Inte längre hustru
Torbjörn, har du tagit blodtrycket idag? Har du tagit din tablett? Svea tittade in i rummet och torkade händerna mot förklädet.
Herregud, Svea, lämna mig ifred med ditt blodtryck! muttrade han utan att slita blicken från mobilen. Jag har möte om en timme. Vart är min blå skjorta, den av bomull? Har du strukit den?
Men jag strök ju tre skjortor åt dig igår. Du sa att den där skulle till kemtvätten, det är ju en fläck på den
Du blandar alltid ihop allt! Dig kan man då inte lita på. Ge mig vilken som helst, då. Och gör starkt te, jag står inte ut med ditt kamomill längre.
Sveas axlar spändes, men hon sa inget och gick till köket.
Utanför fönstret var novembergrått, blött och tungt. Huset mittemot, ett åttavåningshus, var fyllt med identiska, mörka fönster bara på några ställen brann ljus. Svea Lindström, femtiosex år, stod vid spisen och såg vattnet koka i den gamla tekitteln med avskavd emalj på pipen. Hon hade tänkt byta ut den i våras. Det blev aldrig gjort. Det kom alltid annat emellan.
Hon hällde teblad i muggen, starkt som han ville ha, utan kamomill, utan mynta. Tog fram en tallrik med smörgåsar, gjorde redan klockan sex på morgonen. Rågbröd med smör och ost, två skivor, skar bort kanterna eftersom han hade problem med magen. Skar upp några tomater, även om novembertomater smakade som kartong men det är ju vitaminer, ändå. Ställde allt på en bricka och gick in.
Torbjörn Lindström, femtioåtta år, satt i fåtöljen och bläddrade på mobilen. För tre månader sen blev han avdelningschef. Förr var han helt vanlig ingenjör, som i tjugo år. Men så gick Sjunnesson i pension och Tobbe, äldst i avdelningen, fick ta över. Ny titel, högre lön fyra tusen extra i månaden och ett eget kontor. Och tydligen också ett nytt sätt att se på livet och på Svea.
Ställ det där, han nickade mot soffbordet, utan att titta upp.
Svea satte ner brickan. Tystnade.
Torbjörn, ta nu din tablett. Du sa ju igår att du hade ont i huvudet.
Jag sa ju det. Idag har jag inte ont. Nu räcker det, jag måste ringa.
Hon gick ut, stannade vid hatthyllan där hans ytterrock hängde, hennes vadderade jacka, och ett paraply med en krokig spröjs. Hon bara stod, blickade ut i ingenting. Sedan torkade hon av köksfönstret, för något måste hon ju sysselsätta sig med.
Så där hade de haft det tre veckor nu. Sedan Torbjörn fick sitt lyft på jobbet och deltagit på någon konstig företagskurs utanför Västerås, kom han hem på ett nytt sätt. Stram, nyklippt, och blicken en annan sorts blick. Hon blev först glad. Tänk att han blommat upp! Men så ändrades allt.
Han började klaga på maten. Förr åt han bara och höll tyst, nu var plötsligt soppan för salt, biffarna torra, och gröten med köttbullar, det är väl för tonåringar, inte en chef. Hon frågade om hon hörde rätt, men han såg på henne som om hon vore dum och sa:
Svea, du måste börja laga ordentlig mat nu. Ugnsbakad fisk, riktiga sallader, inte den där din Janssons frestelse en gång om året.
Så hon bakade fisk, hon lagade sallad. Han åt under tystnad. Hon trodde det var bra. Men nästa dag kom han hem butter, berättade att hans nya vän på kursen, Lasse Ekström, hade en fru som inte jobbade och skötte allt hemma, samtidigt som hon såg ut som folk.
Svea blev tyst då. Hon hade haft svar. Att hon inte heller jobbat på fyra år sen bokföringen på firman lades ned. Att hon står upp innan honom varje morgon, gör allting, köper medicinerna, håller koll på recepten, lämnar in vinterdäck på verkstan och hämtar dem igen för han har inte tid. Det gick att säga, men det föll sig inte så, för tystnaden var vana.
