Elin stod framför spegeln i hallen och talade allvarsamt till sin egen spegelbild. Dräkten satt okej. Håret ordnat. Ansiktet ja, det är som det är, fyrtiosex år syns ju, men man får bära det med stolthet. Det viktiga var att inte börja stressa upp sig. Det här var bara ett jobb. Bara ett nytt kontor, nytt skrivbord, nya samtal.
Hennes väninna Agneta hade insisterat på att följa henne dit och gav sista pepp i hissen:
Kom igen nu, Elin. Du är proffs. Tjugo års erfarenhet är inget skämt.
Tjugo år, upprepade Elin, och ändå blev jag sparkad.
Javisst, men nu har du erfarenhet! Sånt kommer man långt på.
Agneta, Elin log snett, gå nu, du kommer för sent till jobbet.
Kontoret låg i en lugn gränd på Södermalm. En pampig fyravåningsbyggnad med kolonner och glasdörrar. Vakten i kavaj nickade artigt när hon samlade sig, drog in ett djupt andetag och gick in.
Receptionisten pekade mot trapphuset.
Chefen väntar på dig på tredje våningen. Rum trehundratvå.
Tredje våningen. En korridor med anonyma dörrar. Och där, med mässingsskylt: 302.
Elin knackade. Gick in.
Och frös till bakom skrivbordet satt Henrik.
Hennes ex. Han, som hon en gång pillade ut en flisa ur fingret på, som hon bakade bullar åt under tentaperioden, som hon förlät sådant som ingen borde förlåta. Han, efter vilken hon tre år knappt kunde sova hela nätter.
De såg på varandra.
Pausen var exakt så lång att den låg och balanserade på gränsen mellan att stanna och att gå. Inget mitt emellan fanns.
Det var som om ödet stod och blinkade på henne med busig självironi.
Och Henrik han såg för jäkla bra ut. Typiskt.
Visst, Elin hade tänkt sig det här mötet. Målat upp honom som en vissnad version efter åtta år: tunnhårig, med litet mage, sådär allmänt sliten, som livet själv. Men nej. Snygg kavaj, frisyr, hela auran av någon som kommit till freds med sitt samvete. Grånande tinning. På skrivbordet laptop, kalender och en liten kaktus, herregud. Som en symbol, förstås.
Elin, sa han. Inte fru Lund, inte hej, bara Elin. Som om det var igår de åt middag tillsammans.
Hej, Henrik, sa hon.
Han pekade på stolen. Elin satte sig, höll väskan i knäet det kändes viktigt att hålla i någonting, om så bara väskan.
Jag har ditt CV här, sa han. Nickade mot papperet. Har redan läst igenom.
Okej.
Tjugo år på sekretariatet. Impad.
Ja.
Hans röst var jämn, saklig. Han tittade snett förbi henne, mot hennes vänstra öra. Den där professionella minen folk har när de låtsas att det inte är något.
Jaha, vi leker proffsmänniska, tänkte Elin. Fine. Vi kör.
Kan du berätta om senaste jobbet? bad Henrik.
Så började det.
Elin berättade: lugnt, sakligt, miljoner papper, system, vilka program, antal underställda. Allt var i ordning. Men inne i huvudet: ett helt annat samtal.
Det är ju HAN. Han som sa du förstår mig aldrig och stack till en annan från bokföringen.
Vilka IT-system jobbade ni i?
Hon radade upp. Och tänkte samtidigt: det här är alltså mannen som gjorde att jag inte kunde äta på tre månader och fan knappt sov på ett halvår.
Ingick det affärsmöten med partners i dina arbetsuppgifter?
Ja, planering och koordinering av möten på ledningsgruppsnivå.
Här satt han, mannen, i grå kostym.
Henrik nickade, antecknade eller låtsades anteckna. Elin sneglade på pennan och kunde inte låta bli att undra över livets supersubtila, nästan sadistiska form av ironi ibland.
Utanför gränden höstlöven trötta på asfalten, en vanlig oktober i Stockholm. Men i rummet: åtta år, en skilsmässa, domstolstrassel om lägenheten, mer domstol om sommarstugan, nätter när Agneta fick hålla luren mot hennes tystnad bara för att Elin inte orkade ett ord.
Och så han. Med kaktus.
Varför lämnade du förra tjänsten? frågade Henrik. Rösten neutral, bara ett jobb.
Nedskärningar. Hela avdelningen lades ner.
Jaha. Paus. Fungerade du bra med företagets ledning?
Ja. Jag hade direktkontakt med VD och styrelse.
Kan du hålla på konfidentialitet?
Ja, självklart.
Henrik såg på henne. Några sekunder. Elin mötte blicken, varken med leende eller kyla. Bara mötte.
Bra, sa Henrik och la ner pennan. Jag skulle vilja fortsätta samtalet över en kopp kaffe lite mindre formellt?
