Återkomsten
Matilda mår illa redan på perrongen.
Hon hinner precis fram till soptunnan, böjer sig över den och känner hur hennes fina rock smutsas mot det kalla, frusna järnet…
Mår du inte bra? hör hon en varm lokal dialekt.
Låt mig vara…
Matilda rätar på sig. Runt omkring henne, som i en stumfilm, strömmar folk i tjocka jackor, med stora väskor och kassar med potatis.
Det luktar diesel, billig tobak och den där speciella småstadsmustan som alltid ger Matilda migrän.
Hon har alltid avskytt den här staden. Hatat den så sterilt som bara den som en gång flytt och strävat efter att glömma vägen hem kan hata.
Telefonen surrar.
Pappa.
Matilda, var är du? Jag har bilen, jag hämtar dig.
Jag tar taxi, säger hon iskallt. Skicka bara adressen till sjukhuset.
Din mamma är inte kvar på sjukhuset. De släppte hem henne igår. Blodtrycket sjönk, så de sa att hon skulle vila hemma. Jag hämtar dig…
Hemma? Matilda känner hur käkarna spänns. Skämtar ni eller? Har jag flugit ända hit för ingenting?
Matilda, ta det lugnt. Mamma har längtat efter dig. Hon har bakat bullar.
Bullar? Herregud!
Hon lägger på.
***
Barndomshemmet var ännu mindre än hon minns.
Matilda står i trappuppgången och tittar på den slitna dörren med konstläder. Grannens katt stryker sig redan mot hennes ben, lämnar hår på stövlarna. Doften av kålsoppa, katt och något sött ligger kvar. Den doften har alltid funnits där.
Hon går in utan att knacka.
Mamma sitter i köket. Liten, gråhårig, i urtvättad morgonrock där nattlinnet sticker fram nertill.
När hon ser sin dotter lyser ansiktet upp av blandad glädje och skuld. Matilda rycker till.
Matilda! Älskling! Jag trodde du skulle komma först till kvällen…
Jag bad dig att inte ljuga. Matilda har inte ens tagit av sig stövlarna, hon står mitt i hallen. Förstår du vad du har ställt till med? Jag har ett kontrakt som håller på att gå i stöpet, jag har suttit på nattåg för att besöka dig på intensiven och du… bakar bullar?
Mamma sjunker ihop. Händerna faller tungt ner.
Förlåt, Matilda. Jag ville inte skrämma dig. Det var bara blodtrycket… jag saknade dig så mycket…
Det där heter att du ljög. Matilda sparkar av sig stövlarna och slänger dem i ett hörn. Var har du blodtrycksmätaren? Vi mäter och sen åker jag till hotell. Jag sover inte här.
Stanna, hjärtat…
Mamma, toaletten läcker, elementen är knappt varma, från grannarna hörs så grova svordomar att väggarna skakar. Jag klarar inte att vara här. Inte ens fysiskt.
Hon går till köket, sätter sig. På bordet står en tallrik med nybakta bullar. Matilda rör dem inte ens med blicken.
Ge mig blodtrycksmätaren.
Mamma hämtar snällt den gamla, manuella apparaten.
Vad är det här för något? Matilda rynkar på näsan. Har du inte råd med en bättre? Jag har ju skickat dig pengar.
Jag satte in dem på ett sparkonto. Till dig, utifall att…
Herregud…
Matilda pumpar. Siffrorna hoppar förbi framför ögonen.
160 över 90. Äter du salt med sked nu eller?
Bara lite…
Jag köper bättre medicin imorgon. Och en ny apparat. Nu är jag trött. Var kan jag lägga mig?
Mamma tar fart med sängkläder. Matilda sitter kvar, tittar ut på de grå miljonprogramshusen och tänker bara: Jag får inte fastna. Jag måste härifrån imorgon.
***
Matilda sover inte den natten.
Soffan är för kort, fjädrarna skär i ryggen, grannarna skriker, sen börjar de slåss. Hon hör hur en kvinna gallskriker och en man svär så snuskigt att man rodnar.
Hon stirrar upp i taket. Där är fortfarande sprickan från barndomen den som såg ut som en blixt. Nu påminner den mest om att huset är på väg att falla ihop.
Till slut somnar Matilda vid gryningen. Hon drömmer att hon är barn igen, går med mamma på torget, får en kanelbulle varm från papperspåsen. Och hon är så lycklig.
Hon vaknar gråtande.
