Vi är inte skräp, min son.
Pappa, jag sa nej. Hör du inte? Den där bråten ska slängas på tippen, inte släpas in i huset!
Min sons röst skar genom köket, och jag minns hur jag, Ingrid Johansson, stod stilla vid spisen med sleven svävande ovanför kastrullen. En droppe ärtsoppa föll ner på spisplattan och fräste till. Jag vände mig om. Stig Johansson stod i dörren till uthuset med en gammal, avskavd stol i händerna. Den var från 60-talet, med vackert svarvade ben och spår av tidens gång. Johan, vår son, stod i vägen, benen brett isär, armarna i kors.
Johnny, snälla, det är inte skräp, viskade jag och torkade av händerna på förklädet. Pappa ska restaurera stolen, se så fin snickarglädje…
Mamma, börja inte, svarade Johan utan att ens se på mig. Pappa, jag säger det för att vara snäll. Du är sjuttiotvå år. Du kan inte bära tungt längre. Kommer du inte ihåg vad läkaren sa efter att du haft högt blodtryck?
Stig sa ingenting. Knogarna blev vita där han höll om stolsryggen. Långsamt ställde han ner stolen och rätade på ryggen. Jag såg hur det tickade vid tinningen ett tecken på att han höll tillbaka känslorna.
Jag bar inte själv, sade han sakligt. Leif från grannhuset hjälpte till. Vi bar tillsammans.
Spelar ingen roll! utbrast Johan och viftade med handen. Poängen är att ni gör hemmet till ett loppmarknadsförråd. Det står redan tre byråer i hörnet. Två stolar till i uthuset. Alla era lackburkar, penslar och trasor överallt! Vet du inte hur lättantändligt det är, mamma?
Jag gick närmare och ställde mig bredvid Stig. Det luktade av trä och linolja om honom; en doft som påminde om barndomen i hans snickarbod. När vi började med det här för ett halvår sedan kändes det som om livet fått en ny början som om vi var unga igen, tiden slöts runt oss.
Johnny, vi är försiktiga, svarade jag så lugnt jag kunde. Lacken står ute i plåtskåpet, vi jobbar bara när det blåser, allt vädras ut.
Det är inget argument, mamma, sa Johan och plockade upp sin smartphone, började bläddra på något. Se här: statistik från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Bränder bland pensionärer. Vet du hur många olyckor det sker på grund av lättantändliga vätskor?
Sluta nu, Johan, sade Stig och tog ett steg fram. Jag har jobbat som ingenjör i hela mitt liv. Jag vet nog mer om säkerhet än du.
Det var trettio år sedan du var ingenjör, pappa, svarade Johan och stoppade ner telefonen. Nu är du pensionär med problem med hjärtat, och jag behöver ingen statistik för att förstå att ni leker med elden.
Vi leker inte, sa jag och kände klumpen i halsen. Vi lever. Vi tycker om det. Det ger oss glädje.
För första gången såg han på mig, och något i hans blick fick mig att frysa till; medlidande blandat med irritation, som om jag hade förlorat förmågan att förstå verkligheten.
Mamma, jag fattar att ni har tråkigt, sade han och pratade till mig som till ett barn. Men det här är ingen lösning. Jag kan anmäla er till någon förening. Eller så kan jag ordna en resa för oss alla till någon rekreationsort, kanske.
Vi har inte tråkigt, svarade Stig lugnt. Och vi vill vara hemma. Med vårt eget.
Med vad, pappa? Johan flinade. Tror du det är en verksamhet? Att dra in gammalt bråte, hälla stinkande lack på det och ställa det i ett hörn? Det är ingen sysselsättning. Det är… jag vet inte ens vad det är.
Johnny! Jag stod inte ut längre. Hur talar du till din far?
Som det är, mamma. Någon måste ju säga sanningen. Ni stänger in er i er egen värld, så får jag ta hand om följderna.
Vilka följder? Stig blev blek. Vad menar du?
Johan var tyst en stund, gnuggade näsroten och suckade. Han talade lågt:
Mamma, pappa, vi behöver diskutera det här utan känslor. Jag har inget emot att ni sysslar med något, men det måste vara säkert och vettigt. Och det där… ärligt, jag har redan funderat på att sälja huset. Alltså på sikt. Ni bor här ensamma, det finns inget nära. Pappa, ditt tryck, mammas hjärta. Vad händer om något sker och ambulansen tar en timme genom köerna?
