BRUDEN
Elsa såg hur hennes fästman, med ett ansikte förvridet av ilska, slog till lilla Märta, som av misstag hade trampat med sina smutsiga tassar på hans vita sneakers. Raketen försökte försvara sin kompis men fick själv en hård smäll över nosen av ett kärvt läderkoppel. Först då förstod Elsa varför hennes hundar och katter aldrig gillat Martin.
Elsa satt djupt försjunken vid sitt fönster när den svenska vinterkvällen sänkte sig över Uppsala. Ljusen tändes ett efter ett i grannarnas fönster, men för henne spelade det ingen roll längre världen utanför hade mist sin betydelse. Hon hade mycket att fundera över.
På ytan verkade Elsa ha allt: en ljus lägenhet, fast arbete som sjuksköterska, och ändå misslyckades allt när det gällde kärlek. Tiden tickade, hennes skolkamrater var redan gifta och hade barn, medan hon fortfarande var ensam.
Skulle hon, denna ganska kloka och hyggliga tjej, ändå vandra genom livet som en gammal ungmö? Vad hade hon gjort för att förtjäna det, frågade hon sig tyst och såg på sina vänliga pälsklingar som trängdes runt henne för att trösta.
Elsas föräldrar gick bort tidigt och hon växte upp hos sin mormor. Elsa bestämde sig redan då att hon ville jobba med något meningsfullt, hjälpa andra. Hon sökte till läkarlinjen i Lund men kom inte in. I stället blev det sjuksköterskeutbildning och nu arbetade hon ibland dubbla pass på akuten.
Hennes dyrkande mormor hade sedan länge flyttat till en stuga utanför stan, i hopp om att Elsa skulle hitta någon och få ordning på kärlekslivet, men det blev aldrig så enkelt.
När Elsa var barn drömde hon om att ha en katt och en hund, men mamman var allergisk mot päls. Det blev tydligt den dagen Elsa, sprudlande av lycka, släpade hem en hittad kattunge mamman fick genast svåra astmaanfall. Så katten Prille fick flytta till mormor.
Efter föräldrarnas död dök ännu en katt upp, Putte, som Elsa hittade vid soptunnorna. Önskan om en hund fanns kvar, men mormor var orolig för ansvaret.
Nu hade Elsa fem trofasta vänner som lyste upp hennes liv. Blandrasen Raketen hittades som frusen, mager valp utanför Coop. Elsa gömde snabbt den lilla varelsen i sin tygkasse och tog hem henne.
Raketen var en smart, energisk tik som snabbt fick sitt namn hon susade genom lägenheten i raketfart och blev genast vän med Putte. Men fler vänner blev det. Kort därpå dök taxen Märta upp. Hennes tidigare ägare, som bodde två portar bort, ansåg att hon inte längre passade i deras nya, stylade lägenhet och lämnade henne ensam ute i mitten av vintern.
Kloka, lilla Märta förstod att hon blivit övergiven och levde kring huset i dagar, snyftande och frusen, innan Elsa fick höra om hennes öde från grannskapets hundägare. Elsa tog Märta till sig och vårdade länge hennes onda öron. Det blev den perfekta sällskapshunden; lugn, förståndig och huslig som en vis gammal dam.
Under de kyliga dagarna fick Märta bära en varm, stickad sjal om öronen, något hon fann sig i snällt, även om det såg rätt lustigt ut när hon tultade fram som en liten allvarlig tant.
Katten Fröken blev den tredje. Tidigt en morgon när Elsa skyndade till sitt arbetspass, kom en snöig, skakande katt flyende och jamande och tryckte sig mot hennes ben. Elsa släppte in henne i trappuppgången, delade sin ostsmörgås och skrev en lapp på anslagstavlan: “Snälla, släpp inte ut katten! Kommer senare och hämtar. Elsa, lgh 15.”
Hemma döpte Elsa snabbt henne till Fröken, efter sitt eget mellannamn, vilket katten märkligt nog lystrade till direkt. Fröken blev snabbt den självklara ledaren i hushållet och satte ordning på flocken. Alla böjde sig för hennes vett och vilja rent skulle det vara, och på nätterna patrullerade hon gång på gång för att kontrollera sitt hem.
Sist av allt dök lilla Gusten upp, en tystlåten kattunge som Elsa hittade i Stadsparken. Gusten höll sig blyg även som vuxen, grälade aldrig med någon och var alltid lågmäld. Alla dessa fem, forna hemlösa, levde nu tillsammans och försökte göra Elsa glad.
Elsa älskade sina pälsbollar, men förstod också att inte alla friarämnen trivdes med ett sådant djur-team. Mormor suckade oroligt och påpekade samma sak.
Elsa, har du tänkt på att två hundar och tre katter kanske skrämmer bort potentiella pojkvänner? De flesta unga män vill inte ha så mycket ansvar nuförtiden.
Då är det inte rätt person för mig, mormor. En riktig vän tycker om det jag tycker om.
Och så blev det. När Elsa först började på akuten, träffade hon Erik, men han tålde inte djur och relationen tog snabbt slut. Elsa sörjde inte särskilt.
Sen kom Martin in i hennes liv en utåtriktad, charmig sjukgymnast som tävlade i simning på elitnivå. Han visade sig från sin bästa sida, hjälpte ibland till att rasta Raketen och Märta, och snart gick det mot förlovning.
