Robert åkte tåg en stilla onsdag, och vagnen var ovanligt tom. En äldre kvinna steg på, säkert på väg till sin kolonilott ute på landetprecis som Robert och många andra i vagnen. Minnen från hans bortgångna hustru svepte över honom. De brukade åka till sitt lilla ställe tillsammans, men efter hennes sjukdom hade han undvikit det, förskräckt av ensamheten och mörka tankar.
När tåget stannade vid nästa station vände sig den äldre kvinnan mot Robert och sa med ett leende: Idag blir det en riktigt vacker och solig dag. Vi får massor av tid att klara av något. Orden gav honom gåshudexakt vad hans fru brukade säga! Förvånad nickade han, och de började prata om årets svaga skörd, den långa, kalla vintern och hopp om bättre tider.
När de kom till busshållplatsen slog det Robert att han aldrig träffat denna kvinna förut. De promenerade tillsammans en bit, och skiljdes sedan åt. Framme på sin lott möttes han av ett hav av ogräs efter månader av frånvaro. Men samtalet på tåget hade gett honom ny energi, och han kände sig plötsligt taggad att ta sig an projektet.
Med ovanlig entusiasm satte han igång med att gräva landet och rycka bort de vildaste tistlarna. Tillfredsställelsen när han såg den svarta jorden fick honom att bestämma sig för att inte sälja lotten än. Han tog en fika på bänken, mumsade på knäckebrödsmörgåsar och drack te ur termos. Hans favorittulpaner vajade i vinden bredvid, och det fanns plötsligt mogna äpplen från det nya trädetallt lockade fram glada minnen.
Roberts humör lyfte rejält och han beslutade att besöka lotten oftare. När han plockade svamp i närmaste skog kände han hur en sten föll från hans bröst. Självklart skulle han fortsätta jobba där, det gav både glädje och mening till livet.
På hemvägen träffade han samma kvinna igen, den han mött på tåget tidigare. De delade äpplen och skrattade åt varandras misslyckade odlingar. Hon försäkrade honom att han hade många år kvar och uppmanade honom att se arbetet på lotten som livets lilla lycka och syfte. När tåget stannade och han klev av, log Robert mot den nedgående solen, nöjd och inte längre lika tyngd av sorg.
