Ren spis
Karin. Kom hit.
Inget “snälla”. Inget “när du är klar”. Bara “kom hit”, som om man ropar på en hund.
Hon lutade kvasten mot väggen och gick in i köket. Tomas satt vid bordet och stirrade ner i mobilen. Vid fönstret, på sin vanliga plats, satt Svea Karlsson. Hon drack te. Det luktade kokt vitkål och något slags medicin som svärmor slukade nävar av från morgon till kväll.
Mamma säger att du inte städade spisen ordentligt igen, sa Tomas utan att lyfta blicken.
Jag gjorde det igår.
Dåligt gjort.
Svea ställde ifrån sig koppen med ett svagt klirr.
Jag är inte van vid att ha smuts i mitt hem, sa hon med självklar ton. Här har det alltid varit ordning och reda. Jag höll det här huset själv i tjugo år, aldrig har det varit så här rörigt.
Karin var 53 år. Hon stod i köket, i gummihandskar, med blöta händer, och lyssnade. Lyssnade igen.
Visa var det är smutsigt, sa hon. Jag torkar av.
Ja precis, visa, sa Tomas. Ser du inte själv? Eller måste man krypa på knä och peka?
Han sade det lugnt. Nästan stilla. Han pratade alltid så: tyst, utan att höja rösten, men med precision i orden.
Karin granskade spisen. Den blänkte. Hon hade skrubbat den i går kväll, slet bort flottet runt plattorna i en halvtimme. Den var ren.
Det var då något brast.
Ingen explosion, inga tårar. Hon såg på den rena spisen, sedan på Tomas med hans mobil, sedan på Svea och hennes te, och inuti blev allt stilla. Så där som innan något går sönder för gott.
Hon tog av handskarna. Lade dem på bordet.
Jag har lyssnat på det här i tjugoåtta år, sa hon. Nu räcker det.
Tomas lyfte huvudet. Svea frös med koppen i handen.
Vad sa du? frågade Tomas.
Jag sa: nu räcker det.
Hon gick ut ur köket. In i sovrummet. Tog fram en stor plastpåse från ICA ur garderoben och började packa. Inga mängder papper, två tröjor, underkläder, mobilladdare. Händerna skakade inte det förvånade henne. Hon var helt lugn, som någon som fattat sitt beslut för längesen.
Röster hördes från köket. Först dämpat, sen högre.
Tomas, hörde du inte? Stoppa henne!
Gå själv om du vill.
Karin drog på sig jackan, tog påsen och gick ut i hallen. Satte på sig skorna. Öppnade dörren.
Karin! ropade Svea från köket. Förstår du vad du gör? Vart ska du ta vägen? Du är ingenting utan honom! Ingenting!
Karin stängde dörren bakom sig. Tyst, utan smäll.
På trapphuset luktade det kattlåda från grannen på tredje våningen och nymålat från första. Hon gick ner och klev ut på trottoaren. Det var oktober, kallt och fuktigt, löven låg i blöta lager mot asfalten. Hon stannade utanför porten och tog upp mobilen.
Sofia svarade efter två signaler.
Sofia, sa Karin. Jag har lämnat.
Paus.
Lämnat vad?
Tomas. För alltid. Jag har ingenstans att ta vägen.
Tystnad. Tre sekunder. Sedan sa Sofia:
Kommer du ihåg adressen? Jag är hemma om tjugo minuter. Vänta vid porten, jag sms:ar portkoden.
***
Sofia bodde i en liten etta på Götgatan. Trångt men hennes eget. Hon hade köpt lägenheten själv sju år tidigare, när hon jobbade i receptionen på ett hotell och sparade varje krona. Hyllor överallt, växter i fönstren, anslagstavla i köket med magneter från olika städer. Det luktade kaffe och något sött, kanske kanel.
Karin satt i soffan med en kopp hett te mellan händerna, Sofia satt mittemot med benen uppdragna under sig och lyssnade noga, avbröt inte.