Två dagar senare hände det, det som omöjliggjorde vidare tystnad.
Han kom hem vid åtta på kvällen. Svea tog av soppan på spisen, kycklingbuljong, mager, för hans kolesterol. Köket doftade dill och morot.
Var har du varit? frågade hon från köket.
Jobbade över, mumlade han, drog av sig skorna på dörrmattan.
Soppan är klar. Kom och ät.
Han kom in, kikade i grytan, rynkade på näsan.
Kyckling igen.
Du har ju kolesterol, doktorn sa ju
Jag vet vad jag har. Men man blir trött på att äta sjukhusmat hemma.
Hon hällde upp i tallrikar, skar bröd. Han åt, reste sig, lät tallriken stå kvar. Gick in till vardagsrummet. Hon diskade, torkade bänken, sopade av smulor. Gick till slut in och frågade om han ville ha kompott.
Han satt i fåtöljen, stirrade i mobilen. Hon såg något rosa blinka förbi på hans skärm, men han vred den ifrån henne.
Vill du ha kompott, Torbjörn?
Han tittade länge på henne, liksom vägde något.
Nej, sa han. Lade till efter en stund: Men kan du titta på dig själv?
Hon fattade först inte.
Vad menar du?
Jag säger, titta på dig själv. När gick du senast till frisören? Håret hänger ju! Det där rutiga morgonrocken
I köket droppade kranen. Grannarna hade tv:n på, mumlade otydliga ljud.
Torbjörn, sa hon tyst.
Vad? Jag säger ju bara sanningen. Jag måste på representation! Mänskor kommer hit och vad ser de? Det går ju inte.
Vilka människor, Torbjörn? Du har inte bjudit hem någon på tre månader.
Det är för att jag skäms! Han höjde rösten, ordet föll tungt som en sten. Titta på Ekström, hans fru fräsch, modern Och du Du har blivit bredaxlad, går omkring i morgonrock, håret ovårdat
Torbjörn, sa hon, nu med förnamnet, vilket hon sällan gjorde. Du fyller sextio snart. Jag är femtiosex. Vi är inte unga längre.
Just därför! Man måste ta hand om sig. Jag tränar, jag! Du sitter bara här
Sitter bara här, hon sa det lugnt, som om någon annan än hon själv talade. Jag förstår.
Hon gick ut i köket, plockade bort brödet, släckte lampan ovanför spisen. Allt var så mekaniskt, men inuti skedde något: inget gick sönder, inget rasade, något bytte plats som när man flyttar möbler, först ovant, så nödvändigt.
Hon sov inte den natten. Låg på sin sidan han snarkade redan. Hon lyssnade. Och tänkte.
Hon tänkte på att hon i tio år levt som någon sorts maskin: stiger upp, lagar mat, handlar medicin, bokar tider, skjutsar till vårdcentraler fast bilen såldes för tre år sen, för att han inte klarade trycket bakom ratten längre, så hon tog taxi, betalade själv. Tablett efter tablett blodtryck, kolesterol, och nu också ledsmärta dyr, över åttahundra kronor per kartong. Hon skrev upp, planerade så det aldrig tog slut läkaren sagt: inga uppehåll.
Nu hade han kallat henne skamlig, bondgumma, Ekströms fru bättre.
Svea låg och såg i taket. Och vid ett-tiden på natten kom en enkel klar tanke: det räcker.
Inte jag lämnar, inte skiljer mig, inte bråkar. Bara: det räcker att hållas och inte bli sedd. Sluta vara en resurs, en kran. Nu får han ta hand om det.
På morgonen gick hon upp som vanligt, klockan sex. Bryggde sitt eget te, kamomill, som han avskydde. Satt vid bordet, mobilen i handen. Kollade in på hemsidan till frisören i centrum, den dyra, där en klippning gick på över sjuhundra kronor bokade tid onsdag. Leta rätt på kurs i stavgång i stadsparken, gratis tisdagar och torsdagar. Skrev in i kalendern.
