett virrvarr av sländor; han kör taxi på nätterna där gatorna ibland svänger orealistiskt, och gör hemreparationer där spikarna förvandlas till fiskar. Hans inkomster fladdrar hit och dit, och han och hans fru Ingrid tycks slösa på saker som glänsande sushi-boxar och nyaste mobiltelefonen på kredit, som om dessa saker vore magiska amuletter. De har tre barn, och deras hem känns ibland som ett tåg utan stationdet stannar aldrig riktigt någonstans.
Jag däremot sparar och håller i mina kronor, nöjd med min gamla telefon som minnet av en barndomsvinter. Ingrid jagar alltid senaste modellen, hennes drömmar går på avbetalning. När Sven blev nekad, blev han kränkt och berättade för mamma, som om han väntade sig att hon mirakulöst skulle lösa allting.
Mamma försökte övertala mig att hjälpa Sven, trots hans obetalda skuld, och erbjöd mig nästan sitt eget hemOm du ger honom pengarna, får du min lägenhet, sade hon medan fönstren plötsligt öppnade och slängde ut snöflingor. Men jag avböjde, ville inte vänta på att ärva, inte på att leva med hennes generositet hängande som ett draperi över min framtid.
Mamma accepterade min beslut, men då blev allt omvänt: Sven och hans familj flyttade in hos henne för att spara pengar, utan att ens fråga mig. Plötsligt stod jag utanför, utan hem, och mamma tyckte att, Du har ju sparat, du klarar dig, som om mina besparingar vore ett magiskt paraply mot ensamhet. Sven bröt all kontakt och försvann som en dimma mellan tallarna.
Trots allt känner jag ingen skuld. Jag följer mina principer och låter min dröm vara min kompass. Jag skyddar mina hårt sparade kronor och fortsätter, även när världen omkring mig snirklar sig som en dröm där dörrar ibland sluter sig och ibland leder till nya, oväntade rum.