Berätta, sa Sofia.
Det finns inget att berätta, sa Karin. Allt är likadant. Spisen är smutsig. Soppan är osaltad. Golvet dåligt torkat. Och de tittar på mig som om jag… ja, som om jag vore en trasig maskin.
Karin, det har alltid varit så. Vad hände just idag?
Karin tänkte.
Idag såg jag på den där spisen och förstod: går jag inte nu, går jag aldrig. Jag skulle dö där. En dag bara lägga mig ner och inte resa mig. Och de skulle säga att jag slarvat med mig själv.
Sofia nickade. Sade inget mer, bara bjöd på mer te.
Den natten låg Karin i Sofias soffa under en varm filt och lyssnade på tystnaden. Riktig tystnad. Inget tv-ljud från andra rummet. Inget hostande från Svea bakom väggen. Ingen känsla av att hela tiden behöva göra något.
Hon kunde inte sova till klockan tre. Inte av oro, utan för att hon inte visste hur det var att vila utan ansvar.
Sen somnade hon ändå.
***
Telefonen var tyst i två dagar. På tredje dagen sms:ade Tomas: “När kommer du hem?” Inget “förlåt”. Inget “vi måste prata”. Bara “när kommer du hem”, som om hon var på affärsresa.
Karin läste, stoppade ner telefonen i fickan.
Rätt, sa Sofia, som såg allt. Svara inte. Han får fundera själv.
Det gör han inte, sa Karin. Han tror att jag bara kommer tillbaka när jag sansat mig. Det har han alltid trott. Att jag aldrig skulle försvinna.
Men ska du göra det?
Karin såg ut genom fönstret. Ute var det grå oktobergård, blöta bilar, kala träd.
Ja, sa hon. Även om jag inte vet vart än.
De första veckorna kändes märkliga. Karin visste inte vad hon skulle göra. Hela livet hade hon klivit upp vid sju för att laga frukost, städa, tvätta, gå till apoteket för Sveas mediciner, handla, laga igen, städa igen. Dygnet runt. Och ändå var det “för lite”, “för dåligt”.
Nu vaknade hon och dagen var tom. Inget hon måste. Nästan olidligt.
Sofia, sa hon en morgon när Sofia höll på att göra sig färdig för jobbet. Jag måste hitta något att göra, annars blir jag galen.
Leta jobb.
Vadå? Jag har ju varit hemmafru tjugoåtta år.
Men du är ju konstnär.
Karin skrattade torrt.
Var konstnär. För länge sen. Jobbade på förlag direkt efter Konstfack, sen gifte jag mig. Tomas sa att det inte behövdes, han tjänade. Och hans mamma tyckte att en ordentlig kvinna skulle sköta hemmet, inte jaga runt på kontor.
Och du gick med på det.
Ja. Jag var tjugofem, jag trodde det var kärlek. Att bli omhändertagen.
Sofia var tyst medan hon drog på kappan.
Det finns akvarellfärger i mitt skåp min systerdotter lämnade dem. Akvarellblock också. Ta dem, pröva.
Till vadå?
Du kommer ihåg hur man gör. Händerna minns.
***
Karin letade rätt på färgerna i understa lådan, inlindade i tidningspapper. Barnfärger, billiga, med en räv på locket. Akvarellblocket låg där också, tjockt papper. Hon tog alltsammans, satte sig vid köksbordet och stirrade länge på det blanka arket.
Sedan tog hon penseln.
Först gick det åt skogen. Färgen flöt inte, handen skakade, allt blev snett. Hon rev sönder tre papper, sen släppte det. Hon målade bara på, utan plan. Färg. Form.
En timme senare låg en liten akvarell framför henne: den gård utanför Sofias fönster, höstträd, grå himmel med en liten rosa strimma.
Hon såg på det och tänkte: det här har jag gjort.
Inte soppa. Inte en ren spis. Det här.
När Sofia kom hem, såg hon målningen på bordet och stannade.