När Torbjörn kom ut i köket klockan sju stod bara hans mugg där. Brödet i brödlådan, smöret i kylen. Fixa själv nu.
Var är frukosten? Han såg sig omkring.
Bröd finns. Smör finns. Ost i kylen, sa Svea lugnt, utan att lyfta blicken.
Han stod tyst en stund. Fixade själv. Hackade bröd, åt stående. Gick iväg till jobbet utan att säga något.
Hon såg dörren gå igen bakom honom och kände ett slags lättnad.
På onsdagen gick hon till salongen. Frisören, en ung kvinna med snedlugg och många örhängen, tittade på hennes hår och frågade:
Var det längesen du färgade?
Tre år, erkände Svea. Har inte blivit av.
Du har fått bra längd, vi gör en toning, lätta slingor, så det inte blir för skarp kant. Och så klipper vi till formen.
Två och en halv timme satt hon där. Såg huvudet förvandlas. Gick ut som någon annan. Inte yngre, men levande. Kändes nästan som att hon, den gamla, fanns där inuti.
Hon gjorde av med ettusenfemhundra kronor. På vägen hem köpte hon ansiktskräm, inte billiga apoteket utan en ordentlig, för mogen hud, över femhundra kronor men köpte ändå hon mindes Ekströms fru och tänkte: nu är det min tur.
På kvällen noterade Torbjörn håret. Sa inget.
Det väntade hon sig heller inte.
Nästa vecka tog hans blodtryckspiller slut. Förr hade Svea alltid haft koll, nu låg bara en tom ask på hans nattduksbord. Få se om han märker.
Dagen därpå letade han efter tabletter och hittade paketet tomt.
Svea! ropade han från sovrummet. Tabletten är slut!
Jag vet, svarade hon.
Varför köpte du inte nya?
Du är vuxen, Torbjörn. Fixa själv.
Paus. En lång dröm-paus.
Jag har jobb.
Jag har också saker att göra.
Vad för saker? Jo, stavgång på tisdag och torsdag, och där lärde hon känna två jämnåriga, Karin och Ragna. Karin jobbade på skola, skrattade så fåglarna flydde, Ragna redan pensionerad och vaktade barnbarn. De gick och pratade, andades luften och upplevde, för Svea, något nytt.
Till slut köpte han tabletterna själv. Kom hem med påtagen hjältemodig min, la paketet på hennes sida av sängen. Sa inget; hon heller.
Samtidigt ringde hon väninnan Birgitta, som hon känt från bokföringen på gamla firman.
Birgit, är du ledig på lördag?
Varför då?
Ska vi gå på bio eller fika nånstans?
Svea, mår du bra? Det var många år sen de fikade.
Bättre än vanligt, svarade Svea.
På lördagen träffades de. Birgitta såg på hennes hår och utbrast:
Men Svea! Du har ju fixat dig! Så fint!
Gick till salong, Svea log. Äntligen.
De tog varsin latte och bakelse, satt vid fönstret. Första blöta snön föll, smälte direkt på asfalt.
Berätta, sa Birgitta.
Och Svea berättade. Om Torbjörns avancemang, om kursen, nya vanorna. Om Janssons som blivit för salt och Ekströms fru. Om se på dig själv och skäms. Sa det rakt, som om hon beskrev någon annans liv.
Birgitta lyssnade, rörde kaffet.
Vad har du bestämt dig för?
Ingenting särskilt, sa Svea. Jag har bara slutat göra sånt han inte ser. Inte av ilska. Bara ingen mening.
Ingen mening, Birgitta nickade. Rätt så.
Jag vet inte om det är rätt. Men något annat går inte längre.
Birgitta log. De åt långsamt. Resten av eftermiddagen och ut i vintern gick de sida vid sida. Birgitta sa:
Ring igen lagom snart. Och kom ihåg nytt fika nästa lördag?
Ja, gärna, sa Svea.
På tunnelbanan hem insåg Svea att hon senast sågs med Birgitta så, utan stress, sexsju år tidigare. Alltid ont om tid, alltid viktigare saker, alltid Torbjörns problem före allt.
