En saga, eller bara livet
Den morgonen vaknade jag, Elin, med en känsla av att något avgörande skulle hända idag. Solen strålade ovanligt starkt över Stockholm, fåglarna kvittrade utanför vår lägenhet vid Odenplan. Min man, Anders, gav mig en puss på kinden innan han gick till jobbet och sa: “Du är den bästa av alla.” Allt var som vanligt. Perfekt.
Perfekt det var mitt mått på livet. Perfekt man, framgångsrik företagare, omtänksam. Perfekta barn sonen läkarstudent, dottern sista året på gymnasiet. Smarta, skötsamma, inga problem. Perfekt lägenhet på Östermalm, perfekt sommarstuga i Värmdö, perfekt bil. Perfekta jag: vältränad, stilig, och fyrtiofem men såg ut som trettiofem.
Väninnor suckade avundsjukt: “Elin, du har verkligen ett drömliv!” Jag log ödmjukt och tänkte, ja, jag har det bra. Men innerst inne visste jag att det knappast handlade om tur. Jag visste alltid vad som krävdes: hur man skulle se ut, hur man skulle agera, hur hemmet skulle skötas, hur man stöttar sin make, hur man uppfostrar barnen. Allt satsade jag på att upprätthålla den där perfektionen.
Anders var mitt universums medelpunkt. Vi träffades under fjärde året på universitetet han var stilig, smart och kom från en fin familj. Alla tjejerna i klassen trånade, men han valde mig Elin. Gud, jag svävade av lycka.
Vi gifte oss året därpå. Hans bolag, min karriär (jag avancerade till ekonomichef på ett av de större bolagen), barnen som kom. Allt föll på plats som noter i en svensk sommarvals.
Ibland märkte jag små saker. Anders kunde sitta tyst och stirra ut genom fönstret, höra inte vad jag sa. Ibland åkte han bort på affärsresor och hörde av sig mer sällan. Ibland såg han på mig med vemod i blicken, som om han drömde om något annat.
Vad tänker du på? brukade jag fråga.
Inget särskilt, sa han bara. Jag är bara lite trött.
Jag brydde mig inte så mycket. Han jobbade hårt, vem blir inte trött av det?
***
Den tisdagen körde jag till hans kontor på Östermalm han ville att jag skulle skriva under några papper. Sekreteraren, en ny ung tjej, blev förskräckt när hon såg mig: “Anders är upptagen just nu, vill du vänta?” Jag skrattade: “Jag är bara hans fru, ingen ko på isen!”
Så jag gick in utan att knacka.
Anders satt vid datorn och stirrade på skärmen. Jag såg direkt: det var en bild på en kvinna ung, vacker, långt ljust hår och ledsna ögon. Jag hann knappt reagera, men undrade: varför sitter han och tittar på andra kvinnors foton inför sekreteraren?
Jag är här för pappren, sa jag.
Han ryckte till, stängde snabbt ner fönstret, men jag hade sett nog. Något knep sig inom mig.
Javisst, här är allt, mumlade han och räckte fram ett kuvert. Skriv under här, så hämtar jag det senare.
Vem var det där? frågade jag lugnt, sådär som bara någon som anar katastrof kan fråga.
Va? sa han och försökte se oförstående ut. Bara en kollega från jobbet.
Jobbar ni med helskärmsbilder på kvinnliga kollegor?
Elin, börja inte nu, stönade han. Det var nog inget.
Jag nickade, tog mina papper och gick. Men inuti började något skava.
***
Självklart började jag snoka fast jag sa att jag inte ville. Händerna gjorde det för mig. Jag smög åt mig hans mobil när han duschade. Hittade en chatt, gömd bakom kod. Men jag visste ju koden dotterns födelsedag. Anders ändrade aldrig sådant.
Saknar dig, skrev hon.
Jag också. Ses snart, svarade han.
Vet hon nåt? Har hon förstått?
Nej. Allt är lugnt.
Jag läste och trodde inte mina ögon. Fem år. I fem års tid hade han haft en annan. Dubbel liv. Jag hade lagat middagar, skjutsat barn, hämtat och lämnat, stått bredvid på personalfester medan han levt med en annan.
