När Vera skulle hämta sin son på förskolan, kastade han sig om hennes hals och viskade ivrigt i hennes öra:

När jag kom för att hämta min son från förskolan igår, kastade han sig om halsen på mig och viskade ivrigt i mitt öra:
Mamma, mamma, kan vi ta hem Björns mormor till oss?
Va? Vilken mormor pratar du om? Jag förstod ingenting. Ta på dig kläderna nu, pappa väntar på oss i bilen.
Där borta! Axel pekade ivrigt på en äldre dam, som långsamt ledde en pojke mot utgången. Björns mormor, det är ju henne jag menar!
Sluta tramsa, det där är någon annans mormor.
Men det gör väl inget? Axel såg ledsen ut. Fråga henne om hon kan vara min mormor också. Snälla.
Du har ju två egna mormödrar. Varför skulle vi behöva en till? Och nu, på med vinterbyxorna.
Men mamma… Axel gjorde sitt mest bedrövade ansikte medan han drog på byxorna. Mina mormödrar är inte riktiga mormödrar. Björns mormor är liksom riktig. Äkta.
Vad då, inte riktiga? Jag försökte le lite osäkert. Det är klart de är riktiga mormödrar. De har ju fött mig och pappa, inte Björns mormor.
Och? Axel såg på mig med längtan. Bara för att de har fött er betyder det inte att de är riktiga mormödrar.
Hur menar du nu? Vad tycker du en riktig mormor ska vara?
Hon ska vara som Björns mormor.
Vad gör Björns mormor som våra inte gör? Jag förstår inte vad du menar, Axel.
Hon låter honom ropa mormor högt, började han förklara. Jag måste kalla den ena för Lena och den andra blir sur om jag säger mormor ute på gården.
Vadå blir sur?
Hon säger bara: Vadå mormor? Jag är väl inte så gammal! Du skämmer ut mig inför grannarna.
Är det min mamma som säger så?
Ja. Och hon sa att du lämnar mig till henne hela tiden. Men Björns mormor säger att Björn är det bästa hon haft. Jag vill också vara det bästa i någons liv.
Inte kan min mamma ha sagt så… Jag tittade på Axel, och sa mjukare: Kom nu, och ta på dig. Annars blir pappa orolig. Och Lena, blir hon också sur när du säger mormor?
Nej, Axel ruskade på huvudet. Hon svarar bara inte. Säger jag Lena får jag en klapp på huvudet. Mamma, varför lagar mina mormödrar aldrig riktig mat?
Vad menar du? Äter du inte när du är hos dem?
Nej, svarade Axel med eftertryck. Inte sån mat i alla fall.
Men du ljuger nu! De lagar ju mat till dig som jag aldrig fick när jag var liten. Jag har själv sett det!
Ja, korv, köttbullar och sallader… är det mat?
Vad vill du ha då?
Pannkakor.
Pannkakor? Ursäkta?
Mmm. Eller plättar. Björns mormor sa idag: när vi kommer hem ska jag steka plättar åt dig. Med grädde och sylt. Kommer du ihåg, sa hon, när vi kokade sylt i somras? Och Björn blev jätteglad och kramade henne. Jag får aldrig göra sylt med mina mormödrar.
Åh, lilla vän. Jag såg på honom med värme. Vill du att vi köper sylt och fikar i kväll?
Men det är ju inte samma sak. Köpsylt smakar inget vidare…
Hur vet du det?
Jag har redan bett dem köpa det, och det smakar inte.
Och har du bett dem steka plättar?
Ja… Axel suckade djupt och tog på sig jackan. De säger att det är för tidskrävande. Då tar de mig till ett café, men där är plättarna kalla och sylten för söt. Björns mormor säger att plättar direkt från stekpannan är det godaste som finns.
Mm, sa jag drömmande och tog hans hand när vi gick ut från förskolan. Det är det faktiskt. Jag minns att min egen mormor också brukade laga sådant till mig.
Medan vi gick till parkeringen, där Linus satt och väntade i bilen, plockade jag fram mobilen och ringde min väninna.
Hej Sofia, är du hemma? frågade jag.
Ja, vad gäller det?
Kan jag be dig om en tjänst? Men lova att inte skratta.
Vad är det nu?
Du har ju sagt att du kan steka världens godaste plättar, att din son äter hur många som helst. Snälla, ge mig receptet…
Sofia skrattade och utbrast:
Kom hellre hit, så visar jag dig ordentligt.
När då?
Kom nu direkt!
Jag kan inte, sa jag snabbt. Jag hämtar Axel från förskolan. Min man väntar i bilen.
Ja men kom allihop! Så får våra pojkar leka också. Jag väntar, sa hon och la på.
Nästa dag bad jag om ledigt från jobbet. Jag åkte hem till mamma och försökte lära henne steka plättar. Hon muttrade om att moderna kvinnor inte har tid med sådant, men jag sa bestämt:
Mamma, om du tycker det är så jobbigt med oss, så kommer jag aldrig lämna Axel hos dig igen. Vet du förresten vad som skiljer en riktig mormor från en halvdan? Och varför kokar du aldrig sylt på sommaren, när du nu har ett barnbarn?
Mamma tänkte säga något snäsigt men tystnade när hon såg på mig. Man vet aldrig när min bestämdhet smittar av sig.
Jag har lärt mig att barns önskningar om kärlek och närhet ofta är enklare än vi vuxna vill tro. Det är inte presenter eller pengar som spelar störst roll bara att någon vill vara just deras mormor, baka varma plättar och lyssna på deras små bekymmer.