Helgmannen
Köttbullen låg mitt på tallriken, som om den väntade på att någon skulle förklara varför den fanns till. Arvid stirrade på den och hörde magen kurra som en liten maskin i fjärran.
Ebba, får jag ta en smörgås? Jag är så hungrig.
Arvid, middagen är om tjugo minuter. Om du äter nu blir varmrätten kall.
Bara en liten bit?
Kan du verkligen inte vänta? Jag har räknat på minuterna. Potatisen är färdig klockan sjutton och femton, laxen tjugotre. Måste du förstöra aptiten?
Arvid drog efter andan och satte sig snällt vid köksbordet. Ebba stod vid kylskåpet och sorterade matvaror från ICA. Allt fick sin plats: mjölken på andra hyllan till höger, osten längst ner bland mejeriprodukterna, yoghurten strikt efter datum de med kortast datum längst fram.
Får jag i alla fall ta te?
Ta. Men bara en sockerbit.
Ebba, jag är vuxen.
Du är på väg att bli diabetiker. Din pappa var, din farfar också. EN sockerbit.
Arvid tog tag i tekannan, men Ebba hade redan ställt fram muggen åt honom, hällt upp teet, doserat upp sockret med precision och placerat muggen framför honom med en nick.
Varsågod.
Han såg på muggen. Sedan på hennes rygg, vänd mot kylskåpet. Han tog en klunk. Teet var blaskigt, knappt sötat. Han sade inget.
Fönstret gick i svart redan vid sextiden oktober i Stockholm är sådan. På de lugna gatorna där man knappast hörde någon bil susa förbi, såg man lampor tändas i fönstren. Allt var som det alltid var.
De var femtiosju och femtiofem år gamla. Trettio år tillsammans. Lägenheten, skinande som ett operationsrum, stilla som en tyst läsesal.
***
Lördagsmorgon startade klockan åtta. Inte för att det var förbjudet att ligga länge, utan för att schemat började just då. Ebba skrev ner det på fredagkvällen, snirkligt i ett rutigt anteckningsblock.
08.00 Frukost
08.30 Städning med mopp
10.00 Handla på Coop vid Odenplan, livs för sig, städ för sig
12.00 Lunch
13.00 Vila
14.00 Besök hos moster Sigrid
17.00 Hem igen
17.30 Middag
18.30 TV eller bok
22.00 Sova
Arvid kunde det där utantill. Det hade varit samma lista i femton år, endast namn på släktingar och affärer skiftade.
Han skurade hallgolvet, förde moppen fram och tillbaka, och tänkte på fiske. Han mindes inte när han sist var ute. Kanske åtta år sedan, tillsammans med Håkan på Västerviksfjärden. Tre små abborrar, en mört, och de koka fisksoppa i konservburk på stranden. Håkan drog skämt tills änderna flög iväg av skratt.
Han kom då hem sent, Ebba var fortfarande uppe.
Vet du vad klockan är?
Visst, Ebba. Tiden flög iväg.
Jag ringde dig åtta gånger. Maten står i kylen. Det är inte samma sak längre.
Förlåt.
Du anar inte hur orolig jag var.
Förlåt, Ebba.
Efter detta blev det ingen fiske mer. Inte för att hon förbjöd det. Men varje gång dök något viktigare upp: ärenden, reparationer, besök, så till slut slutade han ens föreslå. Det var enklare att låta bli.
Arvid, du vrider ur trasan för torrt. Det blir ränder då.
Han gjorde som hon ville, fast skillnaden kunde han inte se. Golvet glänste. Ebba brukade säga till sin väninna: Hos mig kan man äta direkt från golvet. Arvid hörde det och tänkte att han aldrig i livet ens skulle vilja testa, hur rent det än var.
Butiken enligt planen. Lunch enligt planen. Moster Sigrid bjöd på potatispaj, småbrända underifrån. Ebba sade försiktigt, men så att alla hörde: Sigrid, din ugn värmer nog ojämnt. Arvid åt tre bitar. Just det där lilla brända gjorde dem goda.
De var hemma sjutton tjugo. Tio minuter för tidigt.
Ebba bar in kassarna, satte på vattenkokaren, tog fram ostkaka från kylen. Perfekt i formen, skuren i lika stora bitar.
Arvid satte sig, såg på osten och plötsligt kände han en sorts stilla panik. Inte på grund av bakverket. Bara… för att han visste exakt vad som skulle hända nästa dag, och veckan därpå. År framåt.