Luften stod stilla. Jag hörde hur hunden skällde långt bort, hur löven rasslade i äppelträdet, hur mitt hjärta bankade.
Sälja huset? Stig upprepade. Vårt hem?
Inte nu genast, svarade Johan snabbt. Men det vore logiskt att köpa er en lägenhet nära mig. Studio eller en mindre tvåa. Ni behöver inte så mycket. Då kan jag även hjälpa Sofia med pluggpengar, hon ska ju börja på universitetet snart.
Jag såg på min son men kände inte igen honom. Min Johnny, som jag burit, matat, vakat över nattetid, lärt att läsa, tagit till skolan. Han pratar nu om vårt hem, vårt liv i över fyrtio år, som om det vore ett aktieinnehav i någon affärsuppgörelse.
Johan, sade jag, rösten darrade, det här är vårat hem. Vi vill bo här. Vi mår bra här.
Ni tror att ni mår bra, sa han. Men ni ser inte riskerna. Jag är bara orolig, mamma. Jag vill att ni är trygga.
Du vill att vi sitter instängda och väntar på döden, sa Stig. Är det så du vill ha det?
Säg inte så dumt, pappa. Jag vill bara att ni ska vara friska och lyckliga.
Och vi är lyckliga här! skrek Stig, och jag ryckte till. Med våra stolar, våra kommoder, vårt arbete! Vi gör något med våra händer! Vi känner att vi lever, inte bara vegeterar som pensionärer!
Johan bleknade, satte ihop käkarna, vände och gick mot huset.
Samtalet är slut för nu, sade han över axeln. Vi får ta upp det här igen. Fundera på vad jag sagt.
Jag stod tyst och såg honom gå. Sedan vände jag mig mot Stig. Han stod med böjda axlar och såg på stolen som låg kvar på marken. Jag gick fram till honom och höll om hans midja. Han höll mig tillbaka, hårt, och jag märkte hur han darrade.
Stig, viskade jag, bli inte upprörd. Han menar inget illa. Han förstår bara inte.
Han förstår inte, upprepade Stig, dämpat. Fyrtiofem år… och han förstår inte.
Vi stod tätt ihop. Sedan böjde sig Stig fram och tog upp stolen.
Jag ställer in den i boden, sade han. Jag ska ändå arbeta på den. Vad han än tänker, det rör mig inte.
Jag nickade. Gick in. Ärtsoppan var kall. Jag stängde av plattan och lutade pannan mot kylskåpet. Jag hörde Johan prata i telefon på andra sidan väggen, hans energiska, affärsmässiga röst; kvadratmeterpris, räntor, affärer.
På kvällen åt vi middag, tre vid bordet. Tysta. Johan åt snabbt utan att se upp. Stig petade mest i maten. Jag försökte prata, fråga om Sofia, om Anna, om jobbet. Johan svarade med enstaviga ord.
Sofia mår bra, svarade han. Förbereder sig för tentorna. Anna också. Jobbet flyter på.
Och hur går det i skolan, då? frågade jag. Du sa ju att hon kanske skulle bli biträdande rektor.
Hon fick det, svarade Johan. Lite mer i lön men jobbet är tredubbelt.
Hälsa till henne, bad jag. Ge Sofia en kram från mormor.
Ska göra.
Sedan tystnad. Stig sköt undan tallriken och reste sig.
Jag går ut till boden, sade han.
Stig, vila i kväll, bad jag och la handen på hans axel.
Jag måste, Ingrid, sade han kort, kysste mig lätt på tinningen och gick.
Johan följde honom med blicken och skakade på huvudet.
Envis som en oxe, mumlade han. Ni är båda såna. Lyssnar inte på någon.
Johnny…, sade jag och satte mig mittemot honom, såg honom i ögonen. Du måste förstå. Det här är inte envishet. Det är vårt liv. Vi har alltid arbetat. Pappa på verkstadsgolvet, jag på biblioteket. Dag ut och dag in. Vi sparade till din utbildning, hjälpte dig till egen lägenhet. Sen växte du upp, flyttade, bildade familj. Och vi blev ensamma kvar här. Förstår du? Ensamma i huset. Det blev tomt. Väldigt tomt.
Johan lyssnade, men hans ansikte var slutet som en låst port.
