När jag gifte mig med min man visste jag att han hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Hennes mamma flyttade utomlands och lämnade flickan hos honom. Tyvärr är deras relation spänd, och de små gåvorna mamman ibland skickar gör henne inte glad; hon saknar verkligen sin mammas närvaro. Till en början bodde min styvdotter hos sin farmor, min svärmor, men till slut flyttade hon in hos oss.
Jag hoppades på att bygga en god relation med henne, men trots mina ansträngningar lyckas vi inte finna varandra. Hon ser mig som en främling och ignorerar mina försök att prata med henne. Istället försöker hon styra och få stöd från farmor och sin pappa varje gång hon inte får som hon vill. Det känns frustrerande att både ta ansvar för henne och försöka sätta gränser, samtidigt som jag egentligen saknar rätt att disciplinera henne. Min man och svärmor säger aldrig ifrån eller sätter några gränser, så jag lämnas med allt ansvar för hennes stökiga beteende. Hon blir bortskämd och svårhanterlig.
Eftersom min man jobbar långa dagar, och svärmor bara kommer förbi korta stunder, ägnar jag nästan all tid åt henne. Jag känner mig överväldigad och vill få tid för mig själv eller för mitt arbete. Men jag får höra att jag inte är tillräckligt mild mot henne. Kanske hade vår relation kunnat bli bättre om jag inte hade känt så stor press.
Nu ångrar jag att jag gifte mig med någon som redan hade barn, för jag är chockad över hennes beteende, lathet och oordning. Jag vet att jag aldrig kan ersätta hennes mamma och känner att jag aldrig kommer att bli hennes mor. Situationen har blivit ännu mer komplicerad sedan jag blev gravid, och nu finns ingen väg tillbaka.
Jag har börjat planera för att hon ska vilja flytta hem till farmor igen, eftersom det verkar vara den enda lösningen för mig. Jag hoppas att det här kommer leda till ett bättre klimat för oss båda.