Karin, har du gjort den?
Ja.
Den är fin. På riktigt.
Nej, det är snett alltihop.
Men den lever, sa Sofia. Jag har sett hundra sådana gårdar, men den här är på riktigt. Man känner det.
Karin svarade inte. Men hon slängde inte målningen.
***
I Tomas Karlssons kök utspelade sig under tiden det han inte räknat med.
De tre första dagarna väntade han att Karin skulle komma hem igen. Det var så självklart: vart skulle hon ta vägen? Hon kan ju ingenting. Pengar har hon inga, bostad har hon inte. Hon kommer tillbaka, har inget val.
Hon kom inte.
På fjärde dagen upptäckte han att kylskåpet var tomt. Helt tomt. Han öppnade det på morgonen, konstaterade att det stod en ensam fil och stängde igen. Gick till jobbet hungrig.
På kvällen satt mamma Svea vid köksbordet och såg ut som hon alltid vetat men av artighet hållit tyst.
Har du ätit?
Nej.
Inte jag heller. Har du handlat?
Nej, hann inte.
Så du varken åt eller handlade, sa Svea. Perfekt. Jag är sjuttioåtta och hade aldrig trott jag skulle sitta i ett hem utan bröd.
Mamma, du kan väl gå till ICA själv.
Pausen blev lång.
Jag är sjuttioåtta. Jag har värk i knäna. Högt blodtryck. Jag går med käpp. Och du säger “gå själv”.
Jag hann inte, jag jobbade.
Och Karin då? Hon slet för dig från morgon till kväll, och du fick henne att gå.
Tomas rätade på sig.
Det var hon som gick!
För att du pressade henne! röt mamman. Jag har sagt åt dig: var mjukare. Du lyssnade aldrig.
Du gick henne på nerverna varje dag med ditt tjat om spisen, om sopporna, om golven!
Jag ville ha det på mitt sätt! Det har jag rätt till i mitt hem!
I mitt hem, mamma. Min lägenhet!
De stirrade på varandra. För första gången på många år. Karin var borta. Hon som alltid stått emellan och tagit emot allt.
Tomas tog jackan, gick ut och slog igen dörren.
Svea satt kvar ensam i köket. Det var mörkt ute. Hon gick och tände. Öppnade kylskåpet. Såg på filpaketet. Stängde igen.
Satte sig.
Det var så tyst som det aldrig varit medan Karin bodde där.
***
November kom med köld och det första snöfallet. Karin hade då bott tre veckor hos Sofia och började långsamt komma till sig, som någon som hållits inne och plötsligt släpps ut. Först bländar det, sen vänjer man sig.
Hon målade varje dag. Köpte sig riktiga färger, inte barnfärger. Sofia hittade en annons på nätet: liten ateljé uthyres på Ånggatan nära parken. Ett tjugokvadratsrum, stort norrfönster, trägolv, billigt för att det inte var renoverat.
Karin kom på visning och förstod direkt: det här är det.
Vill du hyra? frågade ägaren, en äldre dam med stickad mössa.
Ja.
Hon hade nästan inga pengar. Säljde sina guldringar från bröllopet. Inte utan motvilja. Men sen tänkte hon: vilka minnen? Av vad?
Ateljén blev hennes tillhåll. Hon kom dit tidigt och öppnade fönstret, släppte in kall luft med doft av snö och ån. Det luktade färg, linolja, trä. Hon plockade fram burkar, papper, duk. Började arbeta. Ofta glömde hon äta.
Hon målade allt möjligt: landskap, gårdar, stilleben av det som fanns en mugg, ett äpple, en gammal sko. När blev det bättre. Händerna kom ihåg, de behövde bara tid efter tjugoåtta års tystnad.
En decemberdag ringde Sofia direkt till ateljén.
Karin, vi ska ha utställning på hotellet, de vill visa lokala konstnärer. Jag har berättat om dig. Kan du lämna in några tavlor?