Han drack, han åt, och bänkade sig vid TV:n.
***
Dammsugaren gav upp på onsdagskvällen. Sög sämre och sämre, till slut inte alls. Arvid skruvade isär den direkt på köksbordet och såg direkt varför: det var stopp i filtret och fästet till borsten var trasigt. Lätt sak. Han hade varit tekniker på Ericsson i tjugotvå år; dammsugare var en lätt match.
Ebba kom in och stannade i dörren.
Vad gör du?
Fixar. Kolla, filtret är igentäppt och borsten har spruckit.
Ring service. Gör det inte själv.
Men Ebba, det är så enkelt.
Alltid skall du laga saker enkelt. Strumpbyx-järnet funkar inte alls längre efter dig, brödrosten blev het bara på ena sidan.
Det där var annorlunda, Ebba. Jag ser vad som är fel nu.
Arvid.
Jag är tekniker.
Ja, men på Ericsson. Du är väl ingen vitvaru-reparatör. Blir bara dyrare annars.
Någonting i honom lossnade, som en sten som legat länge. Han såg på dammsugaren, händerna, Ebbas ansikte så lugnt och tryggt.
Jag lagar den, Ebba.
Arvid
Jag. Lagar. Den.
Hon såg först förvånad ut. Sen lätt irriterad. Sen gick hon ut, kom inte tillbaka.
En timme blev det. Men dammsugaren funkade. Sög nästan bättre än innan. Arvid monterade ihop allt, ljudet var rent och jämnt.
Ebba gick förbi, kastade en blick, nickade tyst.
Han insåg att han nog väntat på ett “bra jobbat”.
***
Annonsen såg han på en lyktstolpe vid S:t Eriksplan: Reparerar gammal elektronik, utrustning, stafflier och diverse. Hör av dig. Adress och telefonnummer.
Själv hade han en gammal grammofon, Luxor, stående i hallen sen tre år. Ebba hade sagt att han kunde kasta ut den. Arvid svarade senare och ställde den tillbaka varje gång.
Grammofonen hade han köpt före bröllopet. Pappa hade lagt till pengar. Arvid lyssnade på gamla vissångare, skivorna stod på rad i studentrummet. När han och Ebba flyttade ihop packade hon undan dem i en låda in i förrådet: “Samlar damm.” Ibland kontrollerade han bara att de stod där.
Telefonen från annonsen svarade aldrig. Han bestämde sig för att promenera dit. Det var en våning i ett sekelskifteshus på Rörstrandsgatan, med fönster som spruckit och tunga knarrande portar.
Han ringde på på tredje våningen. Lång väntan, ljud av saker som välts omkull, så dörren öppnades.
Där stod en kvinna i hans egen ålder, klädd i linneförkläde med blå och gul färg på, håret i en rufsig boll, grönt färgstänk på kinden.
Hej, annonsen?
Jadå. Vad vill du fixa?
Grammofonen. En Luxor. Motorn snurrar inte. Jag försökte själv, men
Åh, en Luxor! Jag känner till dem. Har du kollat batteriet till fjärrkontrollen?
Ingen fjärr, det är något djupare.
Får jag se på den?
Nej, jag ville bara kolla först. Telefonen funkade inte.
Telefonen försvinner hela tiden. Står under soffan just nu. Ta med hit, så kollar vi! Men om du ändå är här kan du hjälpa mig för övrigt? Då får du rabatt.
***
Staffliet i vardagsrummet stod vid fönstret. Benen slaka, fästet för canvasen hängde.
Ser du, här var det en bult som lossnade, jag bytte till en skruv, den är för liten och bara hänger.
Arvid satte sig på huk, undersökte, bad om en skruvmejsel. Venus försvann och kom tillbaka med tre olika sorters mejslar. Han tog rätt, drog ut skruven, bad om eltejp, virade några lager runt och drog åt.
Det där är en provisorisk lösning, sa han. Men du behöver en M6, helst med mutter.
“M6 med mutter…” Kan jag skriva upp?
Hon tog en pensel, doppade i svart, och skrev på tidningen på golvet: “M6 med mutter!!”
Arvid skrattade. Bara sådär.
Du glömmer när du slänger tidningen.
Nej nej, jag sätter den på kylen. Nu tar vi kaffe! Har gårdagens piroger med svamp.