Jag bläddrade tillbaka i chatten. Nya bilder, ömma ord, möten planerade. Och så såg jag den värsta raden:
Du är min enda. Alltid varit. Om det inte varit för omständigheterna på universitetet, hade vi aldrig gått isär. Elin Hon är en bra kvinna, men så blev det bara.
Jag läste tre gånger.
Min enda. Universitetet. Omständigheter.
Så jag var bara en bekväm lösning. Den som fanns där när hans riktiga kärlek försvann.
På kvällen väntade jag på honom i köket. Stod vid fönstret, såg solen gå ned över taken, och undrade: Hur lever man efter det här? Vad säger man till barnen? Vad gör man med alla de där åren som visar sig ha varit en kuliss?
Anders dök upp, såg mitt ansikte och förstod direkt.
Du vet allt, sa han.
Ja, sa jag. Vem är hon?
Han var tyst länge. Slog sig ner vid köksbordet och gömde ansiktet i händerna.
Förlåt, Elin. Jag ville aldrig att du skulle få veta så här.
Hur ville du då? Ville du aldrig att jag skulle få veta? Ville du att du skulle fortsätta leva här, tänka på någon annan i smyg?
Jag tänker inte på henne jämt, protesterade han svagt.
Ljuga hjälper inte. Jag har läst. Min enda. Universitetet. Berätta nu. Jag vill veta sanningen.
Och han berättade.
Hon hette Viveca. De träffades första året på universitetet, blev blixtförälskade. Var tillsammans, planerade bröllop. Men hennes föräldrar motsatte sig jag kom från fel stock, från fel ekonomisk klass, de flyttade henne till Göteborg, hittade en bättre make åt henne. Viveca grät och skrev brev men var maktlös.
Anders väntade i två år. Sedan träffade han mig. En kvinna med rätt bakgrund, snygg, duktig. Och tänkte: varför inte? Livet måste gå vidare.
Vi gifte oss. Barnen föddes. Hans företag gick som på räls. Han blev egenföretagare delvis för att bevisa något för Vivecas föräldrar och för sig själv. Och Viveca fanns kvar någonstans i hans minne.
Fem år sen sågs vi av en slump, sa han med låg röst. Hon skilde sig, hade inga barn, levde ensam. Allt blommade upp igen. Jag kunde inte stå emot.
Så du kämpade emot med mig? Nästan tjugo år? frågade jag.
Jag respekterar dig, du är fantastisk, du gav mig allt.
Utom kärleken. Du ville aldrig ha kärleken från mig. Du ville ha en bekväm kvinna för ett bekvämt liv, men din riktiga kärlek stannade kvar där, på universitetet.
Han svarade inte. För det var sant.
***
Att packa och gå gick snabbt. Jag visste: om man lämnar, så gör man det direkt. Inga scener, inga bråk, inget vi försöker igen. För mycket självkänsla för att bli en bricka i någon annans drama.
Barnen fick veta lugnt. Sonen försökte tala med pappa, men jag stoppade honom: Nej, Erik, det här är mellan oss vuxna. Ni ska inte blanda er.
Dottern grät: “Mamma, hur ska du klara dig ensam?”
Jag har mig själv, svarade jag. Och det är faktiskt inte så lite.
Jag skaffade en lägenhet i Sundbyberg.
De första månaderna var fruktansvärda. Jag låg vaken om nätterna och stirrade i taket. På dagarna jobbade jag, log, klarade av sysslor. Men på nätterna snurrade tankarna. Jag gick igenom varje år vi haft ihop, varje jag älskar dig, alla midsomrar, julbord, föräldramöten. Jag insåg: det hade varit en vacker lögn. Bekväm, varm men ändå en lögn.
Det värsta var inte sveket. Det värsta var att jag, som ansåg mig så klok och stark sett men inte velat se. För det var bekvämt att leva i den perfekta bilden.
***
Ett år senare, när såren börjat läka, träffade jag en gemensam bekant.