Men Sofia, jag är ingen konstnär. Jag har ju nyss börjat igen.
Du är konstnär. Jag har sett dina tavlor.
Det är amatörmässigt.
Karin, sa Sofia lugnt som till ett barn, du har sagt åt dig själv i trettio år att du bara är “det ena” och “bara det andra”. Nu räcker det. Lämnar du in?
Karin var tyst.
Okej, sa hon. Jag gör det.
***
Det var där hon träffade Anders Nilsson.
Han kom till vernissagen utan att vara konstintresserad han hade bokat rum på hotellet och råkade stå i foajén vid rätt tid. Lång, skjorta i rödvitt, grå tinningar, stilla blick. Han stod framför en av Karins tavlor: vinterpark, bänk, spår i snön fram och tillbaka.
Karin gick dit för att rätta till ramen. Då hörde hon att han mumlade för sig själv:
Så kan det vara. Någon kom, satt, gick igen.
Menar du spåren? frågade hon.
Han vände sig om, blev inte förvånad över att bli ertappad med att prata med en tavla.
Ja. Jag tänkte: två kom. Satt där. Gick åt varsitt håll. Man vet inte om de hade trevligt eller bråkade.
Jag tänkte att det var en person, sa Karin. Gick dit, satt, och gick hem.
Ingen går hem i såna här krokar, sa han noggrant. Ser du, spåret slingar sig? Två personer.
Hon såg på tavlan med nya ögon.
Kanske du har rätt, sa hon.
Sen pratade de i tjugo minuter. Han hade kommit från en annan stad hans bror behövde hjälp med renovering. Anders själv kunde allt hantverk: snickeri, el, VVS. Vänster. Två vuxna barn. Han pratade inte mycket, men lyssnade desto mer. Avbröt inte. Pillade inte med mobilen. Såg på henne när hon pratade.
Det var ovant. Hon visste inte hur hon skulle bete sig.
När han tog farväl frågade han:
Har du något visitkort?
Nej, generat. Jag har aldrig gjort några.
Men telefon? Får jag?
Hon gav det. Sen undrade hon i dagar: varför? Han vill säkert köpa en tavla.
Tre dagar senare sms:ade han: “God kväll. Det är Anders, vi pratade om spår i snön. Jag skulle gärna vilja köpa tavlan, om den inte är såld.”
Den var ospld. Han kom, hämtade tavlan, slog försiktig in den. Frågade om det fanns fler att se.
De åkte till ateljén. Han tittade länge, i tystnad. Köpte ytterligare två små landskap.
Du målar fint, sa han.
Jag har inte målat på länge, svarade hon.
Varför?
Hon ryckte på axlarna. Orkade inte förklara.
Livet. Det blev så bara.
Han nöjde sig och frågade inget mer.
***
Tomas ringde i januari. Karin hade då bott i månader hos Sofia och ateljén. De var ännu gifta på papperet, hon hade inte lämnat in några handlingar.
Han ringde på kvällen, när hon stod i ateljén och gjorde klart en stor vintermålning grankvistar, kotte, ljus.
Karin, sa han.
Ja.
Hur har du det?
Bra.
Tystnad.
Mamma är sjuk, sa han.
Tråkigt att höra.
Kan du komma någon gång, bara en gång i veckan? Hjälpa till hemma.
Karin lade undan penseln.
Tomas, jag har gått. Jag bor själv. Jag kommer inte hem och sköter hushållet.
Du är fortfarande min fru.
Knappt längre. Det är bara en tidsfråga.
Karin, var inte sådan. Kom hem. Vi kan prata.
Vi har aldrig pratat, Tomas. I tjugoåtta år du och din mamma pratade, jag lyssnade och lydde.
Du överdriver.
Kanske det, lugnt. Men jag kommer inte.
Hon lade på. Händerna skakade inte. Hon blev förvånad.
Sen tänkte hon: från utsidan såg det banalt ut fru lämnar man. Vanligt. Men inuti var det som att lära sig gå igen. Varje dag.