Sen såg pappa ett gammalt skåp på soptippen, fortsatte jag. Ett så vackert, antikt skåp, bara färgen hade flagnat. Han tog hem det, slipade, målade, lackade och det blev så vackert, Johnny. Det kändes som om vi fick liv igen. Huvudet funkar, händerna lyder. Det är viktigt när man är över sjuttio.
Johan teg. Till slut suckade han.
Jag förstår det, mamma. Men jag ser risker ni inte ser. Pappa har haft en hjärtinfarkt. Ditt blodtryck svajar. Ni bor så långt från vårdcentralen. Vad händer om…
Inget händer, avbröt jag. Vi är inte sjuka. Bara gamla. Men vi sköter oss själva, gräver i trädgården och handlar. Du behöver inte göra oss till invalidiserade.
Jag gör er inte till något, mumlade han och strök sig över ansiktet. Jag vill bara att ni ska ha det rimligt. Nära til vård, affär, apotek. Slippa klyva ved. Slippa elda.
Vi har fjärrvärme, sade jag. Eldar bara för bastun.
Det är ändå krångligt. Ni gör det svårare än det behöver vara. För er och för mig. Jag oroar mig jämt.
Jag såg att han inte hörde mig. Han hade redan bestämt sig: vi föräldrar i en liten lägenhet, under hans kontroll utan hobbyer, utan störande idéer.
Låt oss släppa det nu, sade jag lågt. Du är trött. Vila ut, så tar vi det i morgon.
Johan reste sig och gick till sitt gamla pojkrum. Jag dukade undan och diskade i tystnaden innan jag drog på koftan och gick ut i boden.
Stig satt böjd över stolen och slipade med sandpapper; den gulbleka lampan lyste på hans grå huvud, de arbetande händerna. Jag la handen på hans axel.
Den blir fin, sade jag.
Ja, svarade han utan att se upp. Bara lite lim på ena benet så är den som ny.
Jag väntade, sedan viskade jag:
Kanske har han rätt. Vi behöver inte ha så mycket möbler. Vi kan lämna det mesta…
Han la ner sandpappret, vände sig mot mig med sorgsna, trötta ögon.
Om vi ger oss nu, Ingrid, då är det kört. Då är det han som bestämmer. Först ingen möbel, sen får vi inte gräva i landet, sen får vi inte gå i skogen till sist säljs huset och vi får sitta i ett höghus och mata duvor, vänta på besök en gång i månaden. Vad blir kvar av oss då?
Jag visste att han hade rätt, men tanken på en sur, uppretad Johan som åkte hem igen byggde ännu en mur, en generationsmur. Jag hade alltid trott att vi inte var som andra. Men visst var vi det. Vuxna barn som tror de vet bäst, gamla föräldrar som inte vill bli styrda.
Vad ska vi göra? viskade jag.
Bara fortsätta, svarade Stig. Göra vårt. Han får tycka vad han vill.
Jag stod en stund och tittade på hans händer över veden innan jag gick in.
Nästa morgon steg Johan upp tidigt. Jag hade redan stekt pannkakor, ställt ut hemkokt sylt och gräddfil. Stig satt vid bordet, läste Svenska Dagbladet, drack te. Johan satte sig, tog några pannkakor och började smörja in sylt.
Gott, sade han kort.
Ta för dig, sade jag och drog tallriken närmare honom. Du åt ju knappt igår.
Jag såg på honom. Så vuxen, men ändå så främling. När blev han sådan?
Johnny, varför är du så arg på oss? frågade jag försiktigt.
Han såg på mig.
Jag är inte arg, mamma. Bara orolig. Det är skillnad.
Men du förstår att det här är viktigt för oss? Allt med möblerna?
Mamma, jag fattar att ni behöver pyssel. Men hitta något mindre riskfyllt. Stickning, plantera blommor…
Vi har tomatplantor i fönstret. Och blommor. Och snart gurkor.
Ja just det. Men varför också möblerna?
Jag visste att han aldrig skulle förstå känslan när man ger en gammal ting nytt liv med sina händer. Det är inte bara möbler. Det är minnen, det är bandet bakåt, känslan av att fortfarande kunna skapa, inte bara förlora.
Jag kan inte förklara, sade jag. Du måste själv förstå.