Tårarna rinner ner för kinderna och hon kan inte sluta. Hon ligger där och hulkar, gömmer sig i lakanet.
Nu är det tyst i huset. Bara klockan tickar. Den gamla, som mamma alltid hotat att slänga.
Matilda? Mammas röst utanför dörren. Sover du?
Nej, svarar Matilda med hes röst.
Det är någon till dig.
Vem?
Jag vet inte. En flicka, säger att hon heter Elin. Känner du henne?
Matilda sätter sig. Elin? Vilken Elin?
Hon tar på sig, går ut.
Framför henne står Elin, klasskompisen de var bästisar med i skolan. Vännen som Matilda lämnade utan ett ord när hon stack till Stockholm.
Elin ser nästan likadan ut. Samma blonda hästsvans, samma smilgropar. Bara ögonen är tröttare, med mörka ringar under.
Hej, säger Elin. Din mamma sa att du var här. Tänkte jag skulle titta förbi. Det är femton år sen sist.
Matilda blir osäker. Hon vill säga något vasst, kanske hur hittade du mig? eller jag har faktiskt inte tid, men inser att det inte går.
Kom in, säger hon bara.
De sätter sig i köket. Mamma förstår diskret att backa ut till grannen. Elin håller värmande kring sin tekopp.
Jag är gift nu, säger Elin. Har en dotter, tyra, sju år. Hon ska börja i skolan.
Grattis, nickar Matilda.
Du då? Elin ser på henne. Har du det bra i Stockholm?
Det funkar.
Gift?
Var.
Hur så?
Matilda rycker på axlarna. Hon vill inte säga att mannen lämnade henne. Att karriär, bostadsrätt, bil inget värmer om natten. Att hon är ensam. På riktigt ensam.
Vi passade inte ihop, säger hon.
Elin nickar. Tyst en stund. Så säger hon plötsligt:
Jag har förlåtit dig…
För vad då? förvånad.
Men Matilda! Du stack utan att säga hej då, ringde aldrig. Vi var ju som systrar, delade allt. Sen bara borta. Först grät jag, sen blev jag arg, men sen insåg jag, så var det väl tvunget att bli. Du levde ditt liv. Jag mitt. Och nu sitter vi här och dricker te ändå. Och jag är glad att se dig.
Det bränner bakom ögonen på Matilda. Hon vänder sig mot fönstret.
Elin, jag var så dum. Förlåt.
Äsch, ler Elin. Det händer.
De pratar tills kvällen. Elin berättar om sin man (jobbar på bruket, dricker mycket men är snäll), om Tyra (konstnärlig, klottrar på väggarna), hur det är att bo här. Plötsligt märker Matilda att det verkligen intresserar henne.
Hörru, säger Elin när hon ska gå. Kom till oss imorgon! Middag. Jag lagar ärtsoppa. Så får du träffa Tyra.
Vet inte…
Kom nu! Din mamma säger ju att du är här till onsdag. Vi passar på medan du är här.
Matilda nickar.
***
Nästa dag går Matilda till apoteket.
Hon ska köpa medicin, en ny blodtrycksmätare, kanske något annat. Hon promenerar genom stan och inser plötsligt att den inte är så hemsk ändå. Träd som glittrar av frost, barn med pulkor, gamla tanter på bänkar. Vanligt liv.
På apoteket är det kö. Matilda ställer sig sist. Framför henne står en kvinna i gammal täckjacka, med en tygkasse mat. Kvinnan byter vikt och andas tungt.
Mår du bra? frågar Matilda.
Det är okej, hjärtat. Hjärtat krånglar lite. Ska bara köpa en tablett så blir det bättre.
Matilda ser att kvinnan är blek, med blåa läppar och svettig panna.
Sätt dig, säger Matilda. Jag handlar åt dig. Vad behöver du?
Nitroglycerin, flicka lilla. Tack, snälla du.
Matilda köper medicinen, räcker över den. Kvinnan stoppar genast tabletten under tungan, sluter ögonen. Efter en minut känns det bättre.
Tack snälla du. Är du inte härifrån?
Jo, säger Matilda plötsligt. Här är jag född.
Hon lämnar apoteket leende.
***
På kvällen går Matilda till Elin.
Elin bor i ett flerfamiljshus, utan hiss, på femte våningen. Matilda går i den slitna trappan och tänker: Herregud, vad ovan man blivit.
Men idag stör det henne inte.