Här, just här, kände Elin hur inuti något spände sig aningen. Inte rädsla. Snarare en föraning, att nu övergår samtalet i något helt annat. Och det måste man vara förberedd på.
Det går bra, svarade hon lugnt.
Henrik reste sig, gick mot espresson vid fönstret. Ryggen mot henne. Elin såg på hans nacke och tänkte: nu kommer han säga något. Något viktigt eller i alla fall obekvämt. Något, som krävde kaffe.
Maskinen fräste till. Henrik svängde om:
Du ser riktigt bra ut, sa han plötsligt, med det där privata du:et.
Elin svarade inte.
Han ställde koppen framför henne, gick tillbaka och satte sig.
På riktigt.
Elin betraktade koppen. Sen tittade hon på honom.
Tack, sa hon, lika coolt.
Henrik tvekade.
Elin, jag vill säga något. Inte som chef, utan som någon som känner dig.
Elin noterade det som när piloten plötsligt kommer ut ur cockpit med det där ansiktsuttrycket som betyder nu säger jag något oväntat, men viktigt.
Jag är glad att det var du som kom hit idag, sa han.
Bara en slump, svarade Elin.
Kanske. Han log. Men det gläder mig. Du är proffsig, det märks direkt. Jag har verkligen behov av någon sån.
Okej.
Men jag skulle vilja Henrik vägde orden försiktigt, som när man balanserar på svart is att vi kan förstå varandra rätt. Från början. Inga gamla historier. Ett rent blad.
Så var det ute.
Elin ställde koppen ifrån sig.
Rent blad. Så nu heter det så. Åtta år och rent blad. Rättegång om lägenheten rent blad. Tre månader då hon knappt fick i sig mat rent blad, tydligen.
Hon väntade, såg på honom, som på en tavla man måste betrakta noga innan man bestämmer sig.
Henrik, sa hon. Så du föreslår att jag får jobbet på villkor att jag glömmer allt som har varit?
Han höjde lätt på ögonbrynet.
Jag föreslår att vi börjar från noll. Inte riktigt samma sak.
Jo, sa Elin. Det är samma.
Tystnad. Kaktusen stack upp taggigt och likgiltigt.
Förstår du, fortsatte Elin, jag tänker inte älta gamla tider. Jag har varken lust eller tid. Men jag tänker heller inte låtsas att de inte har funnits. För det är mitt liv. Inte en sida man bara river ut.
Henrik tystnade. Hans blick gick inte att läsa. Det låg något där hon först inte kände igen respekt.
Du har förändrats, sa han till sist.
Ja, medgav Elin. Det har gått åtta år.
Henrik reste sig, gick fram till fönstret, stod där ett tag. Vände sig om.
Elin. Rösten mild. Jag vet att jag gjorde fel. Då. Det är inte rent blad. Du har rätt. Det har hänt, och jag betedde mig illa.
Elin såg på honom.
Det där hade hon inte kunnat vänta sig, hur många gånger hon än fantiserat om mötet. I hennes huvud hade han ofta varit arg, kall, hånfull. Men att han skulle erkänna att han gjort fel det fanns inte på kartan.
Det var faktiskt fint att höra, sa hon lågt. Även om det kommer sent.
Ja, han nickade. Sent.
Tystnaden blev inte tryckt längre.
Vad gäller tjänsten jag vill erbjuda dig rollen som administrativ chef. Det är mer ansvar än sekretariatet. Bra villkor, heltidslön: 53 000 kronor i månaden. Du bestämmer.
Elin var tyst några sekunder.
Jag ska fundera på saken, sa hon.
Bra.
Hon reste sig, tog sin väska. Henrik ställde sig också upp, denna gång utan någon chefsmask på.
Elin, sa han när hon var vid dörren.
Hon vände sig om.
Tack för att du inte gick därifrån när du såg mig.
Elin övervägde svaret.
Jag trodde faktiskt själv att jag skulle gå, svarade hon ärligt.
I korridoren stannade Elin upp och lät dörren med den glänsande skylten stängas bakom sig.
Ute vid gränden väntade Agneta med kaffe från automaten. När Elin kom ut såg Agneta hennes ansikte och frågade:
Nå? Hur gick det?
De erbjöd mig jobbet, sa Elin.
Bra jobb?
Ja. Administrativ chef.
Oj. Agneta tystnade. Och chefen?
Henrik.
Agneta letade i hennes ansikte.
Henrik? Din Henrik?!
Exet, rättade Elin.
Och vad sa du då?
Att jag skulle fundera.
Elin tog koppen och drack en klunk. Automatkaffet var ju sämre än det uppe i styrelserummet. Men ändå på något sätt mer välbekant. Hemmavan.
De gick tillsammans mot Mariatorget. Löven prasslade blött av höst under fötterna. Solen kämpade sig fram mellan molnen, inte för att värma, bara för att vara där.
Men den här gången väljer jag själv, log Elin svagt. Ingen annan. Bara jag.
