Jag trodde att sådana historier bara fanns på nätet, men nu har jag själv hamnat mitt i en liknande berättelse.
Jag var sex år när min pappa lämnade mig och mamma. Bara så där, från en dag till en annan. Plötsligt var vi ensam kvar jag, mamma och mina två yngre tvillingsystrar. Mamma försvarade honom länge, hon sa att han bara var på tjänsteresa, men jag visste vad som egentligen hade hänt. Till slut slutade hon ljuga och sa rätt ut: “Pappa är inte längre med i vårt liv!”
Som barn kunde jag inte riktigt förstå allt vuxet som pågick. Jag var arg på pappa och fantiserade om att han skulle komma tillbaka men det hände aldrig. Mamma levde vidare med oss barn, hon skaffade sig inget nytt liv. Det var jobbigt för henne, men vad hade hon för val? Vem vill ha en frånskild kvinna med tre barn? Tiden gick. Nu är jag själv gift. Jag har barn. Jag bor fortfarande på landet. Vi har vår egen lilla gård och ett äppelträdgård. Den är kanske ung, men den börjar faktiskt ge lite vinst nu.
För några månader sedan ringde en man som jag inte kände. Han sa att vi måste prata. Han låtsades vara intresserad av att köpa äpplen i större mängder. Jag gick med på att träffas, självklart. Vi möttes ute bland äppelträden han var skallig och överviktig. Han log mot mig och räckte över ett paket. Jag öppnade det. Det var billigt godis och en burk snabbkaffe. Jag blev förvånad. Då berättade han:
Jag är din pappa.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag mumlade bara: Har du varit i fängelse? Nej. Tänker du köpa några äpplen? Nej. Då säger vi hej då. Ja, hej då…
Han lämnade sin väska på bänken. Jag hann ifatt honom och gav tillbaka det billiga innehållet. Vad hoppades han egentligen på? Jag varnade mina systrar att pappa kanske skulle dyka upp. Och jag hade rätt han gick till dem också med samma väska. Hur kan man ens tro att man kan komma tillbaka efter 24 år med en burk snabbkaffe? Berätta det för mig.
