Min man kom hem från jobbet en kväll, och jag minns hur konstig han verkade. Jag frågade honom om bröllopet som vi båda blivit inbjudna till, men han tittade genast ner och svarade att han tänkte gå ensam.
Men jag då? utbrast jag förvånat.
Han såg på mig och sa: Älskling, jag fick bara en tom lön i januari. Det betyder att jag troligtvis åker själv på bröllopet. Du får vara hemma med barnet. Det blir inget farligt. Jag är borta i tre dagar, måste bo på hotell och äta något, och förstås behöver jag köpa en present till brudparet.
Vi var ett ungt par då, bodde i en liten enrummare i Göteborg. Det var svärmor som hjälpte oss med den. Jag var hemma med vår dotter på föräldraledighet, hon var knappt två år gammal. Jag hade ingen brådska att börja arbeta igen, för det fanns ingen som kunde passa henne. Svärföräldrarna gav oss lägenheten, och jag kände stor tacksamhet för det som brukligt är i Sverige.
Min egen mamma tog hand om sig själv. Hon extraknäckte lite och sa direkt att om det blev akut och jag behövde barnvakt för att jobba, skulle hon självklart komma. Men att köpa ny klänning och färga håret var aldrig tal om. Då fick jag ingen hjälp med barnvakt.
Jag visste precis hur min mamma var. Förresten, min mamma reste utomlands varje år. Dessutom tillbringade hon alla helger på spa och salonger.
Vi hade aldrig några stora kriser i familjen. När min man var hemma kunde jag göra lite eget. Han uppskattade det inte särskilt och lät mig bara gå ut ensam ibland, och då korta stunder.
Men så kom inbjudan till bröllopet.
Min mans lillebror skulle gifta sig. Vi behövde åka till Stockholm i tre dagar. Jag gick till mamma och bad henne passa sitt barnbarn. Ett bröllop är stort, bara tre dagar, och min dotter var lugn, aldrig skrikig.
Mamma vägrade länge men suckade till slut, tog tre dagars ledigt från jobbet, och jag blev otroligt glad. Efter två år med barnet hemma skulle jag äntligen få vila lite, åtminstone på bröllopet …
Men mina drömmar krossades när min man berättade om sina planer.
Bröllopet skulle varit viktigt för mig. Jag ammade ett år, satt hemma utan att gå ut. Redan då ville ingen passa henne. Och min man åkte ofta på jobbevenemang och affärsresor.
Jag kände knappt min svåger. Hans fästmö hade jag bara sett på en bild.
Jag blev besviken. Men min man kunde inte förstå mig. Han tyckte att allt var som det skulle.
Men älskling, din mamma är ändå inte så glad att ta hand om vår dotter hemma hos sig. Låt henne vila lite, och du stannar här. Varför göra någon obekväm? Om hon inte vill, så får hon slippa. Dessutom känner du knappt min familj. Vad har du för anledning att åka? Det är din uppgift att vara hemma och ta hand om barnet. Jag åker och kommer tillbaka.
Så jag bestämde att ingen åkte. Varför skulle min man bestämma vad jag får göra?
Vem tycker ni har rätt?
Jag anser att både mamman och mannen är lite själviska. Självklart är mormor inte tvungen att passa sitt barnbarn, men kanske hon kan tänka på sin dotter också.
Och maken förstår inte sin hustru. Hon har lagt all sin tid på dottern. Hon behöver vila.
Han måste försöka förstå, om han verkligen älskar sin fru.
Flickan i denna situation är förstås väldigt ledsen. Hon är helt beroende av sin man och har ingen att vända sig till.
Det vore intressant att höra vad andra tycker. Förhoppningsvis kan hon lösa detta och ge sin man sitt perspektiv.
Kära kvinnor, glöm aldrig att Sverige är ett fritt land! Man kan uttrycka sin åsikt, inget farligt händer. Det är inte som om maken begär skilsmässa för att hustrun ställer krav. Och även om det händer, är det ett tecken på att kärleken inte var äkta. Vi bör respektera varandra och ge varandra glädje.