Hemma satt han vid tv:n. I köket stod en smutsig mugg och tallrik, han hade nog stekt sin egen äggröra. Svea tittade på tallriken. Förr hade hon genast diskat den. Nu lät hon den stå.
Var har du varit? han vände sig inte om.
Fikat med Birgitta.
Länge.
Ja.
Hon gick och tvättade sig, smorde in sig med nya krämen. Tittade i spegeln. Ingenting hemskt: femtiosex år, ett vuxet ansikte, men liv i blicken. Rynkor vid ögonen, fåror vid munnen. Slingorna i håret passade henne. Hon var en äldre kvinna, och det var faktiskt okej.
December kom med kyla. Svea köpte nya stövlar, ordentliga, skinn, inte de billiga gummistövlarna från billiga butiken. Fyratusen kronor, men det var värt det.
Något förändrades i lägenheten, svårdefinierbart. Hon lagade fortfarande mat, men slutade göra dietmiddag till honom. Hon kokade vad hon själv ville ha: ärtsoppa med fläsk, kyckling med potatis, ibland bara färdiga köttbullar när det passade henne. Hans ångkokta kotletter blev han själv utan. Ät vad som finns, läkaren har sagt, passa dig själv.
Hans skjortor tvättades nu med det andra tvättet, inget extra program. Förut tvättade hon alltid hans separat, med speciellt program så de skulle hålla formen. Inte nu.
Han märkte det. Sa inget. Ibland kom det:
Köttbullar igen?
Ja, sa Svea.
Har du slutat laga mat?
Det var soppa igår. Och gryta i söndags.
Han gick, tyst missnöjd men vad skulle han säga? Inte varför bryr du dig inte om mig längre? det är för klargörande.
Svea fortsatte gå till parken på tisdagar och torsdagar. Fick veta av Karin om en bra gynekolog, nåt hon skjutit på länge. Boka? Ja. Gratis kurs i akvarell på biblioteket på onsdagar, varför inte? Två timmar varje onsdag ingen annan klocka än penselns.
I december började Torbjörn komma hem sent från jobbet. Förr hade det betytt oro, samtal, middag som kallnar. Nu åt hon kvällsmat själv, i lugn och ro, lade sig när hon ville. Han kom hem nio, tio, ibland halv tolv. Hon frågade aldrig. Han förklarade inte.
Att han hade någon annan förstod hon inte via mobilen. En kväll när han kom hem luktade han av parfym tung, söt, främmande. Hon kände doften redan i hallen. Nåväl, tänkte hon.
Det gjorde inte ont. Hon väntade på smärta, men det kom inget sånt. Bara en sorts sliten nyfikenhet och känsla av befrielse från ansvar. Om han nu skulle gå, var det hans val och inte hennes nederlag.
Hon sa inget. Sov gott.
Tre veckor gick. Han gick till jobbet, stannade sent, ringde ibland i badrummet. En gång hörde hon från andra sidan dörren: nej men lilla Malin, på lördag Malin. Nåja.
Under dessa tre veckor tänkte hon mycket. Att trettio två år med denna man vuxit ihop till en sorts skugga. Deras son, Erik, bodde numera i Umeå med egen familj. I ungdomen var Torbjörn annorlunda glad, vitsig, gick ut och fiskade med Erik. Men någonstans på vägen sipprade det bort, oklart när.
Hon tänkte på sig själv. Att hon lagt alla år på att ta hand om honom, men ingen på att ta hand om sig själv. Inte bara det yttre. Inuti: hon visste inte vad hon själv ville eller gillade längre vilken musik, vilka böcker, vart skulle hon åka om hon vågade? Allt var tystat av år av soppa och medicinburkar.
Akvarellkursen blev oväntat betydelsefull. Hon satt i bibliotekets tysta sal, och läraren, Ann-Britt, femtiotvå år, visade hur färgerna rann in i varandra. Svea målade ett äpple och upptäckte att det inte var så farligt.
