Jag själv växte upp på ett barnhem mina föräldrar gick bort tidigt och jag hade inga släktingar kvar, så jag blev placerad i fosterhem. När jag fyllde 18 flyttade jag ut direkt för att börja jobba. Jag hade inte råd att plugga vidare. Jag är en arbetsam kvinna och har aldrig varit rädd för att ta i där det behövs. Så småningom träffade jag Henrik, vi blev kära och flyttade ihop. Vardagen rullade på bra, vi bråkade aldrig och hjälpte alltid varandra.
Men han ville aldrig gifta sig med mig, och jag har alltid längtat efter en riktig familj något jag aldrig haft. Efter fyra år tillsammans blev jag gravid. Så fort min kille fick veta det, stack han. Det enda som fanns kvar från honom var en lapp där han skrev att han inte ville ha barn än och att hans föräldrar skulle ge mig pengar för att göra abort.
Visst, de skickade pengarna, men jag tänkte inte på långa vägar göra mig av med mitt barn. Oavsett hur kämpigt det än skulle bli, så visste jag att jag skulle klara mig genom att jobba och försöka så gott jag kunde.
En dag såg min granne Karin mig med min mage och sa:
Jag sade ju det, du borde ha gift dig innan du började leva ihop med en karl. Och vad ska du göra nu då? Ensam mamma.
Jag blev väldigt ledsen när hon sa så, och hon sa liknande saker vid flera tillfällen.
Det blev riktigt tufft under graviditeten jobbade jag ännu mer än förut. Som tur var hade jag en förstående chef, som gav mig lite extra pengar ibland. Men det jag inte hade räknat med var att fullkomliga främlingar snart skulle börja hjälpa mig.
En dag satt jag hemma när det ringde på dörren. Utanför stod en kvinna med en påse. Det visade sig att min granne Karin hade bett alla i huset att hjälpa mig, så de hade samlat ihop saker. Flera mammor kom förbi med massor av kläder, leksaker och annat smått och gott. Sen började även folk swisha pengar till och med den gamle vaktmästaren satte in en slant varje månad för att stötta mig och mitt barn.
Aldrig hade jag trott att människor jag knappt kände skulle ställa upp på det här sättet när jag verkligen behövde det. Till och med min hyresvärdinna sänkte hyran så jag fick det lite lättare.
På det här viset, med hjälp av alla vänliga själar, kunde jag föda min pojke och så småningom ge honom en trygg uppväxt. Hela vårt hus tog hand om honom tillsammans med mig.
Flera år senare vill pappan plötsligt träffa sin son. Han har aldrig fått ordning på sitt liv och nu undrar till och med hans mamma och pappa över sitt barnbarn. Jag vet inte riktigt om jag ska gå med på det här …