Ni vill bara inte lyssna på sunt förnuft, suckade han och reste sig. Jag åker härifrån efter lunch. Tänk ändå på vad jag sagt. Jag kräver inte att ni ska sluta bums, men börja trappa ner. Och fundera på lägenhet i stan. Jag har redan sett en ljus etta på tredje våningen nära mig.
Vi tänker på det, svarade jag, fast jag visste vad Stig tyckte.
Johan gick till sitt rum. Stig steg tyst ut på verandan. Jag började städa undan frukosten, händerna skakade. En tallrik föll i golvet och krossades. Jag satte mig ner och samlade ihop bitarna, tårarna rann utan att jag kunde hejda dem.
Ingrid, vad har hänt? Stig kom in, lyfte mig varsamt upp. Skar du dig?
Jag skakade på huvudet. Han höll om mig.
Gråt inte, sade han. Låt honom åka. Det går över.
Nej, sade jag. Han är vår son, Stig. Hur kan jag må bra utan honom?
Han är vuxen, Ingrid. Han har sitt eget liv. Vi ska inte rätta oss efter honom.
Och han ska inte rätta sig efter oss?
Stig funderade.
Nej, till slut. Men han kunde respektera. Inte styra och ställa.
Jag nickade, torkade tårar, samlade skärvorna, slängde dem. Stig hällde upp ett glas vatten, räckte det.
Tack, viskade jag.
Han strök mig över håret, kysste mig på hjässan och gick ut igen. Jag städade färdigt, bytte om och gick ut till trädgårdslandet, vattnade plantor, rensade rabatter. Det gav ro. Händerna visste vad de skulle göra, luften var frisk, solen gjorde ryggen varm. Fåglar kvittrade, vinden viskade i björkarna.
Jag arbetade fram till lunch. Kallade in männen. Johan kom ut och satt sig vid bordet. Stig tvättade händerna och satte sig mitt emot.
Vi åt tyst. Jag försökte småprata men fick inget gehör. Efter maten packade Johan sina saker och gick till bilen.
Då åker jag, sade han i dörren. Ring om det är något.
Ja, sade jag och kramade honom. Hälsa Anna och Sofia.
Det ska jag.
Stig skakade hans hand kort. Johan satte sig i bilen, vinkade halvhjärtat och körde.
Jag stod på trappan och såg efter honom tills bilen försvann bakom björkdungen. Stig la en hand på min axel.
Kom nu, sade han. Det finns mer att göra.
Vi gick in. Tystnaden blev en annan, tung och påtaglig. Jag satte mig på soffan och såg ut genom fönstret på äppelträden, molnen på himlen. Allt såg ut som vanligt, men något hade gått sönder.
En vecka gick. Sedan en till. Johan ringde inte. Jag ringde honom, men han svarade kort: upptagen, hinner inte prata, ringer sen men ringde aldrig. Jag förstod; han var sårad, väntade på att vi skulle ge med oss. Men Stig gav sig inte. Jobbade i boden, bar in nya fynd, slipade, målade, lackade. Jag hjälpte honom. Det hade blivit vårt liv. Jag ville inte ge upp bara för att min son bestämt något annat.
En kväll ringde telefonen. Jag svarade.
Mamma, hej Johans röst var spänd. Hur är det?
Det är bra, svarade jag. Hur är det med dig?
Jo då. Jag kommer ut till helgen. Vi behöver prata.
Om vad?
Det tar vi då. Jag är där på lördag.
Han la på. Jag stod kvar med luren och rysningen över ryggen. Något var fel.
Lördagen var regnig och blåsig. Jag bakade en kålpaj och väntade vid fönstret. Stig satt och läste. Vi nämnde inte att Johan skulle komma, men båda tänkte vi på det.
Vid tvåtiden körde bilen in. Johan klev ur, slog upp paraplyet, skyndade mot trappan. Jag tog emot honom.
Kom in, du blev alldeles blöt. Vill du ha något varmt, te eller kaffe? Pajen är nygräddad.
Tack, mamma, sade han och tog av sig jackan. Hej, pappa.
Hej, svarade Stig och la undan boken. Så. Vad är det nu?
Johan satte sig, strök håret bakåt med handen allvarsam, nästan dyster.
Jag har tänkt mycket, sade han. Det är dags att agera, annars är det snart för sent.
Vad ska ageras? undrade jag och satte mig intill Stig.