En gång i januari sa Ann-Britt: Svea, du har väldigt fin känsla för färg. Bara så och det betydde plötsligt så mycket. Torbjörn hade aldrig sagt något liknande.
I början av januari tog Malin slut. Svea märkte det på hans sätt: kom hem i tid, såg trött ut, satt vid tv:n, inga samtal från badrummet. Bleknade.
Hon kokade soppa, han åt, sa inget. En kväll satt han i köket med henne, hon drack te.
Kallt ute idag.
Ja, minus tolv ska det bli, sa hon.
Jaha.
Han gick ut igen.
Senare fick hon höra genom bekant att din Torbjörn och någon tjej men hon dumpade honom snabbt. Svea sa: Jaså? Bekant skrattade och pratade sedan om sommarstugan.
Antagligen ville den där Malin ha en etablerad chef, mysiga restaurangkvällar, spännande liv men fick en femtioåttaåring med högt blodtryck, som ville ha te på särskilt vis och nystrukna skjortor, och kanske en massa gnäll om krämpor. Inte så lockande.
Svea sörjde inte. Det var ungefär som att tandvärken äntligen gått över ingen eufori, bara lättnad.
I februari vacklade Torbjörns hälsa. Nu när ingen höll koll på rutinen blev det si och så med tabletterna. Glömde, tog dubbelt, kastade runt med blisterkorten. Hon sa inget läkaren hade sagt till honom själv.
Trycket sköt i höjden. Han blev blek, klagade på sus i huvudet, vaknade ibland om natten. En morgon sa han:
Jag är yr.
Sök läkare, sa hon.
Kan du boka tid?
Ring själv. Nummret står på kortet.
Han såg på henne. Hon drack te lugnt.
Jag minns inte hur man gör.
Du är van och påläst. Avdelningschefen. Du klarar det.
Han fixade det, bokade och gick dit. Kom hem med ny medicin.
Här är lappen.
Bra.
Kan du köpa tabletterna?
Jag går förbi apoteket imorgon. Ge mig pengarna.
Han såg paff ut, räckte över pengarna ändå. Hon köpte, lade på hans bord, inget schema, ingen lapp, bara där.
Mars kom med töväder. Sörjan svällde under husporten. Svea började promenera mer, utan stavar, bara gå. Köpte ny vårjacka, inte för stor utan i rätt modell, beige med skärp. För första gången på länge någon ny klädsel bara för att hon ville.
I mars hälsade Erik och hans fru Anna på några dagar. Erik var lång, såg ut som sin far men vänligare. Anna trevlig, lugn. De hade med sig burk hjortronsylt och en påse godsaker.
Första kvällen åt de alla tillsammans. Svea lagade ugnspotatis, inlagd sill, kalvsylta enligt sin mammas recept. Torbjörn var tyst. Erik pratade om jobbet, Anna frågade Svea om målarkursen.
Målar du, mamma?
Jag övar med akvarell.
Så kul! Får vi se?
Hon visade bladen från kursen äpple, blommor i vas, fönsterutsikt från biblioteket. Erik betraktade dem noga, Anna berömde.
Mamma, du ser ju yngre ut, på riktigt.
Det är bara frisören, sa Svea.
Hon märkte att Erik sneglade mot Torbjörn. Något var inte som vanligt, men han frågade inget.
Nästa dag, medan Anna var i affären, satt Erik i köket där Svea gjorde piroger.
Mamma, är allt som det ska?
Vad menar du?
Pappa är liksom håglös. Är han sjuk?
Hans tryck är inte bra. Han går hos läkaren, tar ansvar själv nu.
Erik kramade en degbit med handen.
Har ni bråkat?
Nej, Svea svarade sanningsenligt. De bråkade inte längre. De bara var, i varsin värld, under samma tak.
Säg till om det behövs något, mamma
Det är bra. Jag menar det, Erik.
Han trodde henne faktiskt, för hon hade rätt. Det var bra.
De åkte hem på söndagen. Lägenheten blev tom. Svea diskade. Torbjörn satt vid tv:n.
