Jag råkar vara 60 år gammal och bor ensam i Stockholm. Jag har inga barn och ingen make, även ifall jag en gång var gift. När jag var 25 år gifte jag mig av kärlek.
Äktenskapet slutade snabbt då min man var otrogen. Han tog med sin älskarinna hem till vår lägenhet. Självklart kunde jag inte acceptera detta, så jag packade mina saker och flyttade hem till mina föräldrar i Göteborg. Bara två månader efter skilsmässan fick jag veta att jag var gravid.
Ärligt talat ville jag inte informera min före detta man. Jag kontaktade honom inte alls. Jag bestämde mig för att uppfostra barnet på egen hand. När min son föddes fick jag sorgliga besked från läkarna. Ditt barn är väldigt svagt, och dessutom har han en obotlig sjukdom. Det är mest troligt att han inte överlever längre än till elva eller tolv års ålder.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig. Jag tog hand om min son, ammade honom varje dag, men i mitt huvud fanns bara den tunga tanken att mitt barn snart skulle lämna denna värld.
Min son levde tills han blev 15 år. Det råkade bli så att han och min pappa gick bort med bara en veckas mellanrum. Jag förlorade två av de viktigaste personerna i mitt liv.
Min pappa lämnade sin lägenhet till mig, som inte bara var rymlig utan också låg mitt i city. Jag har bott ensam alla dessa år och haft få män i mitt liv. Jag har längtat efter att ha barn, men varit orolig för att samma sak skulle hända igen, därför vågade jag inte ta några fler risker. När jag fyllde 45 köpte jag en laptop för att kunna hålla kontakt med släkten och följa nyheterna.
När släkten fick höra att jag levde ensam började de besöka mig i omgångar. De tog med presenter och små souvenirer från olika delar av Sverige. Ofta undrade de om jag hade skrivit något testamente, och om de fick veta att jag inte gjort det började de klaga på sin ekonomi. Vissa försökte till och med smutskasta andra släktingar för att framstå som bättre och mer pålitliga inför mig. Egentligen vet jag redan vem jag vill lämna lägenheten till. En bekant till mig har en dotter, Ellen, som hjälper mig helt självmant och utan egen vinning.
Min släkt vill egentligen bara åt lägenheten. Till slut slutade jag kontakta dem, men det stoppade inte deras försök.
En dag ringde min kusin, Niklas, och frågade på ett respektlöst sätt om jag fortfarande levde och vem jag skulle ge lägenheten till. Jag blev så ledsen och stött att jag blockerade alla släktingar från att nå mig.
Livet lär oss att sann vänskap och omtanke ofta kommer från oväntat håll, medan girighet och själviskhet kan skada relationer. Det viktigaste är att lyssna till sitt hjärta och ge sitt förtroende till människor som verkligen bryr sig oavsett familjeband.
