Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu, när du är sextiotre, vill du plötsligt ändra ditt liv?
Karin satt i sitt favoritfåtölj och stirrade drömskt ut genom fönstret, försökte låta dagens skeenden glida av. För bara några timmar sedan hade hon bekymrat sig över kvällsmaten och väntat på återkomsten av Bengt från sin mystiska fisketur. Han kom hem utan abborre, men med nyheter som länge legat på hans tungspets, och nu flöt de ut som en surrealistisk dimma.
Jag vill skilja mig och hoppas du kan förstå, sade Bengt plötsligt, hans röst vindlande och blicken förlorad någonstans över Göta kanal. Barnen är vuxna, barnbarnen bryr sig inte, vi kan bara sluta utan gräl.
Fyrtio år har vi levt ihop och nu vill du förändra allt? viskade Karin, likt en mosaik av förvirring. Jag har rätt att veta vad som väntar.
Du får lägenheten i Malmö, jag tar över vår sommarstuga i Småland, allt var redan beslutat av Bengt, som om reglerna i drömmen var utskrivna på pergament. Det finns inget att dela, och till sist blir ändå allt kvar hos flickorna.
Vad heter hon? frågade Karin, ord som föll som snö över takåsarna.
Bengt rodnade, samlade ihop sina fiskelådor och låtsades höra Norrköpings klockor. Karins misstanke om en konkurrent blev plötsligt till en betsande skuggfigur. I hennes ungdom fanns aldrig sådana problem, och nu var hon övergiven och mannen lockades av en annan verklighets kvinna.
Det ordnar sig nog, mamma, försökte Elsa och Tove trösta. Du ska inte bry dig om pappas tilltag.
Det kommer aldrig bli bra, suckade Karin. Ingen idé att försöka ändra, jag vill bara leva och glädjas åt ert lycka.
Elsa och Tove for till stugan för att tala allvarligt med Bengt. När de återvände flöt ut deras ansikten som stormiga Öresundsvågor; ännu ville de inte berätta sanningen. Istället började de tala om friheten att leva själv, om att slippa extra ansvar, som om ensamheten var en slags gåta att klä sig i.
Karin förstod, men ville inte fråga mer. Livet fortsatte, men det var som att promenera i ett landskap där grässtrån viskade om hennes situation och släktingar och grannar dök upp i konstiga drömscener.
Tänk, så många år tillsammans och så lämnar mannen dig för någon annan på gamla dagar, sade de taktlösa grannarna, drömgrannar som plötsligt kom från Stockholm. Är hon yngre eller rikare än du?
Karin visste inte vad hon skulle svara, men tanken virvlade vilt kring den okända rivalen. Hon bestämde sig för att åka till Bengts stuga, under förevändningen att hämta burkar med rödbetor hon lagt in under sommaren. Hon skulle möta kvinnan och drömmen rörde sig mot sitt märkliga möte.
Bengt, varför har du inte sagt att din exfru kommer hit? utbrast den extravaganta damen med en svensk twist: för mycket smink och leopardmönstrade strumpbyxor. Jag trodde ni löst era frågor, varför är hon här?
Har du verkligen bytt mig mot det här? sade Karin, betraktade kvinnans skarpa drag.
Ska du stå där och låta henne förolämpa mig? skrek damen. Jag är bara några år yngre än er, men ser ändå bättre ut!
Om hon verkligen tror att hennes yttre är allt i livet vid denna ålder, mumlade Karin, och försökte finna Bengts flackande blick.
Hela vägen mot busshållplatsen hörde hon damens ylningar, och tårarna rullade fram först hemma då ringde hon sin syster och bad om besök.
Kom igen nu, sade Nina, när hon bryggde en kopp mynta-te. Den nya frun är varken vacker eller särskilt smart.
Men kanske hon har rätt, och jag är bara en gammal kvinna i min ålder tvivlade Karin.
Du ser bra ut för din ålder, svarade Nina ärligt. Det är bara dumt att på sjunde decenniet dra på sig leopardtights eller minikjol. Kvinnan är vacker i alla åldrar om hon vet hur hon ska vara sig själv.