Sen en kväll kom Torbjörn ut i köket sent, hällde upp ett glas vatten, stod vid fönstret.
Erik såg ut att må bra.
Ja.
Och barnen, sa han, hann inte säga mer.
Ja.
Han drack ur, gick ut. Hon stod kvar, tittade ut där vintermörkret låg över gården och snön låg kvar i tunnaste lager.
April startade med att Torbjörn fick ett tryckfall. Inte ambulans, men han tappade balansen i hallen på morgonen. Ropade på henne.
Svea. Det känns inte bra.
Hon gick ut och såg honom sitta på golvet, ryggen mot väggen röd i ansiktet, svettig.
Kom, sa hon och hjälpte honom till sängen. Tog blodtrycket 185/110. Inte bra.
Ta en snabbtablett, de finns i nattduksbordet. Ligg still. Jag kollar igen om en stund.
Vart ska du?
Jag sitter i köket.
Hon kokade te, såg vattnet koka. Han prasslade med medicinen. Trycket gick ner, till 160/95. Okej.
Ligg kvar idag.
Jag borde jobba
Ring jobbet och sjukanmäl dig. Du stannar hemma.
Han blev kvar. Hon tog in te och skorpa. Bara för att. Det är skillnad på att inte vilja serva och att se någon lida.
Han låg och stirrade i taket.
Svea, sa han efter lång tystnad.
Vad?
Jag har nog varit lite korkad de senaste månaderna.
Hon svarade inte. Satt på sängkanten.
Ja, Torbjörn, sa hon lugnt. Du har varit dum.
Jo… han såg upp i taket befordran gick väl åt huvudet. Trodde allt skulle bli annorlunda. Att jag liksom nått något.
Det har du. Du är chef nu.
Jo. Och du är kvar… sådan du alltid är han tystnade men det var inte det
Jag vet vad du menade, sa hon tyst.
Hon tog muggen, gick ut. Det var ingen försoningsscen, inga tårar, bara en enkel överenskommelse om något.
April passerade, maj grönskade. Svea fortsatte i parken, fortsatte akvarellkursen. Karin tog med henne på teater första gången på tio år. Efteråt tog de juice i foajén, satt i salongen och Svea tänkte: det här är lycka att sitta i ett mörkt rum och se riktiga människor spela andras historier.
Hon var femtiosex, men insåg att det inte var slutet på någonting, snarare början på något nytt.
Med Torbjörn hade de hittat sin parallella bana. Han kritiserade inte maten längre, nämnde inte Ekströms fru. Ibland pratade de hyggligt, ibland bara tyst. Det gjorde inget. Hon kände sig inte längre skyldig eller bunden.
En dag bad han henne beställa medicin via nätapotek.
Jag kan inte sånt där du fixar ju sådant.
Torbjörn, det är bara att lägga i varukorgen, du klarar det.
Men du är bättre på det.
Jag är bra, men det blir du också.
Han kämpade. Ropade en gång, fick hjälp, beställde själv.
Det var viktigt: att inte göra något åt någon som kan själv.
I juni blev det varmt. Hon köpte en ny sommarklänning, blommig, tunn. Tog på sig och såg i spegeln såg ut som sig själv, inte någon bondmormor, bara en kvinna i fin klänning.
Hon insåg att gamla par löser sitt liv olika: vissa i ständigt gräl, vissa som bästa vänner, andra i kyla. Hon och Torbjörn var något fjärde; inte krig, inte frid, inte likgiltighet, men en sorts jämvikt. Man delade tak men var själva.
Hon visste inte vad framtiden hade. Ibland tänkte hon på Birgittas fråga om skilsmässa. Inte avfärdat, men inte bråttom. Först hitta sig själv.
Sommaren gled förbi. Hon åkte upp till Erik i Umeå, ensam, utan Torbjörn, första gången på flera år. Han stannade hemma arbete. Hon packade, broderade en kudde till barnbarnet, lärde sig på Youtube och åkte.