***
Ekonomin tog tid att få ordning på. Tavlorna såldes inte ofta eller dyrt. Ibland fick hon göra kort, ibland små vyer i present. Med Sofias hjälp lade hon upp en sida på nätet med målningar. Sakta dök folk upp som följde och ibland hörde av sig.
Det räckte precis till livhanken. Ateljé, mat, kläder. Inget överflöd men tillräckligt.
Hon hade inte väntat att det skulle kännas som rikedom. Men det gjorde det.
Anders kom varannan eller var tredje vecka, ofta i samband med brorbesöken. De drack kaffe på ett litet fik nära parken, strosade genom snöiga gator, pratade. Han berättade om jobbet, om sina söner, en skulle bli pappa snart. Hon om målningarna, att hon ville pröva olja också.
Han pressade aldrig. Gav aldrig order. Hon insåg en gång att hon längtade efter hans besök. Utan honom var ateljén tystare.
Sofia, sa Karin en dag. Anders… Jag vet inte.
Vad då?
Han är så snäll. Det skrämmer.
Varför ska det skrämma att någon är snäll?
Jag väntar bara att något ska gå fel. Att under ytan gömmer sig det svåra.
Sofia såg länge på henne.
Karin, kanske gömmer sig inget hos alla?
Karin tänkte på det i flera dagar.
Sen skrev hon själv till Anders: “Vill du komma förbi på lördag? Jag har börjat på en ny stor målning, vill visa.”
Han kom på lördagen. Tittade på tavlan. Sa att det var fint. Sen gick de till fiket, och där frågade han:
Karin, har du lust att åka ut någon helg? Jag vet ett gammalt kloster, en timme bort, det sägs vara vackert i vintern.
Hon sa att hon ville.
***
Om vad som hände i lägenheten på Kungsbergsgatan där Tomas bodde med sin mamma fick Karin höra i glimtar. Ibland ringde grannen, Maj-Lis från fjärde våningen som Karin brukat prata med i trappan.
Hur mår du Karin? sa Maj-Lis. De har det hemskt där. Hör hur de bråkar genom väggen. Svea gnäller varje dag på Tomas att han lät dig gå. Han svarar tillbaka. Igår skrek de så jag nästan ville ringa polisen.
Karin lyssnade och kände bara en slags bortkopplad sorg. Ingen skadeglädje. Ingen upprättelse. Bara: så kan det bli.
Utan henne var de olyckliga inte för att de saknade Karin, utan för att ingen längre tog smällarna. De hade alltid skjutit åt ett håll nu var det slut, så träffades de själva.
I februari meddelade Maj-Lis att Svea blivit hämtad av ambulans. tryck, hjärta. Tomas ensam på sjukhuset, svart i blicken.
Karin satte på tevattnet och tänkte: man borde ringa. Tjugoåtta år trots allt. En människa även om…
Sen bestämde hon: nej. Inte göra längre som “man bör”. Hon hade alltid gjort så.
***
Mars kom med töväder. Karin gick över torget en lördagsmorgon, tygkasse i handen, köpte lite till frukost. Stannade vid en tidig grönsaksdisk, valde tomater, tänkte att hon ville måla marknaden just den här: färgerna, sorlet, människor.
Då fick hon syn på Tomas.
Han gick med sin plastpåse, tittade ner i mobilen, märkte henne inte. Han såg äldre ut, tyckte hon. Eller var det att hon såg honom för första gången utifrån? Hängiga axlar. Skrynklig jacka. Anleten grått.
Hon stod där och väntade på en känsla: rädsla? Ilska? Att vilja försvinna snabbt?
Men inget av det kom.
Tomas såg upp, fick syn på henne. Stannade.
De såg på varandra över tre marknadsstånd.
Karin, sa han.
Samma röst som alltid, lågmäld, men där fanns något nytt osäkerhet, kanske.
Tomas, svarade hon.