Han ville säga att han måste gå, att Ebba…
Gärna, sa han.
***
De drack kaffe i köket. Fönster mot innergård. Växter i udda krukor. Piroger i en hög utan servett. En hade ramlat snett.
Arvid tog en. Torr, lite svampig, men smaken. Svamp, lök och ägg, som hans mamma brukade göra.
Gott, sa han.
Tycker du? Jag brukar inte baka. Min dotter lärde mig innan hon flyttade till Uppsala. Pluggar konstvetenskap. Tjugotvå, vuxen och klok. Inte som jag.
Så ni bor själva?
Sedan ett år. Skilde oss förra hösten, nu bor vi två jag och katten Sixten.
Sixten reste på sig vid sitt namn, kikade från soffan och rullade ihop sig igen.
Var det jobbigt?
Skilsmässan? Först. Men sedan det är som att ta av sig trånga skor. När man vant sig vid smärtan, glömmer man bort att man blöder. Men när man tar av skorna känner man det. Ungefär så.
Arvid såg på innergårdens gamla alm, nästan naken, men några gula blad höll sig kvar.
Du är tekniker? frågade Venus.
Ja. Ericsson.
Intressant?
Ett jobb. Men förr gillade jag det där. Pill-rör, fiske Fiske, ja.
Berätta!
Han blev förvånad. Ingen brukade bry sig. Ebba brukade avbryta: “Vad finns det att säga om fiske?” Men Venus lyssnade nyfiket.
När jag var ung åkte pappa och jag alltid ut. Fuktig gräsmatta, dimma, sjöarna i gryningen. Doften från vattnet, knäpptyst. Man kunde höra fisken slå mot vassen.
Venus lyssnade, kinden mot handen.
Han berättade och berättade. Plötsligt insåg han att han suttit där i två och en halv timme. Klockan var nästan nio.
Herregud, jag måste tillbaks.
Självklart. Tack för staffliet. Och historien om fiske.
Historien?
Jag såg precis vattnet framför mig.
Han gick mot tunnelbanan och tänkte: När lyssnade någon så, sist?
***
Ebba satt i köket när han kom hem. Middagen var kall, täckt med tallrik. Hennes ansikte det där ansiktsuttrycket precis innan ett långt samtal.
Var har du varit?
Jag kollade grammofonen. Det blev lite sent, hjälpte till med ett staffli. Tiden gick.
Du var borta för länge.
Jag åt piroger där.
Piroger.
Ja.
Arvid, du åker för att fixa gammal Luxor och kommer hem efter nio med piroger. Hör du hur det låter?
Jag hjälpte bara till och drack te. Hon heter Venus, femtiotre, konstlärare, frånskild.
Så du har redan koll?
Vi pratade bara. Inget annat.
Ebba ställde in biffen i kylen. Hennes rörelser var precisa och branta.
Värm själv om du blir hungrig. Jag går och lägger mig.
Hon försvann. Arvid satt ensam kvar. Regnet slog mot fönstret. Han såg ut och tänkte: Regn följer inget schema.
***
Så blev det fler besök. Han tog med Luxorn, Venus fixade via en kompis. Han kom över med körsbärskaka nästa gång. De skrattade åt att Venus köpt fel bult han skruvade dit rätt.
Han berättade ibland för Ebba, men bara att han åkte till “verkstaden”. Hon slutade fråga. På något vis var det överenskommet att han ändå skulle komma hem till middag.
En kväll satt han och Venus och bläddrade i en bok om Zorn. Venus berättade om ljus och han insåg att han aldrig tänkt på det där som målarna gör med ljuset, aldrig hört någon förklara så.
Ebba väntade.
Köttbullarna…
Ebba. Lyssna.
Hennes blick var förändrad. Inte irriterad, men orolig. Riktigt orolig.
Arvid, vad händer?
Ingenting. Jag pratar med en vän. Det är roligt.
Du förstår vad du säger?
Ja. Där finns inget Ja. Vi bara pratar.
Arvid, vi har trettio år ihop. Jag gör allt för dig, håller ihop vårt hem, sköter ekonomin, tar hand om dig!
Jag vet.
Så varför är Venus roligare än jag?
Han fann inget svar. Eller, han hade ett, men kunde inte säga det.
