Min son gifte sig när han redan hade fyllt trettiotre år. Numera är det inget märkvärdigt, men förr i tiden betraktades det som sent. Han tog sitt beslut att gifta sig när hans flickvän blivit havande. Vi var glada, för vi väntade vårt första barnbarn. Det blev en liten flicka. Ja, vi var verkligen så lyckliga alla tillsammans. Min svärdotter visade sig inte vara något dåligt val alls; hon är en utmärkt värdinna, håller alltid hemmet skinande rent, är ung och rar och förvånade mig dessutom genom att kunna sticka, för det har annars inte varit min starka sida. En mild och trevlig ung kvinna, med ett sunt och gott temperament och viktigast av allt: min son är nöjd. Vad mer kan en mor önska sig?
När mitt lilla barnbarn fyllde tre meddelade de att en till var på väg. Ytterligare en son föddes till världen. Samtidigt började de rusta upp det gamla huset, det vi fått efter min mormor. Allt såg hoppfullt ut, och vi gladde oss alla. Inte ens tre år senare berättade min svärdotter att ännu ett barn var väntat. Och ytterligare två år efter det kom beskedet om en fjärde graviditet.
Vi har levt en dag i taget på min sons löner. Han hittar alltid vägar att få extra inkomster, kan laga och renovera det mesta själv, och det är nästan så att han alltid har något byggprojekt på gång. Fastän han bara är en enkel lastbilschaufför reder han ut det galant. Men jag undrar ibland varför ville han skaffa ett tredje barn? Han är ju sällan hemma, alltid upptagen med arbetsdagar och extraknäck.
Inför julen fick jag en lapp från svärdottern med allt barnen behövde. Tror du det stod godis eller leksaker? Nej, inget sådant. På listan fanns bara nödvändigheter: massageolja, sockor, strumpbyxor, vantar sådant som knappast någon annan kommer ihåg att köpa. Reklambladens erbjudanden spelar ingen roll.
Jag frågade min son var de tänkt föda barn nummer fyra. Han avfärdade min undran lite nonchalant.
På något vis har jag lyckats uppfostra en ansvarsfull och arbetsam son, som inte är rädd för att kavla upp ärmarna och ta tag i det som behövs. Hans hustru har närmare trettiofem år på nacken nu, har aldrig haft ett vanligt arbete, inget arbetsliv att falla tillbaka på. Det skulle inte förvåna mig om det om några år kommer en femte. Men jag, jag kommer inte vara här för evigt. Någon gång är jag bara för gammal för att orka hjälpa till. Hennes mamma gick bort för några år sedan nu har hon bara mig. Åtminstone har huset blivit klart, men de är många att dela på rummen än, fyra små barn gör ingen villa.
Jag frågade svärdottern en gång: Och när barnbidragen tar slut, vad ska ni hitta på då? Hur ska du hitta jobb när du fyllt fyrtio och aldrig stått på en arbetsplats? Hon svarade bara att det ordnar sig. Men tänk om något skulle hända min son, Gud förbjude? Hur skulle jag då kunna hjälpa till? Hur skulle vi kunna ta hand om en hel flock barn?
Jag har även en andra son, och han förebrår mig ofta för att jag så sällan hinner träffa hans barn. Mitt hjärta gör ont av skuldkänslor all min tid går åt till att hjälpa den äldste sonens växande familj.