Han kom fram. Grönsakshandlaren bredvid blev plötsligt mycket upptagen.
Hur mår du? frågade han.
Bra.
Du ser smalare ut.
Kanske.
Mamma ligger på sjukhuset. Hjärtat.
Jag har hört. Beklagar.
Han verkade famla. Bytte hand med påsen.
Du kommer inte tillbaka? På riktigt?
Karin såg på honom, stilla. Ingen ilska, ingen medkänsla. Bara såg.
Nej, Tomas. Jag kommer inte.
Men man måste ju… leva ändå…
Du måste. Jag har börjat leva.
Han hittade inget svar. Hon betalade tomaterna och gick vidare.
Hjärtat slog jämnt. Där var vinsten det jämna hjärtslaget. Inte att hon gått. Inte att hon inte återvände. Utan att stå där framför honom och inte vara rädd. Inte kuvas. Inte tänka “jag borde vara snällare”, “jag får inte vara otrevlig”, “han har ju rätt”. Bara samtal mellan två främmande människor.
Hon valde lite sallad hos nästa, köpte färskt bröd och gick hem. Hem betydde numera ateljén.
***
Hon skickade in skilsmässopapperen i april. Fixade allt själv, utan jurist, gick till Skatteverket, fyllde i formulär. Tomas hade inget emot det. De sågs en gång för signatur, skildes det var allt.
Ingen lägenhet att dela. Tomas bodde kvar. Hon avstod från bodelning orkade inte strida. Sofia tyckte hon var dum, att hon missade pengar. Karin skakade på huvudet.
Jag vill inte ha den där lägenheten, Sofia. Jag vill leva vidare.
Pengar är inte fel.
De kommer, sa Karin. Nya pengar. Mina.
Till sommaren sågs hon och Anders varje vecka. Ibland åkte hon till honom, ibland han till henne. Han hade ett litet hus på landet, med rödvinbär, och ett gammalt äppelträd. Första gången hon hälsade på i maj stod hon länge vid trädet och såg på blommorna.
Vackert, sa hon.
Min fru planterade det, sa han rakt. Åtta år sen hon gick bort. Men trädet blommar.
De stod tysta bredvid varandra.
Anders, är du aldrig rädd? Att börja om? Vara nära någon?
Han tänkte efter.
Jo, sa han. Men du är viktig för mig. Och rädsla är ingen orsak att avstå.
Hon började skratta, helt oväntat.
Klokt.
Jag brukar slå i spikar rakt utan krusiduller.
***
När precis ett år gått från den där oktoberkvällen satt hon och Anders i hans kök sent en kväll. Han skruvade med en trilskande låda, hon satt med kaffekopp och gjorde skisser.
Det var varmt och stilla. Doft av trä och kaffe.
Karin, sa Anders utan att släppa taget om skruvmejseln, vill du flytta hit?
Hon såg förvånat på honom.
Till dig? Hit?
Han nickade, fortfarande med ryggen mot henne.
Du har ateljén där.
Jag vet. Här finns också ett rum stort österfönster. Soluppgång, har jag sagt det?
Ja.
Och?
Karin såg på skissen. På bladet: ett kök, man med mejsel, kvinna med kopp. Fönster. Utanför ett trädgårdsträd.
Jag måste tänka.
Gör så.
Kommer du inte att driva på?
Nej.
Varför inte?
Han testade lådan. Den gled stumt in.
Jag har tid, sa han. Man ska inte stressa vuxna människor.
Karin såg på skissen och log.
Bra, sa hon.
Bra att du tänker eller bra att du flyttar hit?
Jag menar bra, jag flyttar hit.
Han nickade. Slog sig ner. De satt tysta, och tystnaden var god.
***
Ett halvår gick.
Karin bodde hos Anders men lät ateljén på Ånggatan vara kvar. Hon gick dit tre dagar i veckan och arbetade. Rummet hemma hos Anders med österfönster blev hennes andra arbetsrum där gjorde hon skisser på morgnarna.