***
Fredagen därpå packade han sin väska: några skjortor, rakhyvel, en bok han ville läsa om. Ebba stod i dörren, armarna korsade, morgonrock, perfekt knuten.
Vart?
Jag behöver ensamhet. Tänka.
Arvid, det här är idiotiskt.
Kanske. Men nu går jag.
Till henne?
Nä, jag tänker.
Arvid!
Han drog igen väskan. Vände sig om. Hennes ansikte: förvirrat. Inte argt, inte kallt. Förvirrat, som om all kontroll försvunnit.
Jag ringer, sa han.
Och gick.
***
Venus ställde inga frågor. När han ringde och frågade om han kunde sova på hennes soffa, sa hon bara: Självklart.
Han sov bland staffli och halvfärdiga målningar. Sixten la sig i fotändan på natten. På morgonen kokade Venus kaffe med kardemumma. De satt och lyssnade på P1, pratade bara om väder, om Sixtens nya kel, om kaffet som var slut.
Ebba ringde. Först varje timme. Sedan mer sällan. Arvid svarade ibland. Hon frågade alltid:
Tar du medicinen? Har du den med dig?
Ja, Ebba.
Har du varma kläder? Det ska bli frost.
Ja.
Du har tid hos läkaren om två dagar, klockan fyra. Det bokade jag i januari.
Jag minns.
Arvid, varför kan du inte bara komma hem? Vad fattas dig här?
Han väntade en sekund.
Jag ringer, Ebba.
Sedan kom sms från hennes väninna Stina: Arvid, har du blivit tokig? Ebba är alldeles förtvivlad. Sedan ringde hans chef, Stefan Nilsson, vilket nästan var komiskt: Arvid, Ebba är orolig. Vad händer? Sedan mess från Ebbas kusin Gustav.
Han insåg: Ebba mobiliserade alla. Såhär var hon alltid, med fullständig överblick, som inför en brandövning. Men nu gällde det honom.
Hur mår du? frågade Venus en kväll.
Underligt, sa han. Lite rädd, ovant.
Klart. Allt är nytt.
I morse stod jag och skulle klä mig och tog en skjorta. Inte den Ebba lagt fram. Blå, inte vit eller grå. Jag insåg: jag har inte valt själv på tjugo år.
Hon valde?
Ja. Hon sa det blev bäst. Så jag vande mig.
Venus höll tyst.
Hon älskar mig, sade han. Det vet jag.
Jag tror dig.
Men bredvid henne… försvann jag. Jag blev ett namn i kalendern.
***
Ebba kom på söndagen. Hon hittade adressen, som alltid. Arvid öppnade, de stod tysta.
Får jag komma in?
Han flyttade sig.
Hennes blick tog i alla detaljer: Venus skor huller om buller, ett färgglatt sjal, ett staffli avtecknat genom dörren.
Venus kom ut från köket. De såg på varandra.
Hej, sa Ebba.
Hej, svarade Venus.
Ebba vände sig till Arvid.
Du är okej?
Ja.
Tar du medicinen?
Ebba…
En fråga bara.
I köksdörren stod Arvid med en skål; gurka hackad i ojämna bitar, på alla håll. Ebbas andhämtning snabbade. Gurkor ska ligga i räta linjer.
Ebba, du borde inte åkt hit.
Arvid, jag har gett dig mitt liv, sa hon med svag röst. Jag har tagit hand om dig, trettio år! Allt jag gjorde var för dig.
Det vet jag.
Så varför?
Venus sa plötsligt:
Ebba, får jag säga en sak inte som rival, utan som en som sett utifrån?
Säg, sa Ebba utan att vända sig.
Omtanke är bra om någon får luft. Om någon pustar och lever. Om det blir tungt att andas bredvid, då är det inte bara omtanke längre. Du gav knappt utrymme, Ebba.
Lång tystnad.
Du känner inte vår historia, sa Ebba till slut.
Nej, sa Venus.
Arvid gick fram till Ebba, tog hennes hand, hon drog den inte undan.
Ebba, jag ansöker om skilsmässa. Inte för att jag hatar dig. Jag bara orkar inte längre.
Ebba såg på deras händer släppte långsamt taget, tog handväskan, rak rygg, perfekt hållning.
Glöm inte medicinen, sa hon mjukt. Förvaras i högra lådan, den blå burken.
Dörren slog igen.
***
Skilsmässan tog sex månader. Hon fick lägenheten. Arvid hyrde ett rum tvärs över gatan från Venus, lustigt nära.
