Det enda jag förknippar med min pappa är bråken, skrikandet, skandalerna. Vi växte upp under knappa förhållanden. Mamma jobbade sent in på kvällen för att ha råd med mat, medan pappa bara letade efter anledningar att bråka. En dag gick vi till Hötorget för att köpa grönsaker. Säljaren skämtade med mamma och vi skrattade tillsammans. Pappa såg på mamma med ett stelt, kallt uttryck och sa ingenting.
När vi kom hem blev det ett stort gräl. Han skrek så högt att hela trapphuset hörde. Senare slog han mamma. Det hände en annan grej. Pappas kollega sa på skoj att jag inte alls var lik pappa, att jag snarare liknade mamma och att jag inte fått någonting från honom. Jag var tolv år då. Pappa lämnade familjen, och sa att mamma hade bortskämt mig.
Efter det hade vi knappt pengar kvar, ens till mat. Pappa betalade aldrig något underhåll. Mamma ville inte ta strid med honom i domstol, så hon fick klara sig själv. Mamma var tvungen att hitta ett nytt jobb. Medan jag gick i skolan gjorde jag allt för att komma in på universitetet. Till slut lyckades jag få ett jobb.
Så småningom gifte jag mig och kunde äntligen hjälpa mamma. Och nyligen fick jag ett sms. Det var från pappa. Han skrev att han vill börja ha kontakt med mig igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vissa säger att jag borde träffa honom och prata. Om jag ska vara ärlig, så har jag ingen lust alls. Jag minns fortfarande när pappa lämnade oss. Han är en främling för mig. Han väcker inga trevliga minnen. Jag har valt att inte berätta för mamma om meddelandet än. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