Hennes målningar såldes allt oftare. Inget stort namn, men hon hade sin lilla publik, folk som sökte just henne. Inte märkvärdigt men hennes.
Om Tomas hörde hon bara ibland Maj-Lis ringde någon gång. Svea var dålig, gick knappt ut ur rummet. Tomas hade hjälp. Jobb om dagarna. Levde sitt liv.
Karin lyssnade och tänkte på hur han en gång upptog hela hennes himmel. Hans humör var hennes väder. Hans ord hennes lag. Ute såg det ut som ett “bra hem”, men inuti var det en bur och inget lås är värre än det man själv håller innefrån.
Nu var hennes himmel annorlunda.
En tisdag i december kom hon tidigt till ateljén, innan solen gått upp. Satte på tevatten. Utanför singlade mjuka snöflingor.
Telefonen ringde. Sofia.
Hej Karin. Hur mår du?
Bra. Jag jobbar.
Har nyheter. Vet inte vad du tycker. En bekant sa att en liten galleri i centrum söker konstnärer för en vårutställning. Hon har sett dina bilder på nätet. Här är numret.
Karin tog fram en penna och skrev upp.
Sofia, de vill nog ha nåt stort och känt namn. Jag har ju inget.
Du har gjort 150 tavlor på ett år och halvt det räcker.
Nja…
Ring. Prata med dem bara.
Okej.
Hon lade på. Glodde på numret, sedan ut genom fönstret: snö, tyst, världen vit som ett nytt papper.
Hon hällde upp te, tog penseln och började arbeta. Hon skulle ringa sen. Fånga snön först, innan den försvann.
***
På kvällen kom Anders för att hämta henne. Knackade, kom in, såg henne böjd över duken.
Klar snart?
Fem minuter till.
Han slog sig ned på en pall utan att stressa. Såg på henne där hon målade. Hans blick var varsam, lugn, nästan vördnadsfull.
Efter fem minuter lade hon ner penseln, stängde färglådan.
Så där.
Fint blev det, nickade han mot duken.
Jag vet inte. Snö är svårt. Det ser vitt ut men är blått, grått, rosa, allt utom vitt.
Tänk, det hade jag aldrig trott, sa han.
Nej, det är så. Man ser men ser inte.
De gick ut tillsammans. Det var kallt och tyst, snön hade slutat falla. Luften var hög och klar.
Anders, sa Karin när de gick mot hemmet, jag fick samtal om en utställning i centrum.
Och då?
Jag funderar. Om jag vågar.
Vill du?
Hon tvekade.
Ja. Men jag är rädd.
För vad?
Att de säger att det jag gör inte räcker. Att jag inte är riktig konstnär.
Anders gick bredvid, händerna i fickorna.
Karin, vet du de där rädslorna… det värsta har du redan lämnat bakom dig. Du bodde i tjugoåtta år på en plats där du dagligen blev kallad “ingenting” och du gick därifrån med en plastpåse. Det var mod. Galleri? Får du nej så får du nej.
Hon stannade.
Du slår i spikar rakt, Anders.
Jag försöker.
Hon log, han log, svagt i lyktans sken.
Kom, nu fryser vi, sa han.
De gick vidare. Snön knarrade, lyktorna speglades i isiga pölar. Längre fram lyste husets fönster.
Anders?
Ja?
Tack.
För vadå?
För att du aldrig säger till mig vad jag måste och borde.
Han var tyst en stund.
En vuxen människa vet det själv, sa han. Jag påminner ibland bara, inget mer.
Han öppnade dörren. Doften av trä och äpplen i farstun.
Karin klev in, hängde av, gick in i köket och tände.
Allt det vanliga: bord, två stolar, fönster mot trädgården. På fönsterbrädan skissblocket hon lämnat på morgonen.
Hon slog upp det. Där var gårdagens skiss: kök, man med mejsel, kvinna med kopp, fönster, trädgård men snön fattades.
Hon tog pennan.
