En kylig höstdag satt jag och väntade på bussen vid hållplatsen i utkanten av Uppsala. Regnet började falla, och det var bara fem minuter kvar tills bussen skulle komma. För att undvika regnet gick jag in i den lilla vänthallen, slog mig ner, och tog fram telefonen för att läsa senaste nyheterna. Plötsligt satte sig en livlig äldre kvinna bredvid mig på den tomma bänken. Vi började prata, och det märktes att hon riktigt längtade efter sällskap. Vi småpratade om vädret och andra vardagliga saker, men snart delade hon med sig av sin livshistoria.
Hon hette Maj-Britt, och livet hade inte varit lätt för henne. Hon hade förlorat sitt hem i en dramatisk eldsvåda. Huset där hon bodde var byggt för två familjer; hon bodde i ena halvan, i den andra bodde en opålitlig familj. Under en vild fest hos grannarna bröt en brand ut och spred sig snabbt även till Maj-Britts del av huset. Hon hann rädda några tillhörigheter, men huset gick inte att rädda.
När Maj-Britt stod utan hem fick hon bo hos sin dotters familj i Enköping. Men redan efter en vecka sade dottern att det blev för mycket, att Maj-Britt traktades som en börda och behövde flytta ut. Det gjorde ont att höra så många år av omsorg, och ändå ingen tacksamhet.
När jag försiktigt frågade var hon bodde nu, berättade Maj-Britt att hon hade slagit sig ner i ett övergivet hus i en liten by utanför staden. Jag erbjöd min hjälp, men hon avböjde vänligt och sa att hon klarade sig. Efter vår pratstund följde jag henne till bussen och tog en bild på henne framför bussen, med byns namn synligt. Hemma sökte jag upp byns kontaktperson och berättade Maj-Britts historia.
En vecka senare åkte jag dit tillsammans med mina vänner ett gäng händiga byggarbetare för att se vad vi kunde göra. Med tips från byordföranden och fotot av Maj-Britts hus hade vi en plan. När vi väl kom fram blev jag nästan gråtfärdig över husets skick. Ingen golv, inget tak, och rinnande vatten saknades på grund av trasiga rör och obefintlig ekonomi.
Vi satte igång genast. Under en vecka jobbade vi intensivt, och tack vare gåvor och stöd från lokala hantverkar-kunder och generösa grannar kunde vi återställa huset. Maj-Britt fick nu både rinnande vatten och ett fungerande badrum. Vi lade nytt tak, putsade väggarna och la nytt golv i hennes två rum stora stuga. När vi var klara och Maj-Britt fick se sitt nya hem, kramade hon oss allihop och torkade glädjetårarna ur våra ögon.
Byn slöt upp bakom oss de byggde ett nytt staket, städade gården, och bjöd oss på hemlagad mat och till och med ett tillfälligt boende. Vänligheten och den värme jag mötte där stärkte min tro på människans förmåga till medkänsla och på styrkan hos den svenska bygemenskapen. Det känns som att jag bar med mig en bit av höstsolens ljus hem den dagen.
