Min fru och jag har ett lyckligt äktenskap.
Vi träffades under studietiden på Uppsala universitet. Jag hade aldrig tänkt stanna kvar där; min plan var alltid att återvända hem till Växjö. Med min utbildning visste jag att jag skulle bli eftertraktad i min hemstad, nästan som en specialist som ingen annan hade.
Jag är hjärtspecialist fast för djur: katter, hundar och även kor. Det finns förstås inte så många välbärgade kunder, men de som finns vill verkligen ha den bästa vården. Och även de som inte har så gott om pengar kommer ändå till veterinären med sina djur. Min fru är också veterinär, men har sitt starkaste område inom diagnostik.
Jag frågade runt bland de lokala mottagningarna och överallt var det likadant. De tar bara emot de enklaste fallen: kastreringar och vaccinationer. Svåra eller ovanliga fall vill de inte ta det är inte tillräckligt lönsamt.
Så vi öppnade vår klinik, med fokus på komplicerade fall och ordentliga undersökningar. Vi forskar och delar med oss till våra kollegor också. Vi arbetar som ett lag, och det har verkligen gått bra för oss.
Vi tjänar bra, men håller ändå rimliga priser. Därför har vi tillräckligt med kunder. Vi har redan kunnat köpa vår egen bostadsrätt för egna pengar och har assistenter anställda, så vi slipper sova på kliniken och har tid för barnen och hemmet.
Men min frus föräldrar är ändå inte nöjda med mig.
Jag vet att de är irriterade över att vi stannat kvar här i Växjö. Deras förhoppning är att vi skulle flytta till Stockholm och ta med oss kliniken och familjen dit. Jag kan inte förstå varför de är missnöjda; min fru har två systrar, och båda bor i samma kvarter som hennes föräldrar så de är absolut inte ensamma. Och vi har ju till och med hjälpt båda systrarna ekonomiskt med handpenning till deras bostäder.
Jag bemöter alltid min svärfamilj vänligt.
Men min svärfar har aldrig förstått vikten av avstånd och respekt.
Så idag ringer han mig:
Vi ses ikväll klockan 19. Kom och hämta mig.
Klockan är 17. Då får du skynda dig.
Jaha, det är bara att hämta vår dotter, göra assistenten glad över att hon stannar över, och låta bli att nämna att tårtan jag just börjat baka blev förstörd.
På väg.
Min yngsta sitter i baksätet, ordentligt fastspänd.
Min fru är kvar på kliniken med en skadad patient; hon ska operera. Min svärfar vägrar att låta mig ta taxi.
Så jag kör själv.
Han börjar gapa redan innan han kliver in, pratar högt i telefonen medan han letar efter bilen. Jag vägrar kliva ur vill inte väcka min dotter.
Han sätter sig, smäller igen dörren och börjar genast skrika på mig: Du kunde ha kommit ut. Min dotter sover, väck henne inte. Vad spelar det för roll min svärfar sänker inte rösten ett dugg den som vill sova, får sova.
Dottern vaknar och gråter.
Tror ni att hennes morfar försökte trösta henne? Gav han henne ens något att leka med?
Nej. Istället fick jag veta att mina barn är ouppfostrade, och att det är mitt fel eftersom jag är hemma med dem man ska ju uppfostra, inte glo på TV. Men att jobba på kliniken fem till tolv timmar om dagen räknas tydligen som att gå hemma?
Men hans dotter arbetar ju!
Sen började han svära över att jag kör för fort och att jag skulle köra ihjäl oss. Och så informerade han mig om att min fru redan har en ny fästman hemma, en ung man som kommer ge henne lydiga och ordentliga barn.
Dottern grät, och morfar vände sig om och skrek åt henne att vara tyst när de äldre pratar.
Så jag vände bilen.
Släppte av honom vid stationen: Hej då. Hej då, hej då
När jag kom hem, stod min fru med avsmak i hallen hennes pappa hade redan filmat oss och skickat videon. Jag räckte över vår gråtande dotter:
Ytterligare ett ord och du får gå till din mamma. Där väntar fästmannen, och nya, snälla barn. Under tiden får du ta itu med din egen arbetsdag, annars börjar jag skrika också.
Min fru vände bort blicken, och jag insåg att vi haft detta samtal förut. Hennes pappa kommer aldrig att besöka oss igen.
