Robert färdades med tåget en lugn onsdag. Kupén var ganska tom, och stämningen stillsam. En äldre kvinna steg på och satte sig bredvid honom, sannolikt på väg till sin sommarträdgård ute på landsbygden, precis som Robert och flera andra i vagnen. Tankarna på hans avlidna hustru fyllde hans sinne. De brukade åka tillsammans till deras egna odlingslott, men efter hennes sjukdom hade han undvikit platsen, hemsökt av ensamhet och vemod.
När tåget stannade vid stationen, vände sig den äldre kvinnan mot Robert och yttrade ord som fick det att ila längs hans ryggrad: Idag blir det en fin och solig dag. Vi har gott om tid att göra något nyttigt. Det var exakt samma ord som hans hustru brukade säga. Förvånad nickade han och de började prata om årets magra skörd, den hårda vintern och deras förhoppningar inför nästa säsong.
När de kom till busshållplatsen blev Robert förvånad över att han aldrig tidigare mött denna kvinna. De promenerade en bit tillsammans innan deras vägar skildes åt. När Robert nådde sin lott upptäckte han att ogräset tagit över marken under hans långa frånvaro. Ändå hade samtalet med kvinnan på tåget lyft hans humör och inspirerat honom att återutforska platsen.
Med förnyad energi satte han igång med arbetet, grävde i rabatterna och rensade bort ogräset. Den tillfredsställelse han kände av att åter se den rika jorden fick honom att bestämma sig för att inte sälja av sin lott än. Han njöt av en paus, sittande på en bänk, med smörgåsar och en kopp kaffe. Synen av hans favoritblommor, svajande i vinden, och de mogna äpplena under det nya äppelträdet gav honom glada minnen.
Roberts sinnesstämning blev betydligt bättre, och han bestämde sig för att komma oftare till lotten framöver. När han plockade svamp i skogen kände han sig plötsligt befriad från sorgen, och insåg att arbetet med händerna gav hans liv glädje och mening.
På vägen hem mötte han återigen den kvinna han lärt känna tidigare under dagen. De delade äpplen och skrattade åt samtalen om deras arbete på varsin odlingslott. Kvinnan försäkrade honom att han fortfarande hade mycket liv kvar att leva, och uppmuntrade honom att se sitt arbete som en källa till glädje och en meningsfull syssla.
När han gick av på sin hållplats log Robert mot den nedgående solen, kände sig tillfreds och insåg att livet, även i ensamhetens stund, kunde växa och blomma igen om man vågade öppna sig för nya möten och möjligheter.
