Jag har aldrig träffat min pappa och min mamma hälsade sällan på. Först långt senare fick jag av personalen på barnhemmet veta hur jag hamnade där. Jag var knappt ett år gammal när jag fick lunginflammation. Helt utmattad av sjukdomen slutade jag att gråta. I flera dagar låg jag tyst i spjälsängen och livet försvann långsamt ur mig, medan min sorgsna mamma satt i rummet bredvid och drack brännvin.
Jag föddes in i en familj där min mamma älskade alkohol. Hon drack dag ut och dag in, och ljudet av hennes klirrande flaskor höll mig vaken om nätterna. Grannarna hade börjat klaga på att jag grät så mycket, så en dag bestämde sig min mamma för att ta mig till sjukhuset. När sjuksköterskan kom för att undersöka mig upptäckte hon att jag var täckt av brännskador mina kläder hade fattat eld. Det krävdes tre personer för att släcka lågorna och jag fördes direkt till akuten där de tog hand om mina brännskador. Under hela min tid på sjukhuset kom min mamma inte en enda gång för att hälsa på mig.
All den lycka jag senare fann på barnhemmet följde med mig även efter att mitt första barn föddes. Jag fick utbildning, ett bra arbete, och min lägenhet i Stockholm var stor och vackert inredd. Att bo där fyllde mig med glädje. Jag älskade min nyfunna familj, även om den var brokig och inte helt traditionell. Enda problemet var att vi saknade vårt eget barn…
Min make och jag beslutade oss för att adoptera en liten flicka från ett barnhem. Hon var bara två år gammal när hon kom till oss. Många försökte avråda oss men vi valde att följa vårt hjärta. Vi tog med henne när vi flyttade till Göteborg och oroade oss lite för möjliga genetiska sjukdomar, men hon har varit fullt frisk ända sedan dess!
Varje dag tackar jag Gud för att jag kunde tänka självständigt och inte bara lyssnade på andras varningar. Inga av läkarnas skräckscenarier har slagit in vår dotter är frisk och växer som hon ska. Jag tycker att det alltför ofta skylls på dåliga gener när något går snett för ett barn. Som om inte vår omsorg och hemmiljön spelar någon roll, utan att allt alltid handlar om biologiska föräldrar och arv. Men det allra viktigaste är kärlek och att barnet får känna sig behövt för att kunna bli en bra människa.
Nu när jag snart har varit adoptivpappa i fem år är jag faktiskt riktigt nervös. Jag älskar min son lika mycket som min biologiska dotter båda är min familj. Ändå är jag orolig, för jag vet inte hur Anna kommer att reagera om hon får veta att hon är adopterad. Jag vet inte heller hur jag ska prata med henne om det om hon skulle fråga. Kommer hon att förstå? Tanken på att någon annan berättar för henne innan jag gör det skrämmer mig ännu mer än själva samtalet.
Genom allt har jag lärt mig att kärleken till barn är vad som formar en familj inte blodet, inte namnet, inte rötterna. Familj handlar om hjärtat.
