Jag och min fru har sparat i flera år för att kunna köpa oss ett hus på landet, och till slut slog vi till. Under det senaste året har vi åkt dit på helgerna, ibland hela sommaren.
Vi fick också lite hjälp från mina föräldrar, som gärna ville att vi skulle förverkliga vår dröm tidigare än vi trott. Vi var så otroligt glada att vi kastade oss över renoveringarna med ny energi. Vi byggde växthus vid trädgården för att kunna odla även vintertid, och fixade både sandlåda och gungor på baksidan så att barnen skulle ha någonstans att leka. Från första början har våra vänner både mina och min frus i princip tittat förbi varje dag. Vi gick ofta ner till ån, den ligger bara ett par hundra meter från huset. Och om kvällen grillade vi korv och kött tillsammans, och ibland blev det så sent att några av vännerna sov över eftersom inte alla hade bil att ta sig hem med mitt i natten. Alla bekanta gratulerade oss till vårt nya hus, och vi kände oss verkligen lyckligt lottade.
Efter ett år började folk själva känna att det är bra med lagom så de tittar inte förbi lika ofta längre. Nu kommer de mest när vi bjuder in dem, till högtider och när det är något särskilt kalas. Men det finns en person som inte riktigt har förstått det där med lagom. Om hon så bara hör talas om stugan, packar hon väskan och kommer direkt, oavsett om vi är sugna på besök eller inte. Det viktigaste är tydligen vad hon själv vill.
Det hade varit okej om det bara var jag och min fru på landet, men nu är både mina föräldrar och barnen oftast med oss. Jag försökte få henne att åka hem, men varje försök misslyckades. Hon stannade klassiskt två hela månader.
Hon uppfattade aldrig mina försök till antydningar om att det var dags att åka hem, ens när jag sa att mina svärföräldrar snart skulle komma och det skulle bli trångt. Då gick hon med på att ligga på kalla golvet men bara om vi gav henne en madrass.
Så här brukar det se ut när hon hälsar på: Hon dyker upp på fredagskvällen, och de följande två dagarna ligger hon på soffan framför TV:n och tar det lugnt, medan jag och min fru rensar i trädgården, vattnar och fixar ute. Varje gång vi bad om hjälp sa hon: Jag är här för att vila.
Varken min fru eller mina föräldrar har någonsin sagt något om det här, det känns som att det bara är jag som blivit irriterad på henne.
Till slut blev det kyligt ute och vintern kom. Jag satt där med min bekant i stugan, vi drack kaffe, och hon sa: Oj, synd att det är vinter nu, annars hade jag kommit hit för längesen igen… Jag rös när jag hörde det, och tänkte: det är därför jag har svårt att säga rakt ut att jag inte vill ses varje helg och det gör mig irriterad. Tänk om hon skulle ta illa upp och sluta prata med mig helt?
Det vill jag inte. Men jag önskar verkligen att hon slutade komma varje helg. Vad ska jag göra?
Mitt hus på landet har lärt mig att värdera min egen tid och att det är helt okej att sätta gränser även mot människor man tycker om.