Dörren öppnas av en liten flicka smal, ljushårig, med stora ögon.
Är du tant Matilda? frågar hon. Mamma bad mig släppa in dig.
Det är jag, svarar Matilda.
Jag heter Tyra. Kom in. Vi har ärtsoppa.
I lägenheten är det enkelt men rent. Gammal möblering, blekta tapeter, barnteckningar på väggarna. Det doftar ärtsoppa och nybakta bullar.
Elin pysslar i köket.
Oj, Matilda! Ta av dig, slå dig ner. Tyra, hämta skedar!
De sätter sig till bords. Matilda äter ärtsoppan och känner värmen sprida sig. Länge sedan hon ätit så gott. Länge sedan hon bara suttit såhär, utan någon fasad.
Rita något, ber hon Tyra.
Flickan ser noga på Matilda innan hon nickar:
Du är vacker. Jag ska rita dig.
Gör det, ler Matilda.
Tyra hämtar block och pennor. Sätter igång.
Matilda dricker te med hallonsylt, pratar med Elin.
Har du barn? frågar Tyra plötsligt, utan att släppa blicken från teckningen.
Nej, svarar Matilda. Det blev inte så.
Varför då?
Tyra! hyschar Elin.
Det är okej, Matilda ler. Alla får inte barn. Ibland blir det så.
Oroa dig inte, säger Tyra med dödsallvar. Du är ung. Du hinner.
Matilda skrattar till.
Tack, lilla vän.
Tyra räcker över teckningen. På bilden är det en kvinna i lång klänning, krona på huvudet och blommor runtom.
Det är du, förklarar Tyra. Du ser ut som en prinsessa. Fast lite ledsen. Jag ritar en sol också så du blir gladare.
Matildas hals snörs igen.
Tack, älskade, jag ska hänga upp den hemma i Stockholm. Är det okej?
Ja, nickar Tyra. Kommer du tillbaka igen?
Det gör jag, säger Matilda. Och märker att det är sant.
***
Hon återvänder sent. Mamma är vaken, väntar i köket.
Hur var det? undrar hon.
Bra, mamma. Väldigt bra.
Matilda sätter sig bredvid, tar mammans hand. Den är varm, narig, med åldersfläckar.
Förlåt mig. Alltihop.
Men lilla gumman, för vad då?
För att jag… Matilda tvekar, skämdes för er. För den här staden. För mig själv. Trodde jag var bättre för att jag flyttade. Men jag är inte bättre. Jag bara stack.
Mamma tiger, smeker henne över håret som när hon var barn.
Du flydde inte, Mathilda. Du klarade dig. Här kunde man bara sticka, eller supa ner sig. Det var starkt gjort att sticka. Men glöm oss inte bara.
Jag glömmer aldrig, viskar Matilda. Jag lovar.
***
Morgonen därpå ska Matilda resa.
Pappa skjutsar henne till stationen. Mamma står på perrongen i sin gamla rock, vinkar.
Matilda ser ut genom fönstret och känner hur det knyter sig i bröstet.
Du… Pappa hostar. Kom tillbaka ibland. Jag och mamma är inte unga längre.
Jag kommer, pappa. Jag lovar.
På tåget lägger hon väskan på hyllan och tar fram mobilen. Ett sms från Elin: “Kom snart igen. Tyra undrar när tant Matilda kommer tillbaka. Hon tycker så mycket om dig.”
Matilda ler och lägger undan telefonen.
Tåget börjar rulla. Utanför flyter de grå hyreshusen, garagelängorna, snötäckta fält förbi. Och plötsligt inser Matilda att hon inte har ont i huvudet. Hon vill inte blunda och låtsas att allt är över.
Hon plockar upp Tyras teckning ur väskan, vecklar upp den. Prinsessan med krona, blommor och en sol som håller på att ritas.
Matilda ser ut genom fönstret. Solen stiger över fälten. Stort, rött, verkligt.
***
En vecka senare swishar Matilda pengar till Elin. Bara sådär till Tyra, för målarfärger och hobby.
Elin vill inte ta emot men Matilda insisterar.
Ett halvår senare reser hon tillbaka igen. Helt själv. Har bara köpt en biljett och dykt upp utan förvarning.
De sitter där vid köksbordet, Matilda, Elin och Tyra. De äter soppa och pratar. Och Matilda tänker att kanske är det just detta som är lycka. Att vara behövd. Bara så där.