Jag har hittat en köpare till huset. Bra pris. Vi säljer, köper er en lägenhet i stan, ni får pengar över. Sofia får hjälp med sina studier, och ni slipper oroa er för hälsan.
Tystnad. Jag hörde regnet mot taket, klockan tickade på väggen, Stigs andetag, tunga och hackiga.
Vad säger du nu? frågade Stig, och rösten darrade.
Jag har tänkt igenom allt, svarade Johan fort, som om han var rädd att vi skulle avbryta. Ni är inte säkra här. Huset är gammalt, värmen osäker, vården långt borta. I stan är ni nära mig, jag kan hjälpa, Sofia kan komma förbi, Anna också.
Vem passar det bäst? undrade Stig. Oss eller dig själv?
Alla vinner på det, envisades Johan. Familjen är viktigare än något gammalt hus.
Familjen, sade Stig och log snett. Du tänker på familjen först när du ska driva ut oss.
Jag vill er väl! Johan höjde rösten. Jag erbjuder ett förnuftigt alternativ! Ni är inte odödliga! Vad om något händer?
Vi har inte bett dig rädda oss, sade jag lågt. Vi förstår din oro, men det här är vårt hem. Här har vi levt våra liv, och du vuxit upp. Hur kan vi bara flytta härifrån?
Genom att skriva under papper och flytta, sade Johan. Få pengar, leva normalt och sluta med tramsen om möbelrenovering!
Stig reste sig, gick till fönstret, vände sig mot sonen.
Tror du att du har rätt att bestämma över oss? frågade han.
Jag har rätt att bry mig! Om ni inte förstår allvaret, måste jag agera.
Allvar, ja… Stig skakade på huvudet. Jag ritade stadsplaner, byggde kvarter, såg till säkerheten. Och nu tror du jag inte kan fatta enkla beslut?
Pappa, det var förr. Allt är annorlunda nu. Du är sjuttiotvå. Du är en annan nu.
Ja, en som inte längre låter sig styras.
Båda stod mitt emot varandra, lika envisa, lika hårda. Den ena spegelbilden av den andra.
Slut nu, sade jag och reste mig. Låt oss prata lugnt.
Vi satte fram te, skar upp pajen. Mina händer darrade.
Johnny, jag vet att du är orolig. Men vi klarar oss själva. Grannarna hjälper om det behövs. Leif och Marianne är nära.
De är också pensionärer, fnyser Johan. Vad gör de om pappa får en hjärtattack?
Ringer ambulans, sade Stig.
Och om de inte hinner?
Då är tiden ute, svarade Stig lugnt. Man kan inte leva hela livet med rädsla. Då lever man inte alls.
Johan blev vit kring munnen. Jag såg musklerna spela på hans kindben.
Ni lever i era illusioner, sade han. Jag ser verkligheten, och ni vill bara vända ryggen.
Han gick runt i rummet, ropade nästan.
Jag vill ert bästa! Men ni spottar mig i ansiktet!
Ingen gör det, svarade jag mjukt. Vi älskar dig, Johnny. Men vi måste leva som vi vill.
Han slet sig loss, gick mot dörren.
Gör som ni vill, sade han. Men ring mig inte om något händer. Lös det själva.
Johan! jag hann inte ifatt, han smällde igen dörren.
Stig la min jacka över mina axlar och ledde mig in.
Klä om, sade han. Så du inte blir sjuk.
Jag satte mig i gästrummet, sjönk ner på soffan och stirrade ut. Stig satte sig bredvid, höll om mig.
Gråt inte, sade han. Han blir lugn.
Han kommer inte tillbaka. Inte nu, viskade jag. Det är slut.
Han klarar sig, men vi kan inte följa hans vilja. Det vore slut för oss. Vi måste leva vidare så länge vi kan.
En månad gick. Johan ringde inte. Inget svar på sms. Jag kände att han klippt banden. Det smärtade i bröstet av sorg, inte av hjärtat men av något djupare.
Stig märkte min sorg, men han teg och fortsatte i boden. En dag kom han rusande från uthuset.
Ingrid! Stolen är borta! Har du tagit den?
Nej! Tror du någon stulit den?
Vem skulle göra det här ute? Nej, här kommer ingen in.
Vi såg på varandra och jag förstod direkt.
Johnny, viskade jag.
Stig gick in, lyfte telefonen och ringde på högtalare. Efter en stund svarade Johan:
Ja?
