När jag var 24 år gammal tog jag det svåraste beslutet i mitt liv: jag lämnade mina två döttrar hos min mamma. Elin var fem och lilla Maja bara tre. Jag jobbade tolv timmar om dagen, hade ingen att lämna barnen hos, pengarna räckte aldrig till, deras pappa hade lämnat oss och jag visste inte hur jag skulle klara mig. Mamma sa att hon skulle ta hand om flickorna tills jag landade på fötterna, och jag ung, rädd och desperat gick med på det och tänkte att det bara skulle vara ett par månader. Men månaderna blev till år.
I början åkte jag ut till deras lägenhet varje lördag och söndag för att träffa dem. De var fortfarande för små för att förstå varför jag inte sov över där. Varje besök var ett kaos av kramar och frågor jag inte kunde besvara utan att gå sönder på insidan:
Varför stannar du inte kvar?
Varför sover du någon annanstans?
När kommer du tillbaka?
Mamma lugnade dem och sa att jag jobbar mycket, men sanningen var att jag såg hur de sakta började kalla henne mamma utan att själva märka det.
När Elin fyllde åtta och Maja blev sex, sökte de sig inte längre till mig på samma sätt. Kramarna blev kortare och de sprang snabbt tillbaka till mormor. Jag stod där och insåg att jag blivit en besökare, inte deras mamma. En eftermiddag när Maja ramlade och slog sig när de lekte försökte jag lyfta henne, men hon drog undan handen och ropade: Jag älskar mamma! Hon menade då inte mig, utan min mamma. Just då fattade jag att något hade gått sönder, bortom all reparation.
Åren gick och jag försökte vinna tillbaka dem, på det sätt jag kunde: kläder, presenter, godsaker, utflykter allt möjligt. Men varje gång jag kom på besök blev det bara ett kort hej innan de fortsatte leka. Utan att mena något illa tog mamma hand om allt: skolan, vaccinationer, regler, lov. Jag var hon som kom med saker, inte hon som betydde något.
De växte upp så såg mig mer som mostern med presenter än som den kvinna som fött dem.
När de började skolan gjorde det ännu mer ont. På utvecklingssamtal var det bara mamma de pratade med. Till mig vände de sig och frågade: Är du mostern? Och mina döttrar rättade dem inte.
En gång försökte jag skriva under en blankett för en utflykt och Elin viskade:
Nej, det går inte. Mamma måste göra det.
Den dagen gick jag in på skolans toalett och grät tyst, så ingen skulle höra.
När de blev äldre försökte jag förklara varför jag varit borta. Jag berättade om hur livet såg ut, vad jag tvingats gå igenom, hur jag kämpat för att klara oss. De lyssnade utan att säga något, men ingenting förändrades.
Elin sa till mig att hon inte visste om hon borde tacka mig eller vara arg, för hon känner ingenting längre.
Maja var ännu rakare:
Du var inte där. Jag kan inte hitta en känsla som saknas.
Idag är jag 61. Mina döttrar pratar med mig, kommer förbi på påsk, jul, och kramar mig men de säger aldrig mamma. Jag är en del av deras liv, men inte där jag hör hemma.
Och även om jag accepterat att det förflutna inte går att ändra, gör det fortfarande ont. Det gör ont att se hur deras liv fortsatte utan mig.