Men succesivt började djuren dra sig undan från Martin. Raketen morrade rakt ut, Märta gömde sig bakom Elsa och skällde, medan Fröken fräste och vägrade låta honom klappa henne.
En kväll, när Elsa stod i köket, hörde hon oljud från gården och gick ut på balkongen där såg hon Martin, med bister min, slå till Märta för att hon smutsat ned hans skor. Raketen försökte ingripa men fick sig en rejäl smäll av kopplet.
Elsa rusade ner, tog koppel och hundar ifrån Martin och rappade till honom över fingrarna.
Men Elsa, det där gjorde ont!
Nu förstod hon vad som legat bakom djurens ovilja.
Jasså, du tycker det gör ont? Och hur tror du det känns för dem? Hur vågar du slå mina djur vad blir nästa steg, slå mig?
Men så där kan man ju inte ha det, de trampar ju ändå ner allt!
Gå härifrån och kom aldrig mer tillbaka!
Nä, det är ändå inget för mig, det här är ju rena djurparken! skrattade Martin kallt.
Elsa blev mycket ledsen och de hårda orden ekade länge inom henne. Hon hade vant sig vid tanken på ett liv med Martin, men insett för sent vem han egentligen var. Hon smärtades av besvikelsen och ensamheten.
Ett år gick, och Elsa hade nästan givit upp hoppet. Så träffade hon Johan en lång, lugn och trygg läkare, som arbetade på ortopeden. De möttes när Elsa var med om att ta emot en trafikskadad patient, och när Johan såg på henne blev allt annorlunda. Elsa som aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet märkte att det visst kunde hända, på riktigt.
Johan lyckades få tag på hennes nummer och bjöd ut henne nästa kväll. De började ses regelbundet. Elsa märkte snabbt att han tog henne på allvar, men vågade ändå inte riktigt tro på lyckan. Rädd att förstöra allt, underlät hon att berätta om sitt lilla zoo hemma. När vi gifter oss får han veta sanningen, tänkte hon.
När ett halvår gått hade båda träffat varandras familjer. De besökte hans släktingar i Skåne, och Johan lärde känna Elsas mormor. Han hade ännu inte besökt henne hemma, och Elsas ursäkter om sjuka släktingar började låta tunna.
Till sist tog Elsa sitt beslut. Under ett par dagar flyttade hon allt hundar, katter, leksaker och skålar hem till mormor. Hundarna trivdes där, katterna älskade den snälla tanten. Men mormor var skeptisk.
Elsa, om man börjar ett liv tillsammans med en lögn, hur tror du att det går?
Mormor, jag klarar mig inte utan honom! Men inte heller utan djuren, du förstår väl? Jag har inget val.
Ja ja, kom i alla fall och hälsa på varje dag.
Elsa saknade sitt lilla gäng och hälsade på varje dag. Johans misstankar släppte och han friade på klassiskt svenskt sätt över en kopp kaffe med en liten ring med ametist.
Jag har inte mycket i hemgift, varnade Elsa skämtsamt.
Vigseln närmade sig. Planering, klänning, menyer, stress. Efter en lång dag kom Elsa och Johan hem till henne för att fortsätta räkna gäster och välja mat till bröllopet. När Johan skulle slänga soporna upptäckte han plötsligt flera förpackningar för katt- och hundmat.
Vad är det här?
En gammal vana bara, sa Elsa och försökte byta samtalsämne.
Samtidigt släppte mormor ut Raketen och Märta på gården där de glatt lekte i snön. Brevbäraren kom med pensionen och mormor bjöd in henne, glömde porten på glänt och vips, smet Fröken, Putte och Gusten ut och slöt upp med hundarna. Flocken följde Raketen, som ledde dem raka vägen mot Elsa i lägenheten.
Människorna på gatan skrattade åt det ovanliga sällskapet, särskilt när Märta, med sjalen på sned, trippade efter Raketen.
Väl framme krafsade och jamade de utanför Elsas port. Johan öppnade förvånat när hela gänget, snöiga och glada, marscherade in i hallen.
Vad är detta för skara?
Elsa dök in i hallen och grät tyst av skam.
Är dessa dina? Alla?
Ja de bodde hos mormor tillfälligt.
Raketen och Märta började morra mot Johan medan Fröken sträckte på sig hotfullt.
Du sade ju att du inte hade något hemgift!
Johan tog på sig jackan och körde iväg. Elsa föll ihop, förtvivlad, och ringde mormor som försökte trösta.
Allt var förlorat, kände Elsa. Det var lika bra så. Hon orkade inte ens ringa och förklara hennes svek vägde för tungt.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Johan med famnen full med kassar fyllda av dyraste husdjursmaten.
Låt dörren stå öppen, jag kommer strax igen!
Efter några minuter kom han tillbaka med en tax i rött täcke och en röd katt i famnen.
Det här är min hund, Nilla. Och det här är Ronja, min katt båda från min syster. Kan vi sluta oss till er flock?
Åren har gått. Elsa och Johan minns ofta den där dagen och skrattar tillsammans. Kanske hade livet sett annorlunda ut om det inte varit för det ovanliga hemgiften. Kanske är hemligheten till varaktig lycka att vara sann mot sig själv och våga visa vem man är att äkta kärlek accepterar hela ens flock, av alla sorter.
