Tidigt i år befann jag mig plötsligt tillbaka i en av mina gamla gymnasieklasser, mitt i ett märkligt grådimmigt Stockholm där snön smälte i spiralformation och lektionen verkade sväva mellan dröm och vaket tillstånd. I klassrummet, där väggarna andades ur ångande fönster och lamporna blinkade i otakt, satt Elin, en svensk flicka med tvinnande flätor som påminde om kanelbullar. Hon räckte upp handen i den kyliga gryningen och frågade försiktigt om hon fick gå på toaletten. Läraren, herr Lundgren lång och stel som en gran i februari skakade nekande på huvudet, som om han var fångad i en annan verklighet.
Elin försökte igen, ännu vänligare denna gång, men svaret blev åter ett kallt nej, ekande mellan de höga taken. Minuten rann iväg som smältvatten över is, när Elin, med tyst desperation, sade att det var bråttom. Herr Lundgren stirrade i fjärran som om han lyssnade efter vinden i en fjällskog, och sade bara ännu en gång Nej, nu med röst tung av undertryckt ilska.
Fem drömska minuter gled förbi på något overkligt vis. Plötsligt reste Elin sig stolt upp, kinderna blossande röda som lingon, och folk i klassrummet vände sig om, deras ansikten suddiga som figurer genom frostigt glas. I ett plötsligt klart ögonblick sade Elin högt så alla hörde: Jag har fått mens och jag behöver verkligen gå. Orden svävade ovanför oss likt röda ballonger.
Efter några hjärtslag av fullständig tystnad, där snön på fönsterblecket tycktes hålla andan, sa herr Lundgren stelt: Sätt dig ner, fortfarande obeveklig. Alla våra blickar brände som midnattssolen i norr. Sedan hände något som kändes som ett mirakel från någon vacker och konstig dröm: Simon, en lång och blond kille från lagfotbollen han såg ut som någon som kunde skjuta ett mål på Friends Arena med bara ett leende reste sig upp. Med tydlig röst frågade han: Har du någonsin haft en mamma, eller en syster, eller har du helt glömt bort vad medmänsklighet är? Hon behöver gå på toaletten och det är oviktigt om du säger ja eller nej, för naturlagar och mensvärk lyder inte regler.
Sedan gick han fram över det golv som blivit till spegelblanka isflak i drömmen, tog Elin självsäkert i hand och ledde henne ut ur klassrummet rakt igenom en dörr som öppnade sig på glänt med ett magiskt gnissel. När de kom tillbaka, med snö i håret, skällde herr Lundgren ut dem båda och sa att de betett sig illa. Det var som att se en vinterstorm brista mot en trygg hamn.
Jag glömmer aldrig den där dagen eller nattens skuggspel där Simon visade att en fotbollskille ibland är den klokaste av oss alla, även när lärarna fastnar i sina frostnupna reglementen och tidens gång rinner mellan bänkarna, räknad i drömlika kronor och dalar.
