9 mars
Idag funderade jag mycket över hur livet har förändrats för mig. Jag, David Andersson, är nu 40 år och fortfarande ogift. När jag tänker tillbaka några år var det så många kvinnor i Stockholm som avundades varandra för att få vara med mig. Lång, stilig och med en anständig summa kronor på banken vem skulle inte vilja ha det? Men tiden går och det enda som finns kvar av det där är pengarna. Mitt hår har blivit tunnare och magen har vuxit i omfång. Jag har självklart märkt det. För första gången i mitt liv har jag börjat fundera på allvar på att gifta mig. Men jag har också tvivlat vem skulle vilja leva med mig? Mitt temperament är ju känt: jag är rättfram, stel och ibland ganska hård. Alla runt omkring mig vet om det, och kvinnorna i min bekantskapskrets brukar varna nya beundrarinnor att hålla sig borta.
Så mina chanser var ganska små det insåg jag till slut själv. När jag tog upp min oro med några vänner gav de mig ett par tips, och några månader senare var jag faktiskt gift. Jag vet än idag inte om det var mina vänner eller ödet som såg till det.
Dagen efter bröllopet bestämde jag mig för att tydliggöra mina förväntningar för min fru:
Du ska bo i min lägenhet i Vasastan, och det borde kännas som en stor ära för dig, sa jag på mitt mest allvarsamma sätt. Det ska alltid vara ordning och reda här hemma.
Vad menar du? frågade Helena och log varmt, hennes sätt att avväpna mig.
Jag förklarar bara en gång, sa jag och försökte dra på munnen. Du måste förstå att lyckan kan tas ifrån dig närsomhelst, om du inte accepterar mina regler. Jag är extremt strukturerad, du bör vänja dig vid det. Och förresten, handdukarna ska alltid vara torra och upphängda på rätt plats. Det viktigaste är renlighet. Förstått?
Helena nickade och lyssnade tålmodigt. Vi gick in i köket, där jag redogjorde för alla mina krav.
Ja, älskling, log hon, och när kommer du hem om kvällarna?
Varför vill du veta det?
Så jag vet när middagen ska vara klar.
Du kommer aldrig få veta när jag kommer. Maten ska bara vara klar och god när jag är hemma. Och om jag inte gillar maten har du bara dig själv att skylla. Den hamnar i soporna och du får skylla dig själv.
Jag hör dig, älskling. Allt ordnar sig, log Helena igen.
Det där leendet försvann inte ur mina tankar hela dagen. På kvällen, innan jag gick hem, svängde jag förbi en restaurang vid Odenplan och åt en riktigt god middag. Jag ville testa Helena, så jag bestämde mig för att inte ens smaka på maten hemma utan bara säga att det var oätligt ja, så höll jag på en hel vecka.
När jag klev in genom dörren hemma, var det tyst.
Någon hemma? Nu är jag här!
Jaha, du är hemma, svarade Helena slött. Jag slötittade på TV och råkade visst slumra till.
Är middagen klar?
Middag? Ja, visst, vi kollar in den!
Jag var redan beredd med min kommentar, men Helena han före: Sätt dig och ät, sa hon. Hon satte fram en tallrik kall, osaltad gröt och såg på mig: Sådär, varsågod! Om du inte äter upp allt då får du skylla dig själv. Jag drar nu och du ser mig aldrig igen.
Helena log snett: Jag skojar. Du får naturligtvis se mig igen, men antagligen med någon annan. Förresten, jag vet att du har varit på restaurang före du kom hem. Jag kan tänka mig hur jobbigt det är att nu behöva trycka i sig den här hemska gröten.
Jag blev riktigt paff.
Kanske undrar du varför jag är så hård och rättfram? Tja, det här är vad som väntar dig om du inte svarar på mina frågor. Nu äter du din gröt, till sista skeden. Ju fortare du börjar, desto fortare är det över!
Helena hade fått höra om mina egenheter redan innan vi gifte oss. Men hon stack aldrig.
Män föds inte snälla och omtänksamma, de blir det under sina fruars fasta hand, sa hon alltid. Och hon hade visst rätt. Jag åt upp gröten på några minuter och satt där med ett leende äntligen har jag hittat henne. Henne jag letat efter hela mitt liv.