Två veckor med Erik, Anna och barnbarnen Stina på fyra år och Olle på sex. Den sortens omsorg var annan: inte kravfylld, inte livsavgörande, utan något man ville ge.
Erik frågade varje kväll om läget. Hon svarade ärligt: Vi har det svårt, men det går ändå. Han kramade henne, inga råd. En god son.
Hon återvände hem solbränd och utvilad. Torbjörn mötte henne och bar in väskan. Sa: Välkommen hem. Det räckte så.
Augusti blev kvav hon ställde in en liten fläkt i sovrummet, köpte en vattenmelon på torget, åt hälften själv, la resten till Torbjörn. Han smakade och sa tack. Första gången på länge.
September kom med svala morgnar och prasslande löv från popplarna, och då en fredagkväll hände det.
Han kom hem i skymningen, grå i huden, gick försiktigt. Hon satt i köket med en bok.
Svea, sa han från hallen. Jag mår dåligt.
Vad är det?
Tryck i bröstet, huvudvärk. Tror det är blodtrycket.
Hur länge?
Sedan lunch ungefär. Tänkte det skulle gå över.
Tablett?
Ja, klockan tre. Hjälpte inte mycket.
Sätt dig.
Han satte sig vid köksbordet. Hon tog fram manschetten: 190 över 115. Sämre än i april.
Torbjörn, det är allvar. Du behöver ambulans.
Äh, räcker med en tablett till
Nej. Tryck i bröstet, högt blodtryck du ska ha vård nu.
Ring ambulansen då
Där stannade hon, stod still med blodtrycksmätaren i handen, såg honom: gråsliten hud, oroliga ögon, handen vid bröstet. En människa det är synd om.
Men hon såg också allt det andra: alla gånger han inte såg henne. Orden han inte kan ta tillbaka. Och insikten att han redan förlorat henne, långt innan hon slutade laga maten.
Torbjörn, sa hon lugnt. Du har mobil. Du kan numret.
Han såg oförstående ut.
Va?
Ring 112. Säg adress, säg att det gäller tryck och bröstsmärta. De kommer.
Svea hans röst var tunn, nästan barnslig. Ska du inte följa med?
Jag har redan hjälpt dig: tagit trycket och talat om vad som behövs. Resten får du ta själv.
Men jag
Torbjörn, hon la mätaren på bordet du kan det här. Du är vuxen, avdelningschef. Nu får du visa det.
Hon gick ut till sovrummet, drog dörren till, inte smällde men försiktigt. Från köket hördes till slut hans röst, svag och darrig:
Ja, hej, ambulans. Adressen är…
Hon hällde te, kamomill, det där teet han avskydde. Tog muggen, gick till köket, passerade honom där han satt och pratade med SOS. Han sneglade på henne. Hon ställde sig vid fönstret, såg ut i regnmörkret.
Gården nedanför var tom. En ensam lampa lyste gult mot blöt asfalt, poppellöven som redan hade fallit, mörka av regnet. Ingen satt på bänken utanför porten.
Han avslutade sitt samtal. Tystnad.
De är på väg, sa han.
Bra, sa Svea.
Följer du med till sjukhuset…?
Hon vände sig från fönstret, såg på honom. Huden grå, oroliga händer över bröstet. Hennes medlidande var äkta, ingen triumf. Han var en gammal, sjuk man.
Nej, Torbjörn, sa hon stilla. Det är sjukvårdarnas jobb. De tar hand om dig.
Hon tog sin kopp, gick till rummet, drog igen dörren. Satte sig på sängkanten, såg på poppeln utanför. Från köket hördes dämpat ljud ett stilla prassel. Sedan tystnad. Sedan hissens avlägsna skrammel.
Ambulansen kom efter tjugo minuter. Hon hörde dörren, främmande steg, ord: blodtryck, EKG, möjlig inläggning. Hans röst, ursäktande, som en pojkes.
Finns fru hemma?
Ja. Men hon… följer inte med.
Paus. Vårdarens neutralitet:
Okej. Klä på dig, vi åker.
Dörr. Hiss. Tystnad.