Karin granskade sig i spegeln; systerns ord blev till små pärlor i hennes tankar. Hon var frisk, klädde sig fint, fick kosmetika av döttrarna, och hon hade aldrig varit påträngande eller överdriven det fanns ingen plats för papegojfärger i hennes drömvärld.
Nåväl, fortsatte Nina, nu är du fri. Flickorna klarar sig själva, det finns gott om kultur och nöjen i vår ålder, och jag tänker inte låta dig ge upp!
Nina tog henne till teatrar, på promenader och konserter. Snart hade de en liten glittrande grupp av likasinnade. Rentav dök en man upp som försökte ge Karin uppmärksamhet, men hon stängde den dörren och slutade gå på särskilda möten.
Jag hör att du nu springer på teater, har nya vänner kanske du gifter dig igen? gnällde Bengt vid ett drömlikt möte på ICA.
Så långt har du rest för mat, finns inget närmare stugan? Eller lagar inte din nya kvinna mat? undrade Karin.
Jag är van att handla här, vanor är svåra att ändra vid vår ålder, brummade Bengt.
Karin lät samtalet flyta bort och gick hem. Just då ville Bengt jaga efter henne, viska ut att han ångrade allt, att livet utan Karin var som en tom hamn. Tiden med livliga Annika hade först verkade som en saga sedan blev det klart att Annika hatade vardagsbestyr och hellre samlade skvaller, snurrade kring män och festade.
Bengt längtade hem, och efter mötet med Karin blev längtan ännu vassare. Karin skapade aldrig scener, bara bar sig värdigt, och Bengt insåg att det var just lugnet och tryggheten han saknade, sådant som bara fanns hos henne.
Du köpte aprikos igen, jag bad om plommon, skränade Annika, granskade hans inköp. Osten är fel sort och majonnäsen har du glömt!
Förut handlade Karin, eller vi ihop, nu vill du att jag ska göra allt, pep Bengt.
Sluta jämföra mig med din exfru! skrek Annika. Ska du säga att du ångrar att du lämnat henne för mig?
Bengt ångrade verkligen, men ord var tvinnade i nattvind. Karin gjorde ingenting för att vinna honom tillbaka det fanns inget lockande, bara hennes egna väsen och Bengts förtvivlan.
Han visste att Karin aldrig skulle lita eller ta honom tillbaka igen. Efter några gräl försökte han ringa, sedan gav han upp. För första gången vågade han komma till dörren till den förr så trygga lägenheten.
Ska du hämta något? frågade Karin, släppte honom inte över tröskeln.
Jag vill bara tala har du tid? mumlade Bengt, doften av hennes plommonpaj letade sig ut.
Jag har varken tid, möjlighet eller vilja, svarade hon lugnt. Så ta det du behöver och jag väntar gäster.
Bengt hade egentligen ingenting att hämta, mycket att säga men inga ord. Han återvände till stugan och fixade en märklig kvällsmacka, medan Annika virvlade runt på byns gator. Hon kom hem skrattande och Bengt insåg sanningen och gav henne tid att packa.
Efter ännu ett gräl ville han ringa Karin och berätta, men avstod och blev stilla. Han kände hennes dröm-logik alltför väl, visste att hans hopp på förlåtelse och glömska var lika verkliga som att nattluften kunde fånga honom.
Kanske en dag, när insomningens dimma är som tjockast, skulle han våga komma och be om förlåtelse utan att hoppas på ny familj. Han visste att Karin aldrig skulle förlåta sveket, och detta var klart redan när han började sitt drömspel med Annika.
Nu fanns en existens på stugan hos Bengt, och ett liv i lägenheten i Malmö för Karin kontakten med döttrar, barnbarn, och teaterkvällar. För den före detta mannen fanns det inte längre någon plats i hennes saga.
Drömmen slöt sig kring dem staden blev till vattenspeglar, rödbetorna till rubiner, och gräset viskade: det finns alltid mer, men aldrig tillbaka.
