Jag och min familj bor numera i olika städer. Vi har faktiskt inte träffats på över tjugo år rekord i svensk distansfamilj, skulle jag säga. Mina föräldrar jobbar som konstnärer och sjunger i en kör; hela deras liv är som en ständig turné, fast med mindre glamour och mer knäckebrödsmackor i bilen. När jag fyllde fem började jag bo hos min mormor. Hon tyckte nog det skulle bli lite mer spännande med ett barn, men insåg snabbt att det också blev lite mer arbetsamt, så vi fick flytta in hos hennes släktingar i Växjö.
I början kom mamma och pappa och hälsade på två, ibland tre gånger om året, men det blev liksom mer och mer sällan. Till slut slutade jag fundera på dem överhuvudtaget. Kontakten dog ut som ett gammalt mobilabonnemang. När jag pluggade till tandläkare i Lund, gifte jag mig redan på tredje året. Snabbt avklarat, typiskt svenskt effektivt.
Nu driver jag och min make vår egen tandläkarklinik i Malmö och det går faktiskt riktigt bra vi tjänar bra med kronor, dricker automatkaffe och har ett personalmöte i kvartalet, precis som det ska vara. För ungefär ett år sen dök helt plötsligt min mamma och pappa upp igen. De ringde till kliniken, för de hade förstås inte ens kvar mitt mobilnummer (organisationsförmåga är kanske inte deras starkaste sida). Samtalen bestod mest av att de klagade över hur hårt livet varit.
Jag lyssnade snällt på alla deras klagomål och sa bara att de gjort sina egna val den gång de lät mormor ta hand om mig. Visst, ibland skickade de någon hundralapp till mormor, men oftast överlevde vi på hennes pension inget semesterliv direkt, men vi bakade kanelbullar och räknade varenda krona två gånger. Mormor påminde mig ofta om detta, och jag fattade läget rätt snabbt vi fick spara på allt.
I skolan gick det toppen, men för att ha råd med kläder och knäckebröd, jobbade jag natt på sjukhuset som assistent. Nu känner jag att jag har mitt eget liv, och att mamma och pappa har sitt den svenska modellen, helt enkelt.
När de förstod att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, började de plötsligt prata om underhållsbidrag. Betänk att de efter tjugo år vill ha tillbaka pengarna, typ. De orden fick mig definitivt att backa från dem. Om jag tidigare ens tvekat om det varit rätt beslut och funderat på att hjälpa dem lite, så försvann den lusten där och då pensionssnacket var sista droppen. Så vad tycker ni, är jag rätt ute eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar, trots allt?