Livet ställdes om, som ett gammalt hus man inte river, bara renoverar.
Första månaderna gjorde han konstiga saker: köpte fel bröd, det som såg gott ut istället för det rätta. Stod med konjak direkt ur kylen. Somnade inte vid tio, utan när han ville. Såg TV till ett. Kände sig barnsligt olydig.
Venus och han började långsamt, trevande, mycket varligt. Våren tog de sig ut på fiske.
Arvid hyrde spön, Venus gamla Volvo brummade, de for till en liten sjö utanför Vaxholm. Venus hade aldrig fiskat, sade hon.
De satt vid stranden. Morgonen kall, gräset blött. Och Arvid glömde termosen. Kom på det först när han letade frenetiskt i väskan.
Inget kaffe. Förlåt.
Äsch, sade Venus. Titta på dimman på sjön.
Han såg: dimman låg mjölkig, solen randig genom vattnet, rosa och blek som en dröm.
Vackert, viskade Venus.
Han drog upp en liten abborre. Venus tjöt till:
Släpp honom fri! Så liten!
Han släppte.
Hem kom de leriga. Arvid snubblade, drog med Venus; båda låg i gyttjan, skrattade så de såg ut som barn, fåglar lyfte i flock.
Jackan var hopplöst skitig.
Spelar ingen roll, sade Venus det var värt det!
Han såg på henne leran på ärmen, leendet, håret i oreda och tänkte: Det här är livet. Inte scheman. Lera och dimma.
***
De gifte sig på hösten, ett halvår efter. Liten fest: Håkan från Ericsson, Venus gamla väninna Irina, och så Sixten, majestätiskt obenägen.
Livet var stökigt och mäktigt. Venus handlade hellre penslar än mjölk. Arvid kunde fylla köket med radioapparatsdelar. Venus tappade bort nycklar varannan dag. Arvid lät skiftnyckeln ligga i kylen ibland ingen visste varför.
De grälade. Pengar, hennes penslar, hans tillfälliga verktygsplaceringar. Någon gång hittade hon hans polygrip bland salladshuvudena.
När de bråkade, räknade ingen fel. Ingen förde logg. Någon satte på kaffekokaren. Då var det bra igen. Och den andre kom också ut till köket.
***
Ebba fick höra om bröllopet via Stina. Stina visste allt.
Första tiden efter flytten levde Ebba på rutin. Allt rent, middag rätt tid. Stämde av budgeten. Jobbade på SveaByggs ekonomiavdelning.
Men på kvällarna var det för tyst. För stort. Hon satt med två koppar te på bordet av vana. Tog bort en, kände att det gjorde ont.
Hennes chef, Marianne, tog ett allvarssnack efter veckomötet.
Ebba, du är inte dig själv.
Jag klarar mig.
Andra månaden nu. Vad har hänt?
Personligt, bara.
Skilde du dig?
Ebba stirrade.
Hur vet du?
Jag Ser. Gissa varför. Jag gick också igenom det. Ett tips: börja inte med storstädningen. Börja med känslorna. Prata med någon. Inte vän, en proffsig.
Ebba ville protestera, men teg.
***
Hon fann en samtalsterapeut på nätet. En kvinna, fyrtiofem, litet kontor på Söder. Första gångerna sa Ebba knappt något alls.
På fjärde mötet:
När blev du riktigt rädd? Inte för maken. För dig?
Lång tystnad.
När han packade. När han lämnade. Allt var utom min kontroll.
Varför var kontroll så viktig?
Snön föll utanför.
Mamma sa: “Ebba, släpp inget. Släpper du springer männen.” Hon kontrollerade allt. Ändå gick pappa. Men hon fortsatte ändå.
Det var tyst och mjukt i rummet.
Så du trodde alltid att du förlorar om du släpper?
Ja.
Och?
Håller man för hårt, förlorar man ändå.
Det var svårt att säga. Men lättare efteråt.
***
Venus ställde ut akvareller på Kulturhuset. Stina övertalade Ebba att gå.
Akvarellernas ljus och öppenhet slog an något. Ebba stod försjunken när en okänd man plötsligt sa bredvid henne:
Se här, konstnären låter det vara vitt. Det gör målningen.
Ebba såg hon hade inte tänkt på det.
Jag heter Sigvard.
Ebba.