Var är stolen? Stolen jag restaurerade?
Vilken stol?
Du vet.
Paus. Sedan sa han:
Jag slängde den på tippen sist jag var ute, när ni var i trädgården.
Tystnad. Jag var tvungen att hålla för munnen.
Vet du vad du gjort? rösten sprack på Stig.
Ni borde själva ha slängt den. Jag är trött på den där galenskapen.
Det var min mors stol! Det enda jag har kvar av henne.
Tystnad.
Pappa, det visste jag inte…
Du frågade inte ens! För mig är du inte längre min son.
Pappa…
Stig slängde på luren, gick till sovrummet och stängde dörren. Jag satt kvar.
Mamma? hördes Johans röst i telefonen. Snälla…
Johnny, sade jag. Du hade ingen rätt. Inte till stolen. Inte till vårt val. Du gick över gränsen.
Jag ville väl…
För din skull, Johan.
Jag stängde av ljudet, la undan telefonen. Stig var borta resten av kvällen. Jag åt ensam.
Tiden gick. Johan ringde någon gång, bad om ursäkt, men Stig ville inte prata. Familjebanden höll ihop, men glipan fanns kvar.
Sommaren gick. Vi arbetade vidare i boden. En dag kom grannen Marianne med färska hallon.
Ungdomarna förstår inte, sade hon. De tror att vi är färdiga, men vi har mycket kvar.
Det var först nu jag insåg att vi faktiskt hade rätt: vi lever som vi vill, och det är gott så.
Hösten kom. Jag restaurerade ett gammalt sminkbord jag hittat med Leif. Stig hjälpte först skeptisk, men snart fast igen. Det blev vackert. Vi ställde det i sovrummet.
Du är duktig, Ingrid, sade Stig när vi var klara.
Vi är ett bra team, log jag.
En kväll ringde telefonen. En kvinnlig röst:
Mamma, det är Anna. Johan är på sjukhus. En olycka. Ambulansen tog honom, läkarna säger att han är stabil, men… Kom, snälla.
Jag skakade till. Stig, kan du komma?
Vad har hänt?
Det är Johan. Olycka.
Åk, sade han. Jag blir kvar.
Jag for in till sjukhuset. Anna väntade: Han frågade efter er båda.
Hur är det? Han blir bra, sade hon. Men han är så ledsen, mamma.
Jag grät, hon grät. När jag fick se Johan nästa morgon, låg han där med bandage och såg på mig med skam i ögonen.
Mamma, förlåt.
Jag höll om hans hand.
Vila nu…
Jag fattar nu, viskade han. Nu förstår jag…
Jag stannade flera dagar. Han bad om ursäkt gång på gång. Bad mig hälsa Stig.
Jag ska hitta en likadan stol, själv restaurera, lära mig, viskade han. Bara han förlåter mig.
Jag berättade för Stig. Han sa inget först, men till slut:
Jag är glad att han lever. Men att förlåta… Jag vet inte. Inte än.
Vintern kom och gick. Våren kom. En morgon stod Johan vid grinden. Han hade med sig en stol. Själv restaurerat, noga, fin. Han bar den in till uthuset.
Pappa, sade han mjukt. Jag har själv gjort den här, för att visa att jag förstår. Förlåt mig.
Stig stod tyst. Kände på stolen.
Bra jobb.
Förlåt mig.
Vi får väl se, Johnny.
Det var inget klart “ja”, men det var åtminstone inte ett “nej”.
Johan åkte hem igen. Stolen stod kvar. Stig gick och inspekterade den ibland.
Han försökte verkligen, sade han.
Ja, viskade jag.
Då förstod han nog.
Ja.
Stig drog mig intill sig.
Han kan få komma hit igen, om han inte läxar upp oss, log han.
Självklart.
Solen gick ner på våren. Vi satt tillsammans på verandan. Fåglarna sjöng, knopparna slog ut. Vi var två, med hela livet, hela vårt val framför oss.
Ingrid, sade han plötsligt. Imorgon börjar jag med byrån vi hittade. Den är gammal och fin.
Underbart, log jag. Jag hjälper till.
Vi satt kvar, hand i hand, när kvällen lade sig mjuk och mild omkring oss. Imorgon var en ny dag. En dag där vi fortsatte vårt liv, på vårt sätt och det var tillräckligt.
