Tidigt i år är jag på besök i en av mina gymnasieklasser i Göteborg. Under lektionen räcker en tjej vid namn Tindra upp handen och ber att få gå på toaletten, men läraren säger nej. Tindra frågar artigt igen, men får samma svar.
Några minuter senare säger hon att det är brådskande, men läraren nekar henne ännu en gång, och man kan märka att han börjar bli irriterad. När Tindra, efter ytterligare fem minuter, frågar om hon kan gå eftersom det har blivit akut, svarar läraren bestämt: “Nej.” Då reser sig Tindra, och hela klassen vänder sina blickar mot henne. Hon rodnar av skam, men säger högt till läraren, inför alla, att hon har fått mens och måste gå på toaletten direkt.
Alla i klassrummet tittar förvånat på henne, och det blir en tryckt stämning. Efter ett par sekunders tystnad säger läraren åt henne att sätta sig igen, utan att ge henne tillåtelse att lämna klassrummet. Alla känner sig illa till mods, men då reser sig Olle, en kille som ser ut att spela i IFK:s ungdomslag, och säger: “Har du en fru? Växte du inte upp med en mamma eller syster? Hon har fått mens och måste få gå på toa, oavsett vad du säger.”
Olle går sedan fram till Tindra, tar henne lugnt i handen och följer henne ut ur klassrummet till toaletten. När de kommer tillbaka, anklagar läraren dem för att ha brutit mot reglerna och skäller ut Olle. Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Den där fotbollskillen visade mer förståelse och klokhet än vad läraren gjorde.