Han var tafatt. När de gick ut fastnade hans jacka, han letade efter dragkedjans päron.
Ebba grep in.
Får jag?
Hon hittade var det fastnat, drog igen. Han såg på henne som om hon räddat hans liv.
Tack, sa han. Jag har kämpat i en månad!
Du behöver ny jacka.
Drar ut på det. Ogillar affärer.
De stod kvar tysta. Han undervisade gitarr på Kulturhuset.
Jag är här nästa söndag också, sa han.
Hon lovade inget, men gick dit veckan därpå.
***
Med Sigvard blev allt mjukt. Han var änkling, drack ständigt te, spelade gitarr, glömde vilken dag det var, diskuterade allt ur en vinkel. Träd i gamla gårdar, varför de växer sådär just.
Ebba försökte organisera honom i början. Föreslog veckoplan, påpekade röran i kylskåpet, började möblera burkarna.
Han tog varsamt hennes hand.
Ebba, jag trivs som det är.
Hon såg på honom, på handen han höll. Han var inte irriterad. Bara lugn.
Förlåt. Dum ovana.
Inte dum. Bara mitt kök.
Ditt kök, nickade hon.
Och lät burkarna stå.
Det var smått men viktigt. Senare märkte hon att händerna började röra sig för att rätta till, flytta om. Men hejdade sig. Allt oftare.
På en terapisession sa terapeuten:
Du kan inte styra andra. Bara dig själv. Det är faktiskt mer spännande.
Hon funderade på det länge.
Hon började baka. Alltid efter recept, men väninnan Stina gav ett äppelkaksrecept med: kanel efter smak. Hon funderade länge hur mycket “efter smak” betyder.
Hon slog på kanel mycket. Kakan blev bitter men doftade barndom. Hon åt hälften varm vid diskbänken.
Kan du baka? Stina var förvånad.
Håller på att lära mig. Det är kul.
Stina såg på henne.
Du har förändrats, Ebba.
Jo.
Bättre nu.
Utanför log Ebba åt gatan. Utan anledning.
***
De träffades två år efter, i Hagaparken. Arvid och Venus promenerade, Ebba läste bok på en bänk och väntade på Sigvard.
Hon såg honom. Han i den där blå skjortan. Venus i lång kappa, pratsam, Arvid skrattande.
Ebba la igen boken.
Arvid fick syn på henne.
Ebba. Hej.
Hej Arvid.
Venus stannade längre bort. Gav dem plats Ebba la märke till det.
Du ser bra ut, sa han. Han menade det. Hon var annorlunda. Mjukare, kanske.
Du också.
Oktober var tyst, löven matta.
Hur har du det? frågade hon.
Bra. Vi ska åka söderut, bara ge oss iväg. Inte bestämt var.
Ingen plan?
Precis, skrattade han.
Hon såg på Venus, som beundrade träd.
Och du? frågade Arvid.
Bra. Jag försöker lära mig baka. Skojigt.
Inte alltid lyckat?
Sodan i senaste kakan växte, sprack. Men vi åt ändå.
Härligt.
Sigvard, min vän, han är väldigt disträ. Jag övar på att inte rätta honom hela tiden.
Arvid log.
Inte lätt?
Svårt. Men intressant.
Sigvard dök upp med två kaffe och en kall vetelängd.
Ebba! Jag blev osäker, köpte både kanel och vanilj!
Hon skrattade lågt.
Arvid såg på henne.
Du skrattar.
Ja, sa hon. Och var själv lite förvånad.
Venus gick fram.
Vi går, sade hon mjukt, vill inte störa.
Det är okej, svarade Ebba. Och menade det.
De sa adjö inget mer. Arvid log, Ebba log tillbaks. Venus vinkade vänligt, inget triumfatoriskt alls.
Ebba såg hur de försvann längs stigen. Arvid sade något, Venus skrattade och tog hans arm.
Sigvard räckte henne båda vetelängderna.
Välj du.
Hon tog den med kanel. Bet. Den var varm, lite smulig.
Höstparken susade av löv. Långt borta ropade barn. Moln gled sakta över himlen.
Ebba satt på bänken, åt kanelbulle och tänkte: Jag hade aldrig fått veta hur det känns att älska, inte bara kontrollera om han inte gått.
Sigvard satte sig. Hittade vaniljuppbull, räckte honom åt henne.
Tar du?
Hon tog den.
Ja.