Vet du om, sa hon, att Anders gift sig med Viveca? De där två från universitetet, du minns. Typisk filmhistoria, eller hur?
Jag log artigt så som bara gamla idealfruar kan göra.
Ja, jag vet, sade jag. Otroligt romantiskt.
Hemma satt jag länge i köket och stirrade på väggen. Sedan grät jag. För första gången på ett år.
Men det var inte smärtan längre. Den hade mattats av. Bara en känsla av att ha varit bakgrund, en kuliss, en praktisk lösning för någon som väntade på någon annan.
Jag hade fött hans barn. Byggt ett hem. Stöttat företaget. Tagit hand om hans föräldrar. Bjudit hem hans vänner. Skapat trivsel och värme. Och hela tiden höll han någon annan kvar i sitt hjärta. Det bittraste av allt att jag aldrig kunnat göra något åt det. Man kan inte tvinga någon att älska. Om man från början bara var reservplatsen, så kan man aldrig bli den viktigaste.
***
Två år har gått.
Jag har lärt mig leva ensam och, nästan otippat, tycka om det. Ingen som kräver middag prick sju. Ingen som suckar när jag jobbar över. Ingen som sitter tyst och drömmer sig bort till någon annan. Barnen är vuxna sonen har gift sig, dotter går masterprogram. Vi umgås ofta, och jag är mer vän än mor för dem nu.
Väninnor frågar ibland: “Men Elin, män då? Du är ändå snygg och ung. Varför går du ensam?” Jag rycker på axlarna: “Jag är inte färdig med ensamheten friheten är rätt skön.”
Men ärligt talat: jag är rädd för att bli en nödlösning igen. Att det finns ett hjärta där ute som väntar på någon annan medan jag bara får vara kuliss.
Hellre ensam, än mitt bland främlingar, brukar jag säga. Jag tänker vara min egen huvudperson.
En kväll, när jag städade, hittade jag vårt bröllopsalbum. Jag bläddrade igenom sidorna, såg de unga ögonen, hans leende. Då trodde jag att vårt liv skulle bli evigt.
Men nu?
Jag la igen albumet och gömde det längst in i garderoben. Inte slängde minne är ändå minne men jag vill inte se det dagligen.
Solen sken utanför fönstret. Musik hördes från grannen som renoverade. Livet rullade vidare.
Jag ställde mig framför spegeln, granskade mig själv. Vältränad, vårdad, klara ögon och ett lugnt leende.
Du gjorde det bra, sa jag till mitt spegelbild. Du klarade dig.
Det var sant. Jag klarade det. Inte för att jag fann någon bättre eller ny kärlek. Utan för att jag hittade hem till mig själv.
Hon jag nästan tappade bort i jakten på ett perfekt yttre. Hon som kan vara ensam utan att vara enslig. Hon som vet sitt eget värde.
Och det är faktiskt ovärderligt.
Anders ringer ibland. Frågar hur jag mår, gratulerar på födelsedagen. Jag svarar vänligt, men det kommer alltid ett punkt.
Jag är inte arg längre. Ilskan försvann för länge sen. Bara en stilla vetskap: jag var en god fru. Men han var inte min man. Det tog oss båda bara för lång tid att förstå.
Viveca hon bor nu i mitt gamla hus, med min gamla man. Jag har hört att de har det bra. Och vet du, lite gläds jag för deras skull. Någon fick sitt lyckliga slut, även om det inte var jag.
Idag går jag på yoga. Sen träffar jag en väninna på kafé. Ikväll blir det middag med sonen och hans fru, på nyöppnade restaurangen vid Stureplan.
Livet är fullt. Det har jag sett till att det blivit.
Ibland, innan jag somnar, tänker jag: Vad om allt varit annorlunda? Tänk om han älskat mig på riktigt? Om vi blivit gamla tillsammans, fått barnbarn, firat midsommaraftnar på sommarstugan
Sedan vänder jag på mig och somnar ändå. För det finns ingen mening att längta efter det som aldrig fanns. Det som fanns, fanns och ur det gick jag segrande.
Inte för att jag besegrade någon annan. Utan för att jag inte förlorade mig själv.
