Dagbok Skrivet av mig, en svensk man
Min fru växte upp i en kärleksfull och lycklig familj. Men när hennes pappa var 57 år gammal, gick hans hustru tyvärr bort. Det var, som man kan förstå, oerhört tufft för min svärfar att leva vidare efter en sådan förlust. Vi tog då beslutet att sälja hans lägenhet i Malmö, delade pengarna och lät honom komma att bo hos oss i Stockholm tills sorgen kanske skulle lätta. Det kändes rimligt.
Jag trodde att han skulle stanna hos oss i ungefär ett halvår, och sedan köpa sig en egen bostad men så blev det inte. Han trivdes alldeles för bra med att bo hos oss. När det kom till räkningar och inköp så bidrog han inte med en enda krona. Jag lagade maten, tvättade hans kläder, städade hans rum. Själv gick han bara till jobbet han levde som om han var på semester.
Så fortsatte det i hela elva år. Till slut började han ge oss goda råd om allt och inget, ställa upp sina egna regler, och vi blev riktigt trötta på det. Då bestämde vi oss för att köpa ett litet hus åt honom utanför Uppsala. Han är frisk och pigg, fortfarande i sin bästa ålder, och han klarar sig utan problem på egen hand.
Vi ordnade huset och såg till att allt var fixat för honom. Men efter några månader började svärfar hitta på historier om hjärtproblem och diverse krämpor, allt för att försöka flytta tillbaka till oss. Det är tydligt att han bara vill vara hos oss, men jag vill inte det längre. Jag vill kunna slappna av och vara ensam med min närmaste familj. Jag är trött.
Min lärdom: Ibland är det svårt att sätta gränser, särskilt för någon man tycker om, men ibland är det nödvändigt för att hälsan och familjens ro ska bevaras.
