Redan som barn var jag en sådan person som alltid kunde hjälpa till, även om det gällde någon som varit min fiende. Jag hade aldrig tänkt att min svärmor skulle bli en sådan person i mitt liv. Trots all den förutfattade mening som finns om svärmödrar, var min svärmor en underbar kvinna, mycket vänlig och artig.
För några år sedan drabbades hon av en olycka. Hon blev allvarligt sjuk, lades in på sjukhus och var tvungen att återhämta sig länge efter utskrivningen. Utan att diskutera med min man, tog jag hem henne till oss i Stockholm, där jag och min man kunde ta hand om henne. Jag trodde att min man skulle bli glad över att jag såg till hans mamma så fint, men hela vägen hem verkade svärmor lite nedstämd, som om hon ville fråga något, men inte vågade.
När vi kom hem hjälpte jag henne in, bäddade åt henne och gick ut i köket för att koka soppa. Jag ville göra både svärmor och min man lyckliga. Tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig när min man kom hem.
När han fick syn på sin mamma i sängen, frågade han argt vad den där “parasiten” gjorde i vårt hem och ville genast kasta ut henne. Det var endast tack vare mig som han inte gjorde det det krävdes all min styrka att stoppa honom. Utan mig hade han nog faktiskt skickat ut sin egen mamma på gatan. Vi är fortfarande gifta, men jag blev djupt besviken på hans sätt att behandla henne och känner att mitt hjärta brast lite den dagen.
